Så du menar på fullaste allvar att detta är Svea Rikets Hotbild?
...som arbetar med frågan på heltid anser så här:
"Mitt i allt detta får alltså regering och riksdag för sig att anta ett dokument som utsätter Sveriges territorium för hot igen. Poängen här är inte att Ryssland skulle ha det minsta intresse av att invadera Sverige, men däremot att man har ett reellt intresse av att sätta Sverige på plats i fall vi skickar trupper till en oroshärd för att strida mot ryska trupper." http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3878379.svd
Detta får stöd av andra experter på området.
"Militärhistorikern Mikael Nilsson hävdade på onsdagens Brännpunkt (2/12):
- att Sverige har en ny säkerhetspolitisk doktrin i den av riksdagen i stor enighet antagna solidaritetsdeklarationen.
- att den offentliga diskussionen och debatten om denna varit obetydlig.
- att det finns en djup klyfta mellan den nya doktrinen och Sveriges faktiska militära förmåga.
Utred svensk anslutning till Nato SÄKERHETSPOLITIK Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato måste analyseras och debatteras öppet. Medborgarna riskerar annars att ställas inför fullbordat faktum, skriver överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen.
Försvars- och säkerhetspolitiken kommer troligtvis glida obemärkt genom valrörelsen även i år – sånär som en återkommande diskussion om de 40 miljarder kronor i försvarsbudgeten som de politiska partierna strider om, mer eller mindre på marginalen. Budgeten i all ära, men försvars- och säkerhetspolitiken förtjänar bättre, i synnerhet nu.
Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i Nato eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt. Flera samverkande faktorer de närmaste åren riskerar ställa medborgarna inför fullbordat faktum och det bör ingen – oavsett vad man anser om svenskt Natomedlemskap – tycka är rätt och riktigt.
Under kalla kriget hade Sverige ett nationellt totalförsvar som hade förutsättningar att fungera hyfsat på egen hand fram till 70-talet. Idag är vi en integrerad del av Europa och världen och helt beroende av flöden från och till andra länder. Det går inte att prata om ett självständigt försvar av Sverige om man vet hur världen ser ut. Det är få hot som uppträder vid riksgränsen och några krig förebygger vi inte utan samarbete – militärt och civilt och tillsammans med andra. Frågan är hur och med vem?
Det pågår en intensiv process inom Nato för att få fram det nya strategiska koncept som definierar alliansens uppgifter och som väntas antas vid toppmötet i Lissabon i slutet av 2010. Alldeles oavsett var man står i sakfrågan kan man vara överens om att det vare sig duger att huka inför hur det nya Nato påverkar de säkerhetspolitiska struk- turerna och Sverige, eller att man med hedern i behåll kan klamra sig fast vid en argumentationslinje som verkligheten sedan länge har sprungit ifrån.
Den borgerliga alliansen har sedan valet 2006 deklarerat att frågan om svenskt Natomedlemskap inte är aktuellt under innevarande mandatperiod och att det krävs en bred majoritet i riksdagen om det ska vara aktuellt. Under ytan rör det dock på sig. Folkpartiet kräver att medlemskapsfrågan lyfts och både Kristdemokraterna och Centerpartiet har sagt att Försvarsberedningen bör utreda medlemskap. Centern i Stockholm har beslutat att distriktet ställer sig positiva till ett en svensk Natoanslutning.
Rörelsen i borgerligheten påverkas förmodligen av att antalet anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato har ökat med fem procentenheter sedan förra årets mätning. Det visar 2008 års SOM-undersökning som genomförts av Göteborgs universitet. Motståndarna till Nato är fortfarande fler, men skillnaden mellan anhängare och motståndare minskar.
Det är dock det finländska agerandet gentemot Nato som är avgörande för den nuvarande regeringens inställning – samma sak gäller av allt att döma även Socialdemokraterna, som inte direkt har rent samvete när det gäller offentlig debatt. Det har hittills varit socialdemokratiska regeringar som har fört Sverige närmare Nato.
