Hur många blir friska på mentalsjukhusen?

Återigen ett mycket bra inlägg.

Sjävla frågeställningen i rubriken tycker jag är lite felvrängd. Som tidigare nämnts är psykiatrin en vetenskap som fortfarande döljer många svarta hål. Inom psykiatrin finns det många patientgrupper som man i dagsläget inte kan bota. Det man kan göra är att genom symptomatisk behandling och terapi försöka få de att fungera så normalt som möjligt och utan att vara en fara för sig själva eller samhället.

Det är samma sak som när man gå till dermatologen, oftast blir man inte frisk men man får kortison så man slipper att se ut som en stor varböld och kan visa sig bland folk.

Sedan hade jag också önskat att personer som befinner sig på sjukhus kunde uppträda på ett mer respektfullt sätt. Ofta jämställer människor sjukhusmiljön med ett femstjärnigt medelhavshotell, alla personal ska vara där för dem själva till 100%. Om man får vänta så är det för att personalen vill vara elaka (tanken finns ofta inte att det kan vara någon annan som behöver mer akut hjälp), och när jag trycker på klockan ska sjuksköterskan vara där blixtsnabbt för att serva mig med allt jag kan komma på. Detta är främst mina egna erfarenheter från akutvården men jag antar att det är ungefär samma sak på alla avdelningar. Så nu lyckades jag generallisera patienter också, hehe.

Skötare och sjuksköterskor har andra uppgifter att utföra förutom att vara uppassare eller vakta, det är dokumentation, städning, provtagningar, medicinering och allt annat som krävs för att en avdelning ska fungera. Men detta problem tror jag ligger långt tillbaka och är något som har blivit accepterat även från folk som arbetar inom vården. Jag förunnas över viss personal som inte säger ett ord när springer runt som uppassare utan att få något tillbaka.

Var har alla nu tagit vägen??? Tyrranic, feffe15, eearl, Tinson, GayMan, gussilago!!! Kom igen nu då, bemöt, diskutera, kritisera!!!

Eller ska jag tolka det som att ni är nöjda efter att ha spytt lite galla över sjukvården, att ni är så ytliga och genuint ointresserade av vad problemen egentligen bottnar i så att ni helt enkelt inte har något mer att komma med?

Att kräkas på sjukvården är helt ofarligt nuförtiden, till och med lite poppis och inne...om man inte klagar är man inte med i gänget... Kan vi inte hitta psykpatienter med lite nyanserade tankar utifrån sina erfarenheter?

Och snälla, vissa fallbeskrivningar är väldigt intressanta och belysande medan andra historier liksom bara urvattnar hela diskussionen...(typ Överläkaren bestämde att jag inte fick gå ut från avdelningen på egen hand trots att jag mådde HUR BRA SOM HELST och därför är han ett maktfullkomligt, arrogant svin som inte visat mig tillbörlig respekt och medmänsklighet...)

Hallå, här är jag!
Mitt inlägg var inte alls skrivet i syfte att spy galla över sjukvården. Jag tycker heller inte att jag är en ytlig och ointresserad person.

Jag försökte faktiskt, tro det eller ej, på ett nyanserat sätt ge er en bild av mina egna erfarenheter av psykvården. Det är ju det du efterlyser.

Men för att gå Topic igen. Jag har ingen aning hur många det är som blir friska när dom varit på psyk. Som jag skrev tidigare så får säkert en hel del hjälp.

Men på så gott som alla arbetsplatser, finns det folk som är direkt olämpliga sin uppgift. Klart att det sårar mer att bli illa behandlad av en skötare än av en sur kassörska t ex.

Det är stor platsbrist inom psykiatrin och ofta är det överbeläggningar. Tyvärr är det så...
O för att svara på din upplevelse kan jag inte göra annat än att jag tycker det låter riktigt för jävligt. Har aldrig varit med om ett så dåligt bemötande från personalen där jag jobbar. O hade jag sett något liknande hade jag inte accepterat det. Tycker att du ska anmäla skötaren i fråga o skita i deras motangrepp på ditt påstående. Stämmer det du säger har skötaren inget där att göra. Att heller inte ansvarig sjuksköterska gjorde något är i mina ögon under all kritik.

Att sparka på någon som ligger ner är i alla sammanhang helt förkastligt, att göra så som anställd inom psykiatrin skall utan tvekan leda till avsked på grått papper, lämna in dina sandaler och dra åt helvete!

MEN, det måste som i alla andra sammanhang utredas på ett rättssäkert sätt. Möjligheten till avvikelserapportering finns... Motverkar detta gör dock den (nödvändiga) gruppsammanhållningen, man tjallar inte på sina kollegor som man är fullständigt beroende av (jämför poliser). Insynen i slutenvårdspsykiatrin är också mycket begränsad vilket ytterligare försvårar opartisk bedömning och leder till mytbildning och missförstånd.

