2007-07-09, 23:27
  #1
Medlem
Farsan har legat inne ett tag nu för en infektion som först inte verkade vara så allvarlig men sen tillstötte diverse komplikationer och nu ligger han på intensiven. Läkaren jag pratade med idag sa förstås inget rakt ut men det framgick att det knappast skulle sluta väl och då rasade världen bara ner över mig. Vi har inte haft nåt vidare nära förhållande de senaste åren men det känns inte så viktigt nu. Han är inte vid medvetande heller så något avslut på relationen lär det inte bli vilket känns helt förjävligt, finns så mycket jag borde ha sagt men nu kommer det aldrig bli gjort.

Kan tillägga att han är 54, det är ju knappast nån ålder att dö i vilket inte direkt gör saken lättare. (Jag är några år över 20)

Till saken hör också att mina föräldrar är skilda och att han inte har några syskon eller andra nära släktingar utom mig och min syster. Mina farföräldrar lever visserligen men de är väldigt gamla så jag kommer att behöva ta hand om det mesta med begravning, ta hand om hans saker o.s.v. och jag vet inte hur jag ska klara av det, har sån jävla ångest och tar mig knappt igenom dagarna som det är nu. Jag kan inte gärna bryta ihop heller för det finns ingen annan som kan fixa det.

Dessutom oroar jag mig en jävla massa för hur folk i min omgivning kommer reagera. Hur ska jag kunna berätta för mina vänner, vad kommer dom säga, hur kommer relationen till dom förändras? Jag vill ju bara leva ett normalt liv men det kommer ju aldrig bli som det var innan.

Aja...jag svamlar. Men jag behöver fan lite hjälp här, är det nån som har varit i en liknande situation eller kanske har lite tips på hur jag ska klara av det här utan att det går helt åt helvete?
Citera
2007-07-09, 23:30
  #2
Medlem
nat0ns avatar
Citat:
Ursprungligen postat av AviLGH
Dessutom oroar jag mig en jävla massa för hur folk i min omgivning kommer reagera. Hur ska jag kunna berätta för mina vänner, vad kommer dom säga, hur kommer relationen till dom förändras? Jag vill ju bara leva ett normalt liv men det kommer ju aldrig bli som det var innan.
tänkte bara säga att den här delen behöver du KNAPPAST oroa dig över. tänk rationellt.

och, ge inte upp hoppet om farsan än.
Citera
2007-07-10, 20:43
  #3
Medlem
Hankes avatar
Citat:
Ursprungligen postat av AviLGH
Farsan har legat inne ett tag nu för en infektion som först inte verkade vara så allvarlig men sen tillstötte diverse komplikationer och nu ligger han på intensiven. Läkaren jag pratade med idag sa förstås inget rakt ut men det framgick att det knappast skulle sluta väl och då rasade världen bara ner över mig. Vi har inte haft nåt vidare nära förhållande de senaste åren men det känns inte så viktigt nu. Han är inte vid medvetande heller så något avslut på relationen lär det inte bli vilket känns helt förjävligt, finns så mycket jag borde ha sagt men nu kommer det aldrig bli gjort.

Kan tillägga att han är 54, det är ju knappast nån ålder att dö i vilket inte direkt gör saken lättare. (Jag är några år över 20)

Till saken hör också att mina föräldrar är skilda och att han inte har några syskon eller andra nära släktingar utom mig och min syster. Mina farföräldrar lever visserligen men de är väldigt gamla så jag kommer att behöva ta hand om det mesta med begravning, ta hand om hans saker o.s.v. och jag vet inte hur jag ska klara av det, har sån jävla ångest och tar mig knappt igenom dagarna som det är nu. Jag kan inte gärna bryta ihop heller för det finns ingen annan som kan fixa det.

Dessutom oroar jag mig en jävla massa för hur folk i min omgivning kommer reagera. Hur ska jag kunna berätta för mina vänner, vad kommer dom säga, hur kommer relationen till dom förändras? Jag vill ju bara leva ett normalt liv men det kommer ju aldrig bli som det var innan.

Aja...jag svamlar. Men jag behöver fan lite hjälp här, är det nån som har varit i en liknande situation eller kanske har lite tips på hur jag ska klara av det här utan att det går helt åt helvete?


AviLGH,
Jag vill börja med att beklaga, men ge inte upp hoppet. Jag hoppas innerligt att det hela slutar väl.
Sen är det faktiskt okej att bryta ihop, visa dina känslor. Då jag var 16 gick min far gick bort och jag tog på mig rollen att vara den starke i familjen. Då jag försökte trösta de andra satte jag mig själv sist - jag kan lova att det gett mig problem senare. Så - visa vad du känner, bryt ihop, be någon om hjälp! Man behöver inte vara stark hela tiden... Vänner och deras föräldrar, vänner till familjen. Det är i sådana situationer de behövs...

Känner med dig!
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in