jag tror jag har melankoli

jag har under mina snart 20 levnads år aldirg egentligen vart riktigt glad
allt sket sig i skolan, å det är på väg att skita sig i lumpen.
jag stör mig på alla omkring mig men framför allt mig själv!
att gå upp på morgonen å göra saker känns ungefär som att nu ska jag skickas till ett koncentrations läger där ingen bryr sig, ingen som lyssnar, å jag har bara mig själv. e självhatande antisocial sur puppa som inte bryr sig om vare sig hälsa eller karriär.

å jag har försökt allt! jag hängde på polaren till arvika festivalen förra veckan. det sluta med att jag åkte hem kl 14 dagen där på efter å ha drabbats av nån slags elakartat attack feber, å sovt ute i regnet hela natten. ölen vart stulen mitt upp i ansiktet på mig av folk som hån garvade åt mig där jag låg hade kramp artade smärtor i huvudet.. min dag börjar med att jag går upp enligt ovan. det brukar bli omkring 13-15 på eftermiddagen äter ingen frukost förens middag, å då minimalt. konstaterar att det inte finns nått att göra..

sätter mig å fördriver tiden me nått datorspel, å när jag tröttnat på det försöker jag se en film, men allt är så grått å trist å rent ut sagt förjävligt jobbigt, så jag återgår till spelande i några timmar. jag går å lägger mig vid 3 tiden på natten, å då börjar jag bli pigg å må bra helt plötsligt, å kan inte sova förens morgonen där på.. såhär har min vardag sett ut sen.. jag jag minns faktiskt inte, men det har bara blivigt värre med åren.

å nu ligger jag i lumpen, å har ett 20 tal människors tunga förväntningar som vilkar på min axlar. om gå upp hemma är som ett koncentrations läger, är det som att gå genom skärs elden i lumpen, olidligt! jag tål inte att höra att jag gjort ått bra ifrån mig, eller att bli peppad, det gör mig arg och besviken. hade jag vart en bättre människa hade ingen behövt säga sånt till mig... listan över livets mening är inte lång.

iaf inte den positiva delen.

Först och främst vill jag säga att jag känner igen mig, men det tillhör i viss mån det förflutna. Mitt tips till dig (som filosof och inte psykolog) är att verkligen engagera dig i något, så att du själv kan känna att du har skapat något. I grund och botten tror jag att du upplever en saknad av stolthet och således är det den du ska söka efter. Med detta tror jag att du kommer att hitta en starkare identitet dig.

Har du inga intressen? Vad du blir euforisk av-, ägna dig åt det istället för tv och dator; båda själsdrypande källor av temporär stimuli.

Börja där. Lägg om vardagen. Byt ut vanor och nöjen mot andra saker för en tid.
Anser du dig ens värdig att må bra?
Umgås du med folk som får dig att må bättre över digsjälv, eller är relationerna bara ytliga?

Läs böcker, försök skaffa dig perspektiv på tillvaron. Vad är mening för dig? etc.

Kanske skulle berätta mer ingående..

Jag styrketränade från 14 års åldern upp till 17-18 men la av. Jag gillar kampsport, men jag bor ju mitt ute i skogen, å i lumpen orkar man ju inte göra nått när tjänsten är slut.

Har inte så värst många kompisar, men en dessto större bekantskaps krets. Alla utom en bor ju 4 mil eller mer ifrån mig. Å han som bor 1 mil här ifrån, är på god väg till ett svensson liv. Vi är inte ovänner, men det känns som att vi kommit ifrån varann det senaste året. Han fick jobb efter skolan å jag gick hemma å vänta på lumpen.

Tycker inte om att läsa böcker. Det är bara psykiskt ansträngande då jag ändå inte fattar hälften. Jag kan liksom inte göra nått av det jag läser. Det är bara bokstäver. Har läst nån 100 sidors indiana jones bok när jag va yngre, och halva "kingdom of fear" (stort fan av hunter s. thompson). Och torts min fan status pallar jag inte me å läsa.

Jag gjorde nått iq test här på flashback nyligen tror det va igår.. när det gäller å se mönster flippar min hjärna total "femman trillar inte ner" liksom. det kopplar aldirg. Jag är mer den lingvistiska typen, som använder logiken (vilken många gånger blir fel). Jag känner mig beroende av andra människor, men ogillar de flesta i min närvaro. Exempelvis idag, så gick jag upp halv fem på eftermiddagen, gick till ica för att jag hade så tråkigt. vandrade runt ett tag, tog en cola å gick till kassan, då stor morsan före mig i kön, å hon betalar min jävla cola? så gör man väll fan inte? jag går upp halv fem, å blir mer eller mindre belönad för det?! jag känner mig så förbannat motarbetad........ nu måste jag ha is till colan..

Gör klart lumpen, då kan du faktiskt gå och lägga dej på kvällen och känna att du gjort något nyttigt under dagen. Då kan man roa sej.

Efter lumpen skulle jag nog försöka hitta ett jobb, på en gång. Då kan du också komma hem och känna att du varit nyttig.

jag har sökt utlansdtjänst till Afghanistan och hoppas på det.
Jag tycker väll egentligen inte själv att jag är fysiskt lämplig, men nått vanligt job är inget jag suktar efter direkt.

Kan summera 4 sömnlösa nätter med att det är riktigt illa när ena föräldrar öppet tilkännager att man har problem, å föreslår såndär kogenktiv terapi eller va det heter å en massa piller, å jag är inte intresserad av nått av dem.

<edit/PS>min löjtnant fick en smärre chock när jag lämnade in papprena. Fick prata med han enskilt då han sa att jag var den sista på hela plutonen som hade trodde ville göra utländstjänst... kul å höra det när man haft det som mål sen man va på mönstring.

Man ska verkligen vänta till sista stunden innan man börjar på piller. Gör din utlandstjänst, den kommer sitta kvar livet ut och är en ganska sällsynt erfarenhet som du alltid kommer må bra av att ha gjort.

Om jag kommer iväg ja. Jag gör det enbart för pengarna. Så kan jag leva på nudlar i en etta med kok vrå i ett år.. det är nog det livet omvärlden skulle må bäst av.

Du tycker inte om att läsa böcker men är av den lingvistiska typen? lol.
IQ-test är logik i ett nötskal och det kan ju bero på att du är nere att du inte orkar koncentrera dig på testen.

Du verkar ju inte vet vad du snackar om, men iaf så verkar du ganska omogen på nåt sätt.
När man väl börjar läsa mer kommer man ofta "igång" och det går bättre.

Sorry men det där var så himla roligt.