2007-06-21, 14:25
#1
Prolog:
Efter att ha jobbat ännu ett olidligt 8-timmarsskift lovade jag mig själv att absolut inte under några omständigheter vara nykter. Det hade jag varit en vecka nu och det är nästan en vecka för mycket.. Eh.. Typ. Nåväl, berättelsen tar fart då jag träffar en god vän som vi kan kalla "D". "D" är en gammal kompis som jag känt ett antal år. Vi känner varandra sådär lite FÖR bra, ni vet .. typ .. Man kan förutspå varandras drag lite sådär. När man sträcker sig mot mobilen för att ringa honom så ringer den precis när du har den i handen. Hursomhelst så träffade jag honom i hans lilla lya och vi tog några cigg och kollade zombiefilm. Shaun Of The Dead hette den, VÄLDIGT underhållande om man har den rätta humorn så att säga. Vi bestämde oss för att köpa några sexpack för att sen dra tillbaka och kolla nån mer film dock var plånböckerna tunna så det blev att köpa på Willys istället för bolaget. Vid stationen tillbaka träffade vi på "J" som precis ska stiga på ett tåg. Han stannade upp och ger mig en kram varav dörrarna slog igen bakom honom. 13 minuter till nästa tåg?! Fuck no! Häng på oss!
Soffan? Nej, TVn? Nej, jag? Du?
Vi knäcker några bira och sätter på Hot Fuzz. Jag tar några klunkar och ångrar att vi köpte Carlsberg. Aldrig varit min favorit direkt. "D" har lite odlingar hemma hos sig och hans svampodling fångar mitt öga. Jag undrar lite diskret om svamparna växt upp igen sen förra skörden och han nickar och menar att det finns tre ganska stora svampar som väntar på att ätas. Jag viftar en 50-lapp i ansiktet på honom och till slut så har jag en ganska stor svamp framför mig. "J" köper också en som vi sväljer under kvällningar. Aldrig gott med svamp.
Vi kollar på filmen en 40min och jag blir besviken på att jag inte känner nåt så jag tar en till svamp och biter av toppen och slänger andra hälften till "J" som uppskattandes mumsar i sig den. Filmen tickar på och "D" kunde verkligen inte valt en sämre film för en svampad hjärna! Varje sekvens är typ 3 sekunder lång med massa blixtar och hög musik och det känns som mitt huvud ska sprängas.
- Kan du sänka?
- Va?
- Kan .. du sänka?
- VA?
- KAN - DU - SÄNKA?
*han sänker*
- Var det nåt du skulle säga?
- Nej.. men ..
*han höjer*
- Men din förplåtade idiot! SÄNK! JAG KOMMER DÖ!!
*han sänker*
Stirrar på soffan och ser hur svarta ränder sakta tar sig över soffans kanter. Mörkrets krafter så att säga. Jag känner mig ganska väck och kommer tänka på en sak! Jag ska till jobbet imorrn! Nåja, bara att dra hem då och "J" gör mig sällskap.
Att peaka på Tunnelbanan
"J" är nu en fnittrande jävla idiot men är också stressad som ett mongo. Ja, stackars folk med svagt psyke. Jag försöker berätta för honom att jag måste till nattbussen och till svar får jag bara ett gapflabb och någon kommentar om minga ögon. Bastard. Vi springer mot T-stationen (där det såklart står två snutar) och jag hinner precis med ett tåg. Det har nu gått kanske 1-2h sen jag tog svampen och jag känner att T-banan inte är det bästa stället att spendera sin peak på. Dock har jag inte så mycket val. Jag tar upp en Stockholm City och bläddrar igenom. "Astrid får inte ha kvar sin parabol, kommunen förväntas ta beslut imorgon." Jag blir lack. Vem fan bryr sig om Astrid och hennes JÄVLA parabol? Om nu Astrid vill ha kvar sin parabol får hon väl slåss för sin rätt ha den och inte låta några gråa gubbar i kostym sitta och räcka upp handen. Och varför just IMORRN? Kan de inte fixa Astrids parabol IDAG? IDAG! Så slipper vi bry oss om det nu. Jävla skitland.
Totalt kaos. Fulla människor strömmar in från alla håll och kanter. De ser äckliga, slemmiga och svettiga ut. Det sitter där med sina ölburkar och HÖHÖ:ar och grisar sig medans jag, en kille i gul-randig skjorta, är rak i ryggen och ser allmänt städad ut. Jag har fast jobb och jag pluggar samtidigt till designer. Ändå så är jag en brottsling. En som förtjänar att slängas in i en liten cell för att aldrig komma ut. Jag har lust att gå fram till en polis och förklara situationen. Att gul-skjortade personer med fast jobb och bra utbildning faktiskt KAN knarka utan att totalt förlora förståndet. Titta på mig bara!