I Finland har frågan om Nato-medlemskap utretts i omgångar de senaste åren, vilket har utgjort underlag till den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som lämnades i början av 2009. Man säger ungefär att det även i fortsättningen finns starka grunder för att överväga ett finskt Natomedlemskap, men att politiskt samförstånd är nödvändigt och att beaktandet av medborgarnas åsikt är viktigt när man fattar beslut. Utredningarna och formuleringarna i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen har bidragit till en relativt omfattande debatt i Finland och har säkert haft betydelse för de politiska positionerna och opinionen. Förändringar kan ske efter riksdagsvalet 2011 och presidentvalet 2012 när mandatet går ut för president Tarja Halonen.
Låt oss under 2010 utreda för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato så förutsättningslöst som möjligt, till exempel genom att inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger som utses i samförstånd mellan riksdag och regering och som sedan följs upp av Försvarsberedningen. Det skulle öppna för en offentlig debatt som avkräver både Natoförespråkare och Natomotståndare en djupare och mer hederlig argumentation än ”ja genast” eller ”nej aldrig” samt bidra till en välbehövlig offentlig debatt under valrörelsen.
Därmed står Sverige starkare i diskussionen om de säkerhetspolitiska vägval som ofrånkomligen kommer att väckas i samband med Natos nya strategiska koncept och Finlands kommande överväganden.
Om man är trygg i sin uppfattning förmår man vanligtvis att sakligt pröva både sina egna och andras argument, ta in nya fakta och välkomna debatt. Det gäller såväl Natoförespråkare som Natomotståndare. Om detta är vi helt överens.
ULF HENRICSSON
överste av första graden (pensionerad) med omfattande internationell erfarenhet
ANNIKA NORDGREN CHRISTENSEN
före detta riksdagsledamot (MP) och före detta ledamot av Försvars- beredningen
Båda undertecknarna är ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Artikeln är intressant både för att den behandlar en fråga av avgörande vikt för Sveriges frihet och oberoende, för att den är skriven av två kunniga personer med motsatt uppfattning i sak, men mest av allt för vad den säger om Sverige: här krävs metadebattartiklar som argumenterar för att man ska få debattera frågan över huvud taget.
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: välkommen till dårarnas paradis.
Utred svensk anslutning till Nato SÄKERHETSPOLITIK Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato måste analyseras och debatteras öppet. Medborgarna riskerar annars att ställas inför fullbordat faktum, skriver överste Ulf Henricsson och miljöpartisten Annika Nordgren Christensen.
Försvars- och säkerhetspolitiken kommer troligtvis glida obemärkt genom valrörelsen även i år – sånär som en återkommande diskussion om de 40 miljarder kronor i försvarsbudgeten som de politiska partierna strider om, mer eller mindre på marginalen. Budgeten i all ära, men försvars- och säkerhetspolitiken förtjänar bättre, i synnerhet nu.
Vi har olika uppfattningar om huruvida Sverige bör bli medlem i Nato eller ej, men vi är helt överens om behovet av en svensk analys och en öppen debatt. Flera samverkande faktorer de närmaste åren riskerar ställa medborgarna inför fullbordat faktum och det bör ingen – oavsett vad man anser om svenskt Natomedlemskap – tycka är rätt och riktigt.
Under kalla kriget hade Sverige ett nationellt totalförsvar som hade förutsättningar att fungera hyfsat på egen hand fram till 70-talet. Idag är vi en integrerad del av Europa och världen och helt beroende av flöden från och till andra länder. Det går inte att prata om ett självständigt försvar av Sverige om man vet hur världen ser ut. Det är få hot som uppträder vid riksgränsen och några krig förebygger vi inte utan samarbete – militärt och civilt och tillsammans med andra. Frågan är hur och med vem?
