Ulf Lundell

Jag hörde om en man som var kompis med ULF som kryddade brännvinet med anis och bolmört och drack. Sen slog han ULF på truten och så var det inget mer skitsnack. ULF reste sig klar och vaken och toklack. Du, min vän, vi skall ta oss och dricka en hel ölback. Mannen svarade ULF, nej tack! Vi har ju brännvinet i våran barack.

Stort tack för hjälpen.

"Allt är i rörelse" från 2011 fick sig en rejäl avhyvling av Fredrik Sjöberg i SvD, på ett sätt som gjorde mig lite nyfiken. Han undrade om den var skriven på fyllan, och trodde att den möjligen kunde vara till glädje för dom som, i likhet med huvudpersonen, drack två till tre flaskor vin om dagen
Jag tycker det låter lite lovande, men har inte kommit till skott än.
Någon som har läst den?

Nu när jag har försökt och misslyckats med att skriva dikter så undrar jag hur Lundell lyckades trycka ur sig över 600 sidor av detta svammel.

Uppskattar han som musiker och poesin i texterna.

Som författare är jag inte överförtjust. Iofs bara läst Jack och bitar ur Tårpilen. Men det räcker gott tycker jag. Finns något kråmande, poserande och machoskrytigt hos han. Som att han vill hävda sig inför mig; varför skulle jag va intresserad av det? Tar sig nog på lite för stort allvar. Jack var bitvis bra, men som annan beatlitteratur så är den rätt tjatig, monoton och Upprepande.

Nån som läst hans nya Vardagar och kan säga hur de står sig?

Jag har lyssnat på Vardagar 1 och 2 som ljudbok, upplästa av Lundell själv. Jag gillade dem väldigt mycket. Men det underlättade nog att jag lyssnade på dem och att det var Uffe som läste, det blev som ett enda långt sommarprat då, där Uffe berättar som sina vardagar; hur han matar fåglar, tittar på TV, åker och handlar, reflekterar över politik och sågar andra kändisar. Uppblandat med lite minnan från sitt liv. Bitvis var det lite tradigt, bitvis underhållande. Böckerna höll absolut som helhet, det var liksom lite mysigt att lyssna på dem. Men jag tror att man måste gilla Lundel och vara intresserad av honom för att man ska ha någon behållning av böckerna. Om det vore en helt okänd 70-årig man som romandebuterade med Vardagar, hade det inte fungerat så bra. Den verkar ha få bra recensioner, av vad jag har sett.

Jag uppskattar Lundells författarskap mer nu som 30-åring än jag gjorde när jag började läsa honom som 20-åring. Jag läste Jack när jag var runt 20, tyckte ungefär samma sak om den då som du gör. Lyssnade på den som ljudbok i somras och uppskattade den mer då. Lyssnade på Vädermannen då också, den var rätt bra, men inte lika bra som Vardagar.

Fick en liknande recension av min mormor som också hade lyssnat på den som ljudbok. Är ju ändå något som jag finner mysigt lättsamt med att lyssna på just vardagsbetraktelser. Att i all enkelhet få ta del av en annans trivialiteter kan på ett vis vara rogivande och få en själv att reflektera, ofta över saker som man av slentrianmässig vana kanske inte kastat så mycket ljus över tidigare. Eller alls.
Så kanske blir att jag kör dem via ljudbok på jobbet och ger dem en chans trots allt.

Lite speciellt att du fann större behållning för Jack senare i livet ändå. Hur kom det sig tror du?
Kände annars att just det där kringflackande bohem-livet är precis vad som hör de tidiga 20-åren till.

Det låter som att du kan ha stor behållning av Vardagar. Jag gav dem båda 4/5 i betyg i streamingtjänstens app.

Men det var just att jag var så ung och i viss mån levde, och samtidigt ville leva ännu mer, som de gör i Jack som är hela haken här. Ett liv fyllt av fester, droger, på ständig jakt efter nya äventyr. Man knegar ihop lite pengar och sedan börjar man leva på riktigt. Det där fyllde mig med lite ångest när jag läste: jag vill ut och leva det stora spännande Livet, inte ligga hemma på sofflocket och läsa Jack. Plus att jag helt enkelt tyckte att handlingen återupprepades lite väl mycket och att det blev tjatigt.

