Ofärd - Dick Harrison

Dick Harrison som romanförfattare? Ja faktiskt. Efter oräkneliga tusen sidor facklitteratur har han satt sig ner och skrivit en roman. Det är en rätt intressant tid han valt att skildra. Huvudpersonen Ulvbjörn växer upp som stormannason i trakterna till nuvarande Norrköping på 600-talet. Bygden präglas av fejder och han dras in i striderna mellan lokala stormän. En misslyckad handelsresa trill frisland leder till att han blir träl på kontinenten. Senare vinner han sin frihet och genom komplicerade turer blir han handgången man till den frankiska änkedrottningen Bathild. Han dras in i det frankiska maktspelet och får agera krigare, diplomat och lönnmördare i hennes tjänst.

Är det nåt att ha då? Ja faktiskt. Harrisons stil har känts rätt knastertorr i hans akademiska verk men här får han leka lite. Stilen är kärnfull och ekar av isländska sagor men även en rejäl dos Frans G Bengtsson. Det som störde mig en aning är skildringarna av det komplicerade maktspelet i europa under perioden. Det är en fruktansvärd massa namn att hålla rätt på. Samtidigt så vilar ju boken på dokumenterade händelser och att som profisionell historiker vill väl Harrison inte tumma allt för mycket på källorna.
I slutändan så är det i alla fall en sant underhållande bok för oss som gillar märgfulla historiska skildringar. Det är svärd och eld, fejd och förräderi, ära och bråd död. Jag hoppas Harrison har tid att klämma in fler skönlitterära verk mellan facktegelstenarna.

En recension i Sydsvenskan:

http://sydsvenskan.se/kultur/bokrecensioner/article244908.ece

Tack för tipset, den ska köpas.

EDIT: Den som har en pervers samlarådra kan faktiskt köpa orginalmanuset till ljudboksversionen av Ofärd på Tradera:
http://www.tradera.com/Dick_Harrisons_Ofard_manus_fran_inlasning_av_ljudb oken-auktion-44571902

Någon har fått tag i och säljer femhundra vältummade datacopypapper med klotter i marginalen. Har Du en slant över och ett sjukligt begär av att samla på gammalt skräp så varför inte?

// Roger P.

Dick Harrison som romanförfattare? Knappast... även om han är en mycket prisad fackboksförfattare.

http://www.folkbladet.nu/2007/06/13/arnvagens-forsta-kallsup
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=404&a=351564

Hörde om boken på Morgonpasset i P3 imorse där de även intervjuade Harrison. Det är säkert en läsvärd bok men jag personligen finner 600-talet tämligen ointressant så jag hade nog hellre sett att han förlagt handlingen lite längre fram i historien.

Jag har haft en smula att göra med Dick i riktiga livet och finner honom varandes en ganska imponerande personlighet. Visst har han lite dålig social kompetens (han gillar inte att bli emotsagd exempelvis) och kan väl inte riktigt ta tjejer som man ska ta dem (med tanke på att han blev anmäld i samband med doktorandhistorien) men det lastar jag inte honom för, ty vi är alla unika och individer och har våra dåliga sidor.

De flesta av oss har något vi är bra på dock men för just det Dick är det hans enorma intellektuella kapacitet som är hans grej. Det verkar vara så att när han läser något har han inte glömt bort 96% av det dagen efters om hos oss normala människor, utan det mesta inte bara fastnar i skallen på karln, han lyckas också printa ner det på papper med en röd tråd. Det är en unik förmåga.

Det han skriver är sällan unikt dock, han sammanställer synteser av andras forskning och utifrån det drar han sina slutsatser. Han bedriver inte särskilt mycket forskning på egen hand så att säga, men det kan förvisso ha att göra med att inte ens han har tid med tanke på att han undervisar och sitter med i en massa styrelser och allt vad han nu gör.

Allt jag hoppas nu är att karln inte ska få en hjärtinfarkt och dö om två år. Lever han i trettio år till är en stol i Svenska Akademien garanterad för honom och han kommer gå till historien som en av svensk historias mest produktiva och legandariska professorer.

Den svenska historien är rätt ointressant vid den tiden men på kontinenten så var det en extremt turbulent tid. Hans bok utspelar sig ju i en av de rörigaste perioderna av den Merovingska dynastin. Jag antar att han valde perioden eftersom den är fruktbar när det gäller politiska intriger.

Jag tycker precis tvärtom. Tiden är mycket intressant eftersom vi vet så lite om den. Mer sånt, tack. Jag bläddrade lite i boken idag och blev väl inte så imponerad. Kanske ska Dicken hålla sig till fackböcker och inget annat. Men som sagt, val av tidsperiod var väldigt bra!

Nja, jag tror de nöjer sig med en historiker i Svenska akademien, och den platsen är ju given åt Englund, som lär sitta i minst 30 år till. Men men, Dick är ju 9 år yngre så det kanske finns hopp

Ointressant vet jag väl inte om jag skulle kalla 600-talet. Vendeltid överlag är rätt okänt för svensken medan däremot alla känner till något om Vikingatiden, även om en del försök har gjorts i romanform för att lyfta upp vendeltid som något som faktiskt går att läsa om. Från ett arkeologiskt perspektiv visar gravmaterialet under denna tid på att en omfattande import har skett från bland annat merovingiskt område vilkert indikerar att de högre skikten i samhället har låtit sig influeras och i viss mån också haft kontakter söderut.


Att Englund hamnade där överhuvudtaget är en smärre skandal (Eva Österberg skulle fått platsen). Dessutom är han väl inte särskilt mycket historiker längre, på den här sidan av 2000-talet har han visst varit professor i narratologi.

Han är säkert mycket skicklig på många sätt, men han tycks också ha en viss förmåga att hamna på kant med folk. Personligen tror jag exempelvis inte att det här är bästa sättet att uttrycka sig i väntan på recensionerna av boken:

"Är du nervös inför din skönlitterära debut?
– Ja, det är ju min första roman. Tänk om mina fiender förvandlar boken till slarvsylta i sina recensioner?"

(Ur intervju publicerad på förlagets hemsida).

Varför skulle hans "fiender" läsa romanen? Varför skulle sedan landets större och mindre tidningar dessutom ge dessa "fiender" i uppdrag att recensera boken? Eller menar Harrison kanske att en litteraturkritiker som ger boken en negativ recension gör det därför att han eller hon är "fientlig", alla andra måste per definition gilla boken?

Jag tror Harrison borde fundera på om det inte låg en poäng i att han emellanåt valde att utrycka sig mer "diplomatiskt". Förordet till "Förrädaren, skökan och självmördaren" ledde ju inte till någon förnyad prickning, men det kan knappast ha förbättrat det samarbetsklimat som väl även professorer måste existera i?

Om drömmen är att komma till Svenska Akademien kan det nog vara sunt att inte reta upp en massa människor.