Det pågår en intensiv process inom Nato för att få fram det nya strategiska koncept som definierar alliansens uppgifter och som väntas antas vid toppmötet i Lissabon i slutet av 2010. Alldeles oavsett var man står i sakfrågan kan man vara överens om att det vare sig duger att huka inför hur det nya Nato påverkar de säkerhetspolitiska struk- turerna och Sverige, eller att man med hedern i behåll kan klamra sig fast vid en argumentationslinje som verkligheten sedan länge har sprungit ifrån.
Den borgerliga alliansen har sedan valet 2006 deklarerat att frågan om svenskt Natomedlemskap inte är aktuellt under innevarande mandatperiod och att det krävs en bred majoritet i riksdagen om det ska vara aktuellt. Under ytan rör det dock på sig. Folkpartiet kräver att medlemskapsfrågan lyfts och både Kristdemokraterna och Centerpartiet har sagt att Försvarsberedningen bör utreda medlemskap. Centern i Stockholm har beslutat att distriktet ställer sig positiva till ett en svensk Natoanslutning.
Rörelsen i borgerligheten påverkas förmodligen av att antalet anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato har ökat med fem procentenheter sedan förra årets mätning. Det visar 2008 års SOM-undersökning som genomförts av Göteborgs universitet. Motståndarna till Nato är fortfarande fler, men skillnaden mellan anhängare och motståndare minskar.
Det är dock det finländska agerandet gentemot Nato som är avgörande för den nuvarande regeringens inställning – samma sak gäller av allt att döma även Socialdemokraterna, som inte direkt har rent samvete när det gäller offentlig debatt. Det har hittills varit socialdemokratiska regeringar som har fört Sverige närmare Nato.
I Finland har frågan om Nato-medlemskap utretts i omgångar de senaste åren, vilket har utgjort underlag till den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse som lämnades i början av 2009. Man säger ungefär att det även i fortsättningen finns starka grunder för att överväga ett finskt Natomedlemskap, men att politiskt samförstånd är nödvändigt och att beaktandet av medborgarnas åsikt är viktigt när man fattar beslut. Utredningarna och formuleringarna i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen har bidragit till en relativt omfattande debatt i Finland och har säkert haft betydelse för de politiska positionerna och opinionen. Förändringar kan ske efter riksdagsvalet 2011 och presidentvalet 2012 när mandatet går ut för president Tarja Halonen.
Låt oss under 2010 utreda för- och nackdelar med ett svenskt medlemskap i Nato så förutsättningslöst som möjligt, till exempel genom att inleda med en utredning av en krets betrodda forskare och säkerhetspolitiskt kunniga personer från olika läger som utses i samförstånd mellan riksdag och regering och som sedan följs upp av Försvarsberedningen. Det skulle öppna för en offentlig debatt som avkräver både Natoförespråkare och Natomotståndare en djupare och mer hederlig argumentation än ”ja genast” eller ”nej aldrig” samt bidra till en välbehövlig offentlig debatt under valrörelsen.
Därmed står Sverige starkare i diskussionen om de säkerhetspolitiska vägval som ofrånkomligen kommer att väckas i samband med Natos nya strategiska koncept och Finlands kommande överväganden.
Om man är trygg i sin uppfattning förmår man vanligtvis att sakligt pröva både sina egna och andras argument, ta in nya fakta och välkomna debatt. Det gäller såväl Natoförespråkare som Natomotståndare. Om detta är vi helt överens.
ULF HENRICSSON
överste av första graden (pensionerad) med omfattande internationell erfarenhet
ANNIKA NORDGREN CHRISTENSEN
före detta riksdagsledamot (MP) och före detta ledamot av Försvars- beredningen
Båda undertecknarna är ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Artikeln är intressant både för att den behandlar en fråga av avgörande vikt för Sveriges frihet och oberoende, för att den är skriven av två kunniga personer med motsatt uppfattning i sak, men mest av allt för vad den säger om Sverige: här krävs metadebattartiklar som argumenterar för att man ska få debattera frågan över huvud taget.
Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: välkommen till dårarnas paradis.