Jag är allt, jag är ingenting, sitter jag i en rulltrappa?
Efter att ha suttit och skrattat åt seriesidan genom hela bussfärden från Skanstull är jag äntligen framme. Nu väntar en 20-minuterspromenad hem. Som sagt, gul skjorta - INTE varmt. Men vadfan gör det, egentligen? Nåväl, på vägen hem fick jag verkligen dyka in i mitt sanna jag.. och det jag hittade var en sur gammal gubbe som hatade allt och alla. Jag gillade inte gubben men tyckte ändå han hade en poäng. Världen är äcklig, folk är äckliga, jag är äckliga, knark är äckligt, politik är äckligt, gula skjortor är äckliga.. Alla människor jag passerade var störtfula och jag ville bara kasta dom utför en bro eller nåt.
Fastnar vid ett skyltfönster och tittar på mig. Inte många vet att jag faktiskt lider av BRUTALT dåligt självförtroende. En del av mig ville bara slita av huden och dö lite vackarare men den andra delen tyckte inte det spelade så stor roll hur jag såg ut eftersom det är hjärnan som är personen och inte kroppen. Även om jag hade världens vackraste kropp skulle JAG fortfarande vara JAG. Lite smånöjd traskar jag vidare. "Jag är allt, jag är ingenting" är en fras som ekar genom mitt huvud. Har ingen aning om vad det betyder men det känns som om det stämmer. Jag är min verklighets viktigaste människa men i förhållande till Universums enormhet så är jag ingenting. Beundrar en tegelvägg i fem minuter. Den är fin. Den rör sig. Spelar lite tetris i skallen. Alltid allvarlig.
Jag känner mig ofantligt lätt och nästan flyter fram på gatorna. Det måste vara en slags rulltrappa får jag för mig. Nu måste jag bara klura ut vilken rulltrappa som går hem.
[följande kan tyckas väldigt otroligt - jag har ingen aning om detta hände eller inte!!]
Jag flyter mot parkeringen och ser en röd bil med ena dörren öppen. Böjd över bilen står en man i blinkande dykardräkt och pratar med någon som skriker inuti bilen. Det läskiga är att han pratar baklänges! Eller det är vad jag tror .. Nåväl, inne i bilen hör jag en kvinna och en man - båda har ficklampor som de lyser runt och jag kan se att kvinnan har lång vit klänning på sig. Jag blir helt tagen! Vad är det här? Dykaren tittar på mig och hans dräkt blinkar lite extra. Han har mörka glasögon. Jag vänder snabbt om och försvinner därifrån.
Lila spindelnät i vardagsrummet? Hur vet du att det är ändlöst?
Hemma, kaos, dött. Sätter mig framför skärmens lugnande sken och försöker samla tankarna. Bokstäverna dansar runt som satan vilket jag tycker är hysteriskt roligt! Jag sätter på lite dansbandsmusik och bjuder alla bokstäverna till dans! Jag sitter och klappar takten åt bokstäverna framför datorn med världens största flin på läpparna. Om någon hade kommit in .. ja ..
Stapplar ut till köket för att ta mig nåt att äta. Helt mörkt i hela lägenheten. En explosion av lila spindelnät far emot mig och jag tappar nästan balanset. Flämtar ett långsamt "wooooooow!", öppnar kylen och stänger den igen. Bajs, inget att äta finns. Bajs! BAJS!
Sätter mig vid datorn igen och snackar med en kompis om det jag upplever. Han blir rikligt avis och .. såklart! Han borde vara det! Jag börjar bli lite ostabil dock och trots att han är en av de få som jag verkligen kan lita på så känns det som han är ute efter att skada mig eller ta nåt ifrån mig. Kommer på en ursäkt för att lämna datorn och lägger mig i sängen.
Vet inte om det är CEVs eller lucid dreaming eller nåt annat men coolt var det. Jag ser en stor äng, fast det är en tapet med blommor som motiv. Ur tapeten så lyfter sig en blomma som också är av tapet med blommor som motiv. Ur den blommar dyker ett tält upp. Tältet öppnas och där inne ser jag en trappa. Trappan börjar flippa sig själv sidledes som en rubiks kub. Ovanför trappan ser jag tre tanter i en hammock som dricker té. De stirrar på mig. Ett litet barn sitter i deras hattar. Detta höll på ett jävla tag men till slut somnade jag runt 4:00 .. sen upp till jobbet 7:00!