On topic:
Psykiskt sjuka personer går inte att bota enligt samma principer som exv ortopediska patienter. Diagnostik, compliance och behandlingsvinster är lätt att bedöma när det gäller en bruten höftled men hur mäter man dessa hos en psykiskt sjuk patient?

Mjuka, många gånger subjektiva surrogatparametrar måste tas till, det som hör till den grundläggande personligheten dras bort och återstoden (det "sjuka") i möjligaste mån konkretiseras.
- Samhällelig funktionsnedsättning är en viktig sådan parameter; hur väl fungerar personen i fråga ute i samhället (jobb, sociala kontakter, ekonomiska ramar osv).
- Lidande är en annan (lika subjektiv som okränkbar) aspekt; lider patienten lika mycket efter behandlingen som innan (i den bästa av världar med övriga faktorer konstanta) måste man väl anse att behandlingen var ett misslyckande.

Man måste här även komma ihåg att psykisk sjukdom på många sätt måste anses vara kronisk. Den genetiska sårbarheten kvarstår, den personlighet och det beteende som utvecklats under många decennier är mycket svår att förändra, vardagen man befinner sig i och som i många fall bidrar till insjuknande av olika slag är upp till den sjuke själv att förändra... Tunga puckar när själen är i kris...

Som jag skrev i tidigare inlägg består även flera av de psykiska sjukdomstillstånden av en komponent av misstroende, skuld, självförakt och följden av det blir skuldprojicering av ren självbevarelsedrift ("det är någon annans fel att jag befinner mig där jag befinner mig") vilket klart motverkar behandlingsförsök. Jag menar, tror du inte på en behandling är du mindre benägen att värdera framsteg eller kanske inte ens tar medicinen eller fullföljer samtalsterapin. Tror du dessutom att du inte från början ÄR sjuk blir förvirringen total!

PS. Å andra sidan: Lika fullt som en homeopati-troende kan tillfriskna genom att dricka vanligt vatten kan även de psykiskt sjuka patienterna tillfriskna utan behandling; tiden gör jobbet. DS.

nej jag har inte hävdad att varken jag eller andra "psykpatienter" alltid vet bäst vad gäller läkemedel (eller annan behandling). MEN jag tror inte heller att psykiatiker per definition alltid vet bäst heller. en patient som vill utbilda sig till farmaceut, psykiatiker eller psykolog har nog mycket att komma med - så skulle jag i varje fall resonera som läkare. jourläkare inne på psyk känner inte heller patienten utan kan bara läsa vad som står skrivet i journalen - i det här fallet att jag inte skulle ges några mer bensodiazepiner no matter what... vilket jag själv tycker är ytterst tveksamt att skriva in i en journal. några veckor tidigare hade jag begått ett suicidförsök på avdelningen, detta kanske hade kunnat hindrats på ett eller annat sätt, tex genom att ge ytterligare en dos xanor för att få ur mig ur det kaos som var i mitt innre då.

gissningar och åsikter från MSK och SSK är väl det fritt fram för, än så länge i detta land av åsiktsfrihet. det ÄR ju ändå till slut läkaren som sätter punkt i debatten angående patienten.
"gissningar och åsikter" från patienten är det också fritt fram för men jag skulle snarare kalla det erfarenhet av sitt eget tillstånd och inte gissningar. jag vet hur jag reagerar på olika slags mediciner, vad jag tål och inte tål (har somatisk sjukdom som komplicerar det hela), vad som fungerar och inte fungerar för mig. något som torde vara värdefullt för en behandlande ÖL. att jag dessutom i många fall, också enligt ÖL, kunde mer om de mediciner jag äter än just ÖL, fick inskrivet i min journal att FASS för föreskrivare var okej för mig att läsa (normalt inte för patienter som är intagna) just för att jag siktar på att bli något av de yrken jag skrev i början av det här inlägget, säger väl en hel del.

men du känner inte mig, så döm på bara.

Den tråkiga mediefokuseringen som så tydligt påverkar människor, inte minst i den här tråden leder till att man som personal gärna väljer bort att arbeta inom psykiatrin.
När jag började arbeta inom sjukvård var det just psykiatri jag tyckte var det mest intressanta. Men idiotiska anhöriga som alltid vill missförstå med och en helt orimlig arbetssituation med våldshot och sammanblandningen med sociala problem väger inte upp de fördelar i form av fantastiska historier överläkare kan berätta om vilket genombrott nya psykofarmaka har inneburit och alla de fantastiska patienter som med egen vilja och lite hjälp på vägen verkligen försändrar hela sin livssituation, så tacksamt att få hjälpa till då.