...är det dåraktigt. Sverige lider uppenbarligen fortfarande av den förljugenhetens princip som så länge omgärdat försvars- och säkerhetspolitiken. Politisk enighet och debatt bara kring "tillåtna" frågor har varit "vår" lösning allt för länge. Här behövs inte bara debatt om Nato, utan även om försvars- och säkerhetspolitikens alla delar. Dessa frågor hänger intimt samman med mer nationellt existensiella frågor som om det på sikt alls är värt att bevara Sverige, och hur detta skall gå till, medborgarnas ansvar osv.
Idag publicerar SvD en debattartikel från de alltid lika opålitliga folkpartisterna, som tydligen inte bara vill gå med i Nato, utan även rusta upp Sverige och återta Gotland. Deras förslag borde givetvis redan vara verklighet, men i dagens läge ger propån ett närmast militaritiskt intryck. De förefaller uppriktigt oroade.
Som vanligt är emellertid analysen tunn kring varför det är viktigt att skydda utsatta delar av landet, behålla säkerhetspolitisk handlingsfrihet etc. Man kan lätt misstänka att folkpartisterna härmed försöker bereda marken inför Folk & Försvars kongress i Sälen som börjar om några dagar. Förra året fick Björklund stor uppmärksamhet, och i år är det valår, så nu skall här beredas mark inför valet. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forsvaret-av-sverige-maste-starkas_4087465.svd
Så, vi får väl se om detta är partitaktik, eller om det finns en överenskommen alliansuppfattning bakom detta, så att det är värt något.
Detta väcker två frågor:
1. Varför förs så gott som ingen seriös säkerhetspolitisk debatt i Sverige, erkannerligen av de som är experter - officerare, forskare, diplomater?
2. Hur skall opinonen väckas så att Sverige räddas från vansinnet, genom att det blir politiskt viktigt att tillgodose de säkerhetspolitiska behoven?
Eller är det redan kört...
Som läsandes mycken finsk media så konstaterar man den omåttliga skillnaden i diskussion mellan våra länder. Det finns nog helt enkelt alldeles för många tabun i Sverige för att det ska fungera? Allt från nationalism till vår särdeles märkliga hållning i krigsmotstånd/vapenförsäljning till att inte känna att man kan beskriva Ryssland som expansivt hot utan att beskrivas som paranoid galning.
Jag vet verkligen inte hur man får till stånd en fungerande debatt. Däremot så tror jag att startsträckan är mycket, mycket lång.
Som läsandes mycken finsk media så konstaterar man den omåttliga skillnaden i diskussion mellan våra länder. Det finns nog helt enkelt alldeles för många tabun i Sverige för att det ska fungera? Allt från nationalism till vår särdeles märkliga hållning i krigsmotstånd/vapenförsäljning till att inte känna att man kan beskriva Ryssland som expansivt hot utan att beskrivas som paranoid galning.
Jag vet verkligen inte hur man får till stånd en fungerande debatt. Däremot så tror jag att startsträckan är mycket, mycket lång.
...nog riktigt. Jag tror att det är samma art av tabu i säkerhetspolitiken som inom socialpolitiken och invandringspolitiken. Sverige är ett socialdemokratiskt land, och att i grunden ifrågasätta det socialdemokratiska paradigmet, är för många obehagligt nära landsförräderi. I själva verket är ifrågasättande av den socialistiska hegemonin det kanske viktigaste sättet att ta ansvar för Sveriges framtid.
...nog riktigt. Jag tror att det är samma art av tabu i säkerhetspolitiken som inom socialpolitiken och invandringspolitiken. Sverige är ett socialdemokratiskt land, och att i grunden ifrågasätta det socialdemokratiska paradigmet, är för många obehagligt nära landsförräderi. I själva verket är ifrågasättande av den socialistiska hegemonin det kanske viktigaste sättet att ta ansvar för Sveriges framtid.
Biståndspolitiken är också en helig ko av rang. Se bara Sida reagerade när biståndsministern lät riksrevisionen granska Sida. Det var tydligen bara några miljoner som hade försvunnit..