Efter att ha jobbat ännu ett olidligt 8-timmarsskift lovade jag mig själv att absolut inte under några omständigheter vara nykter. Det hade jag varit en vecka nu och det är nästan en vecka för mycket.. Eh.. Typ. Nåväl, berättelsen tar fart då jag träffar en god vän som vi kan kalla "D". "D" är en gammal kompis som jag känt ett antal år. Vi känner varandra sådär lite FÖR bra, ni vet .. typ .. Man kan förutspå varandras drag lite sådär. När man sträcker sig mot mobilen för att ringa honom så ringer den precis när du har den i handen. Hursomhelst så träffade jag honom i hans lilla lya och vi tog några cigg och kollade zombiefilm. Shaun Of The Dead hette den, VÄLDIGT underhållande om man har den rätta humorn så att säga. Vi bestämde oss för att köpa några sexpack för att sen dra tillbaka och kolla nån mer film dock var plånböckerna tunna så det blev att köpa på Willys istället för bolaget. Vid stationen tillbaka träffade vi på "J" som precis ska stiga på ett tåg. Han stannade upp och ger mig en kram varav dörrarna slog igen bakom honom. 13 minuter till nästa tåg?! Fuck no! Häng på oss!
Soffan? Nej, TVn? Nej, jag? Du?
Vi knäcker några bira och sätter på Hot Fuzz. Jag tar några klunkar och ångrar att vi köpte Carlsberg. Aldrig varit min favorit direkt. "D" har lite odlingar hemma hos sig och hans svampodling fångar mitt öga. Jag undrar lite diskret om svamparna växt upp igen sen förra skörden och han nickar och menar att det finns tre ganska stora svampar som väntar på att ätas. Jag viftar en 50-lapp i ansiktet på honom och till slut så har jag en ganska stor svamp framför mig. "J" köper också en som vi sväljer under kvällningar. Aldrig gott med svamp.
Vi kollar på filmen en 40min och jag blir besviken på att jag inte känner nåt så jag tar en till svamp och biter av toppen och slänger andra hälften till "J" som uppskattandes mumsar i sig den. Filmen tickar på och "D" kunde verkligen inte valt en sämre film för en svampad hjärna! Varje sekvens är typ 3 sekunder lång med massa blixtar och hög musik och det känns som mitt huvud ska sprängas.
- Kan du sänka?
- Va?
- Kan .. du sänka?
- VA?
- KAN - DU - SÄNKA?
*han sänker*
- Var det nåt du skulle säga?
- Nej.. men ..
*han höjer*
- Men din förplåtade idiot! SÄNK! JAG KOMMER DÖ!!
*han sänker*
Stirrar på soffan och ser hur svarta ränder sakta tar sig över soffans kanter. Mörkrets krafter så att säga. Jag känner mig ganska väck och kommer tänka på en sak! Jag ska till jobbet imorrn! Nåja, bara att dra hem då och "J" gör mig sällskap.
Att peaka på Tunnelbanan
"J" är nu en fnittrande jävla idiot men är också stressad som ett mongo. Ja, stackars folk med svagt psyke. Jag försöker berätta för honom att jag måste till nattbussen och till svar får jag bara ett gapflabb och någon kommentar om minga ögon. Bastard. Vi springer mot T-stationen (där det såklart står två snutar) och jag hinner precis med ett tåg. Det har nu gått kanske 1-2h sen jag tog svampen och jag känner att T-banan inte är det bästa stället att spendera sin peak på. Dock har jag inte så mycket val. Jag tar upp en Stockholm City och bläddrar igenom. "Astrid får inte ha kvar sin parabol, kommunen förväntas ta beslut imorgon." Jag blir lack. Vem fan bryr sig om Astrid och hennes JÄVLA parabol? Om nu Astrid vill ha kvar sin parabol får hon väl slåss för sin rätt ha den och inte låta några gråa gubbar i kostym sitta och räcka upp handen. Och varför just IMORRN? Kan de inte fixa Astrids parabol IDAG? IDAG! Så slipper vi bry oss om det nu. Jävla skitland.
Totalt kaos. Fulla människor strömmar in från alla håll och kanter. De ser äckliga, slemmiga och svettiga ut. Det sitter där med sina ölburkar och HÖHÖ:ar och grisar sig medans jag, en kille i gul-randig skjorta, är rak i ryggen och ser allmänt städad ut. Jag har fast jobb och jag pluggar samtidigt till designer. Ändå så är jag en brottsling. En som förtjänar att slängas in i en liten cell för att aldrig komma ut. Jag har lust att gå fram till en polis och förklara situationen. Att gul-skjortade personer med fast jobb och bra utbildning faktiskt KAN knarka utan att totalt förlora förståndet. Titta på mig bara!