Resonerar du på samma sätt då det gäller kardiologi, neurokirurgi, neurologi, öron-näs-hals? Skulle inte tro det nä... En människa i akut kris (psykiatrisk eller somatisk) resonerar man INTE farmakologi, indikationer eller biverkningar med oavsett om patienten "vill utbilda sig till farmaceut" eller rent av själv redan är läkare! Det skulle faktiskt närma sig tjänstefel att ta upp en sådan diskussion i det läget!

Den bedömningen skall du nog med varm hand överlåta till en läkare att göra. Det finns som du säkert själv kan räkna ut en massa skäl till varför behandlande läkare kan anse att en viss medicin är olämplig för en patient i vissa skeden. Vad en patient "tycker sig behöva" är vid farmakologiska och rent medicinska ställningstaganden helt ovidkommande. Resonemang och motivering från behandlande läkare skall naturligtvis avkrävas men INTE i akuta kriser (vilket man får betrakta inneliggande psykiatrisk vård en vecka efter suicidförsök vara).

Naturligtvis syftar jag på den allmänna "tyckande-rätten" utan vare sig underliggande kunskap eller erfarenhet som grasserar inom psykiatrin (och ENDAST inom psykiatrin!). Inom sjukvården som helhet finns olika yrkesgrupper med olika kunskaper och därmed olika nischer som kompletterar och delvis även överlappar varann. Man respekterar dessa "gränser" på ett sunt sätt (vilket naturligtvis innefattar att en ssk på ronden kan ifrågasätta en ordination, behandlingupplägg som helhet eller vad som helst).
MEN inom psykiatrin verkar ALLA (msk, ssk, psykologer, kuratorer och inte minst patienter) finna rätt att uttrycka sin subjektiv mening NÄRSOMHELST, kring ALLT utan att varken kunna motivera eller ansvara för det de säger leder till. (Patienters rätt att få uttrycka sin mening kring sin behandling är självfallet okränkbar. Är pat och den behandlande läkaren oense om vad som är bäst är du fri att att avböja behandling och skriva ut dig [förutsatt att du vårdas enligt HSL]).

Det du här ovan beskriver är en av de faktorer som gör psykiatrin så förbenat trist att jobba inom. Allt detta tjat och tjafs fram och tillbaka... Din typ (om jag nu får sticka ut hakan och låtsas som att jag kan bedöma dig bara på det du hittills skrivit...) är inte på något sätt unik. Minst en på varje psykavdelning, alltid, tycker sig besitta kunskaper om sig själv så till den milda grad att de faktiskt anser sig förmögna att i den situationen ta hand om sitt eget behandlingsupplägg inklusive vilka mediciner som skall användas. Att man som patient inte tål vissa typer av mediciner skall man naturligtvis upplysa om men stanna där för guds skull! [Dessutom är det oerhört vanligt att psykiatriska patienter anser sig inte "tåla" en viss medicin på grund av en mängd faktorer ("känslig" för mediciner i största allmänhet, uppger välkända ofrånkomliga biverkningar, "de hjälpte inte förra gången så de vill jag INTE ha igen" osvosv) och det finns alltså inga rena allergier bakom.]
Återigen kan vi för klarhets skull jämföra med den somatiska sjukvården och det fullständigt absurda i att exv. en svårt hjärtsviktande patient ifrågasätter/avböjer den valda hjärtsviktsbehandlingen (eller föreslår ett eget upplägg) utan att ha en susning om vad den innebär, syftar till och de bedömningar som ligger till grund för att man valt just denna behandling. Ibland väljs en behandling TROTS kända biverkningar pga att vinsten med just denna behandling överväger. Det kan du inte läsa dig till i FASS (ens om den är för förskrivare...) och framförallt inte bedöma i ett helhetsperspektiv på grund av att du just befinner dig i en akut kris!


Jag dömer inte dig, jag resonerar och argumenterar utifrån det du skriver och de åsikter du därigenom presenterar.

Jag hade en fan-tas-tisk läkare 96-2000. Han var överläkare på en ätstörningsenhet och träffade mig ett par ggr i veckan, senare en gång i veckan. Denne relativt unge herre var oerhört begåvad och smart, lätt att lita på; då jag skulle bli inlagd (under en rätt svår period av självskadeidiotier och byte SSRI-SNRI, samt efter två självmordsförsök som rev upp hela omgivningen) höll han ett timslångt förmaningstal om att jag inte skulle bete mig "som en patient" bara för att "personalen försöker fösa in dig i ett fack", kort sagt. Han uttryckte sig dock mindre kortfattat och lite mer, låt säga, nyanserat.