Gunilla Carlsson ställer också orimliga krav på att Sida ska visa vilka resultat svenskt bistånd har, fortsätter cheferna i brevet till henne.
Det går inte att få sådana svar, för det är många faktorer som spelar in, menar cheferna.
Vad kostar biståndet per år 30 miljarder? Säkrare politiskt självmord än att vilja sänka biståndsbudgeten finns inte. Ingen vågar ifrågasätta eller rationalisera biståndet, men ingen har en susning om hur mycket pengar som har försvunnit eller värre gått in i diktatorers insynsskyddade bankkonton. Det finns tydligen heller ingen som har en aning hur stor nytta vårat bistånd gör och om det går att effektivisera osv.
Jämfört med de 50 miljonerna som kungahuset kostar per år, det ifrågasätts ständigt. Men att skicka iväg 30miljarder utan någon större koll/redovisning är bara bra.
Det handlar helt enkelt om en kulturmarxistisk livssyn, där det viktiga inte är vad som faktiskt fungerar och ger resultat, utan om att framstå som "god".
Idag publicerar SvD en debattartikel från de alltid lika opålitliga folkpartisterna, som tydligen inte bara vill gå med i Nato, utan även rusta upp Sverige och återta Gotland. Deras förslag borde givetvis redan vara verklighet, men i dagens läge ger propån ett närmast militaritiskt intryck. De förefaller uppriktigt oroade.
Det riktigt bisarra är att de sitter och säger "något måste göras!" - när de själva har regeringsmakten.
Biståndspolitiken är också en helig ko av rang. Se bara Sida reagerade när biståndsministern lät riksrevisionen granska Sida. Det var tydligen bara några miljoner som hade försvunnit..
Vad kostar biståndet per år 30 miljarder? Säkrare politiskt självmord än att vilja sänka biståndsbudgeten finns inte. Ingen vågar ifrågasätta eller rationalisera biståndet, men ingen har en susning om hur mycket pengar som har försvunnit eller värre gått in i diktatorers insynsskyddade bankkonton. Det finns tydligen heller ingen som har en aning hur stor nytta vårat bistånd gör och om det går att effektivisera osv.
Jämfört med de 50 miljonerna som kungahuset kostar per år, det ifrågasätts ständigt. Men att skicka iväg 30miljarder utan någon större koll/redovisning är bara bra.
...så! Sverige är över tid världens största biståndsland, räknat till ekonomisk förmåga. Resultatet av detta är mycket nedslående, men har sannolikt haft svåra effekter för oss själva.
Förmodligen grunden till dårskapen på alla dessa områden i att vi inte klarar att ta oss ur det socialdemokratiska paradigmet. Vi måste hitta tillbaka till Sverige, åtminstone som det var innan Palme.
Det riktigt bisarra är att de sitter och säger "något måste göras!" - när de själva har regeringsmakten.
Om något måste göras, gör det då!
...min uppfattning. De har ju alla möjligheter.
Hylsa skriver så här på sin blogg:
"”Armén bör på sikt organiseras i fem brigader i en förbandsreserv”, skriver (fp). De armébrigader som jag finner i fp-texten finns därmed i reserven. Detta vore i så fall en ambitionssänkning, både vad gäller tillgänglighet och användbarhet, jämfört med nu gällande inriktningsbeslut. Där är det 8 bataljonstridgrupper som etableras, tillgängliga i princip omedelbart om Sverige hotas, och inte bara en reserv som armén bygger på. Men vare sig personal eller materiel för fem reservbrigader finns tillfullo idag, därmed kommer betydande kostnader för att etablera dem. " http://tolgfors.wordpress.com/
Nej, mycket av den materielen är skingrad, men personalen finns kvar. Bedömt har vi stridsvagnar för tre pansarbrigader, stridfordon 90 för dessa tre + två mekbrigader. Fem brigader klarar vi nog, men sedan tillkommer förstås artilleri, luftvärn etc som till stora delar saknas idag.
Men dessto större anledning att sätta igång genast.