När jag lyssnade på boken som 30-åring så hade jag en helt annan distans till handlingen i Jack . Jag insåg att även Jack och hans kompisar mest drömde om de stora äventyren, precis som jag själv gjorde i den ålder, men att de aldrig riktigt kom. Klart att de festade och hade roligt ibland också, men det hela slutade oftast med en massa brajrökande och samma gamla flumsnack. För en del karraktärer - tänker b.l.a. på Harald - så blev det drogfyllda bohemlivet dyrköpt. Jag kände igen mig själv och hur jag tänkte som 20-åring när jag lyssnade på Jack på senare. Mindes minna kompisar och vad vi gjorde. Den där känslan att man inte vill hamna i ett vanligt svenssonliv med 9-5-jobb och fru och barn. Det finns en hel del humor i Jack som jag inte riktigt uppfattade när jag läste den första gången också.

Intressant att Jack kunde väcka så olika känslor hos mig. Första genomläsningen: ångest och äventyrslystnad. Andra gången: sentimentalitet och ömhet inför den jag och minna vänner var en gång i tiden, då vi var riktigt unga och skulle upptäcka världen.

Hur gammal var du när du läste den då?

Tror jag förstår hur du menar, en bok kan ha den effekten ibland; att den ligger en för nära så den istället för att kännas härligt relaterbar så fyller den en med pretentioner och ängslan.

Jag själv var 27 bast när jag läste den. Men kanske var det, som du är inne på, att jag kanske inte riktigt hade fått den där distansen till det hela att man med nostalgiskt förhållningssätt kunde avnjuta den. Visst hade jag passerat det stadiet i livet, men det låg ändå ganska nära... inte riktigt "besegrat", eller vad man ska säga. Man hade tröttnat på hela den dansen, kollade på den med lite avsmak och en smula förakt. Ännu lite färskt. Antar att det kan ha suttit lite i mig när jag läste och att det färgade mitt omdöme.
Om några år när jag passerat de 30 så kanske den öppnar upp sig för mig på ett annat vis

Låter som att du var där Jack är när boken slutar. Du får väl ge boken en andra chans senare i livet. Jag är i alla fall glad att jag gjorde det, förstod dess storhet och varför den kallades för en generationsroman (för en helt annan generation än min), på ett sätt som jag inte gjorde när jag läste den första gången.

Posta gärna ett inlägg när du läst eller lyssnat på Vardgar här i tråden sedan. Kul att se vad andra, lite yngre, läsare tycker om den. Förstår ändå om de som är i samma generation so Ulf älskar den. För mig är den ett litet steg att komma närmare min föräldrageneration, typ.

Får se om det kommer en Vardagar 3. Hoppas faktiskt på det. Och är glad att man lyckades övertala Uffe att läsa in romanerna, tuffa hotellnätter till trots. Jo, han gnäller över att han läste in Vardagar och fick bo på hotell i Vardagar 2.

Har tillbringat en del tid på sistone tillsammans med Ulf Lundells dagboksanteckningar Vardagar. Verkligen ingen stor litteratur, men ändå på något perverst sätt beroendeframkallande. En totalt humorlös och patetisk surgubbe. Klagar på allt, kämpar med det digitala och att allt var bättre förr. Styltar runt med sina gåstavar och ondgör sig över åldrandet och sina krämpor. Helt besatt av sitt kändisskap och forna framgångar och en konstig syn på hans egna klassresa. Vad den nu skulle bestå av??
Varför kedjeläsar jag dessa skräpböcker? Det känns lite skamligt.

Det är väl inte värre än att bingekolla på tv-serier, vilket varannan svenne verkar göra utan att skämmas. Har inte mer än skumläst i någon enstaka volym, men i princip är det väl en blogg i tryckt form. Och det kan vara något befriande över att ta del av andras kverulans också, åtminstone i måttliga doser. Du kanske känner igen din inre surgubbe, som du inte riktigt vågar släppa fram. Kalla det katharsis. ;-)

Jag är varken särskilt förtjust i hans musik (med vissa undantag, som Män utan kvinnor-plattan) eller i de fåtaliga böcker jag har läst (med vissa undantag, som den underbara barndomsskildringen mot slutet av Frukost på en främmande planet). Däremot har jag alltid funnit karln sympatisk när jag har sett honom intervjuas etc. Och humorlös tycker jag verkligen inte att han känns som, även om hans musik är det.