Vad jag har förstått av en nära vän som var inlagd på samma avdelning i år, har mycket lite förändrats. Samma inkompetens bland vårdarna, samma sätt att hota patienter då de inte gör som de är tillsagda (vilket för många är det enda sättet att pocka på uppmärksamhet och visa att något är fel)- samma vrålande om att "SKÖTER DU DIG INTE HAMNAR DU PÅ 80, SÅ NU SER DU TILL ATT...".

Den individ som nu är överläkare på den hopklumpade öppenvårdsmottagningen i stan hade inte ens haft en anställning för tio år sedan. Hennes inkompetens, och det flertal HSANanmälningar som kärringen dragit på sig, är mer än nog talande för den saken. Själv har jag fått helt andra recept än de jag och mina läkare kommit överens om(fel styrka, helt fel medicin av ovan nämnda stolpskott) från 3 olika läkare de senaste åren. Jag lider inte av något annat än depression, och har bara ätit två sorters antidepressiva. Så svårt kan det inte vara att hålla reda på(och NEJ, jag har inga "egna idéer" om vilken dos/medicin jag ska ha; vi kom överens om en dos[läkare föreslår, jag nickar] som sedan inte stämde med recepten jag fick. I tre fall, varav det hände ca tre gånger enbart med stolpskottet)-

men det är det. Kanske inte för att alla läkare varit horribelt inkompetenta och fullständigt folkilskna och med en hjärna stor som ett majskorn, men de har varit uppenbart sönderstressade allihop, inget arbetsminne överhuvudtaget.

De som är så bra som den läkaren jag hade för tio år sedan, de har väl gjort som han gjorde: bränts ut och stuckit till läkemedelsindustrin, eller någon annanstans där man åtminstone får ordentliga pengar, om man nu inte känner att man får hjälpa folk längre.

Psykiatrin ÄR i en kris, och kompetensen ÄR bristande hos ett flertal individer. Det är väl inte så konstigt om de som varit inlagda kan vittna därom? Många anställda inom psykvården, och många FÖRE DETTA anställda, inom just slutenvården, menar inte BARA på att det nästan enbart handlar om förvaring (de som tillfrisknar har, antar jag, kontinuerlig kontakt med EN KOMPETENT läkare teller terapeut) utan även vittnar de, som bekant, om hur vanligt det faktiskt är med våld och kränkningar.

Ett litet tips till dem som är på väg till en landstingsspaanläggning: ta med inspelningsbar mobil eller diktafon. Du har all laglig rätt i världen att spela in samtal du själv är inblandad i, och du slipper det läskiga problemet med "psykfalls ord mot vårdares".

För övrigt förstår jag inte varför det behöver diskuteras, huruvida landstingspsykiatrin är i kris eller ej? I det stora hela är den i en ENORM kris, oavsett om några FBare har lyckats få jobb på bra arbetsplatser med ett minimum av stress och med goda resultat. Det ändrar liksom inte att hela systemet är på väg ner i avloppsrören, och att psykvården blir mindre och mindre attraktiv för var dag för de läkare som ÄR kompetenta. Min gamla läkare är totalt förlorad för vården, och det är i sanning en förlust. Han är fortfarande omtalad här i landet.

Men när man då stöter på ren inkompetens har man alltså bara att tiga still och lyssna på att "sjukskriver, det gör man när folk går med yxa på stan"? Eller vid förskrivning av fel recept, eller när man träffar på en läkare som borde befinna sig så långt från folk det bara är möjligt?

Felet med psykiatrin ÄR just att den inte gäller neurokirurgi, utan att kreti och jävla preti släpps in inom psykvården nuförtiden, då det är så svårt att rekrytera psykiatrer dit(åtminstone gäller detta för region Skåne, vars psykvård numer är ett nöjesfält, fullt av diverse grinande clowner utan bollkänsla). Felet är även att psykiatri behandlats vårdslöst ur rent vetenskaplig synpunkt; subjektiva bedömningar är vanligare här inom någon annan vårdgren, och detta ställer helt andra krav på läkarna.

Att du är så blasé att du anser att läkaren alltid har rätt, och framhärdar rätten att ignorera folks eventuella besvär med biverkningar, det bådar i mina ögon knappast gott vare sig för psykvårdens rykte eller för patienternas välbefinnande.

Väl skrivet.

Jag tror också att de flesta som blir bättre i sitt mående inte blir det när dom är inlagda, Det som kan hjälpa i så fall är att man har turen att få kontakt med bra personal t ex psykolog eller kurator.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Det finns folk som arbetar på psykavdelningar som helt klart är olämpliga den uppgiften. Därom råder inget tvivel.