Jag är allt, jag är ingenting, sitter jag i en rulltrappa?
Efter att ha suttit och skrattat åt seriesidan genom hela bussfärden från Skanstull är jag äntligen framme. Nu väntar en 20-minuterspromenad hem. Som sagt, gul skjorta - INTE varmt. Men vadfan gör det, egentligen? Nåväl, på vägen hem fick jag verkligen dyka in i mitt sanna jag.. och det jag hittade var en sur gammal gubbe som hatade allt och alla. Jag gillade inte gubben men tyckte ändå han hade en poäng. Världen är äcklig, folk är äckliga, jag är äckliga, knark är äckligt, politik är äckligt, gula skjortor är äckliga.. Alla människor jag passerade var störtfula och jag ville bara kasta dom utför en bro eller nåt.
Fastnar vid ett skyltfönster och tittar på mig. Inte många vet att jag faktiskt lider av BRUTALT dåligt självförtroende. En del av mig ville bara slita av huden och dö lite vackarare men den andra delen tyckte inte det spelade så stor roll hur jag såg ut eftersom det är hjärnan som är personen och inte kroppen. Även om jag hade världens vackraste kropp skulle JAG fortfarande vara JAG. Lite smånöjd traskar jag vidare. "Jag är allt, jag är ingenting" är en fras som ekar genom mitt huvud. Har ingen aning om vad det betyder men det känns som om det stämmer. Jag är min verklighets viktigaste människa men i förhållande till Universums enormhet så är jag ingenting. Beundrar en tegelvägg i fem minuter. Den är fin. Den rör sig. Spelar lite tetris i skallen. Alltid allvarlig.
Jag känner mig ofantligt lätt och nästan flyter fram på gatorna. Det måste vara en slags rulltrappa får jag för mig. Nu måste jag bara klura ut vilken rulltrappa som går hem.
[följande kan tyckas väldigt otroligt - jag har ingen aning om detta hände eller inte!!]
Jag flyter mot parkeringen och ser en röd bil med ena dörren öppen. Böjd över bilen står en man i blinkande dykardräkt och pratar med någon som skriker inuti bilen. Det läskiga är att han pratar baklänges! Eller det är vad jag tror .. Nåväl, inne i bilen hör jag en kvinna och en man - båda har ficklampor som de lyser runt och jag kan se att kvinnan har lång vit klänning på sig. Jag blir helt tagen! Vad är det här? Dykaren tittar på mig och hans dräkt blinkar lite extra. Han har mörka glasögon. Jag vänder snabbt om och försvinner därifrån.
Lila spindelnät i vardagsrummet? Hur vet du att det är ändlöst?
Hemma, kaos, dött. Sätter mig framför skärmens lugnande sken och försöker samla tankarna. Bokstäverna dansar runt som satan vilket jag tycker är hysteriskt roligt! Jag sätter på lite dansbandsmusik och bjuder alla bokstäverna till dans! Jag sitter och klappar takten åt bokstäverna framför datorn med världens största flin på läpparna. Om någon hade kommit in .. ja ..
Stapplar ut till köket för att ta mig nåt att äta. Helt mörkt i hela lägenheten. En explosion av lila spindelnät far emot mig och jag tappar nästan balanset. Flämtar ett långsamt "wooooooow!", öppnar kylen och stänger den igen. Bajs, inget att äta finns. Bajs! BAJS!
Sätter mig vid datorn igen och snackar med en kompis om det jag upplever. Han blir rikligt avis och .. såklart! Han borde vara det!
Jag börjar bli lite ostabil dock och trots att han är en av de få som jag verkligen kan lita på så känns det som han är ute efter att skada mig eller ta nåt ifrån mig. Kommer på en ursäkt för att lämna datorn och lägger mig i sängen. Vet inte om det är CEVs eller lucid dreaming eller nåt annat men coolt var det. Jag ser en stor äng, fast det är en tapet med blommor som motiv. Ur tapeten så lyfter sig en blomma som också är av tapet med blommor som motiv. Ur den blommar dyker ett tält upp. Tältet öppnas och där inne ser jag en trappa. Trappan börjar flippa sig själv sidledes som en rubiks kub. Ovanför trappan ser jag tre tanter i en hammock som dricker té. De stirrar på mig. Ett litet barn sitter i deras hattar. Detta höll på ett jävla tag men till slut somnade jag runt 4:00 .. sen upp till jobbet 7:00!
