Den amerikanska drömmen finns inte i verkligheten.

...majoriteten av dom fattiga i USA dör fattiga...

När jag läser medel och medianinkomst i USA så låter det väldigt högt.
Men vad som vore intressant att veta är ju hur många % av invånarna i USA som verkligen är fattiga då även. Hur många i siffror.

...ite med om att "vi" har det bättre än i USA. I Sverige har det skett en dramatisk köpkraftsförsämring för många grupper. Min far, med sex års folkskola, hade rå att ha min mor hemma i min barndom, och bygga ett nytt hus. Det finns inga möjligheter i världen att min fru skulle kunna vara hemma och att vi levde på min akademikerlön, eller kanske skall man kalla det skadestånd. Nytt hus är inte aktuellt, utan ett gammalt renoveringsobjekt blev vår lott. På 50-talet kunde en akademiker ha råd att bo i innerstaden, ha både hemmafru och husa. Allt sådant är bara drömmar i vår generation. Men den som skallar i spik, eller kör lastbil, eller lägger asfalt, han har fått en rejäl köpkraftsförstärkning. Därtill kommer att trots världens högsta skatter har vi inget försvar, en dålig polis, halvdan sjukvård och uselt utbildningsväsende. Det "vi" har mer än andra är ett utbyggt bidragssystem som uppmuntrar till fusk och avhåller från arbete det kallar vänstern välfärd. Till detta kommer invandringshaveriet, den ökande brottsligheten och en utflytt av arbetstillfällen till låglöneländer. Så, man kan med fog fråga sig vad som är så bra.
Jg älskar inte USA, har varit där och landet (har givetvis bara sett delar) är inget som lockar mig. Som svensk håller jag av mitt land, och sätter inte det ekonomiska främst, även om ekonomin är ett tecken på andra problem.
Så hur Du förväntar Dig att jag skall känna ett "vi" med bidragssnyltare och -fifflare är ite helt klart, men det är väl den sedvanliga socialistiska nationlmyten om "solidaritet" som endastgäller åt ena hållet.

USA har länge setts som en idealstormakt, beundrad av många i västvärlden. Men nu visar verkligheten på djupa politiska klyftor och stor ekonomisk ojämlikhet, vilket gör att landets bild som en pålitlig förebild börjar spricka. Den amerikanska drömmen, som en gång stod för möjligheter och framgång, har blivit en illusion för många och avslöjar en nation som kämpar med interna motsägelser och en osäker framtid.

Det lönar sig väl framför allt mer i reda pengar i USA, och då framför det man får innan man betalt för sjukvård (då inte all sjukvård täcks av försäkringen, som du ju dessutom måste betala själv om du är egen företagare), förskola, skola och högre utbildning för barn, och boende om man vill bo centralt i en storstad. Även efter dessa inte helt frivilliga utgifter har man säkert mer pengar kvar, men marginalnyttan av dessa extra pengar kan börja ifrågasättas och ska sedan sammanvägas mot andra levnadsförhållanden som kortare årsledighet och längre arbetsveckor, högre brottslighet, högre prisläge och en rad "amerikanska problem" av typen "blir min unge ihjälskjuten i skolan idag?", "kommer knölen jag börjar känna leda till sjukhusnotor och vidare i konkurs?", "varför smakar all mat på snabbköpet så mycket av socker?" och "kommer mitt jobb på "fel" advokatfirma/universitet/tidning leda till hämndaktioner från presidenten?"

Samtidigt kryllar Sverige av högskoleutbildade som lever i materiell bekvämlighet (om än inte i överflöd) och i övrigt rena lyxlivet i jämförelse med amerikaner, med 40 timmars arbetsveckor, fem veckors semester, fysisk trygghet i offentliga miljöer och förvisso snabbt stigande bostadspriser men ändå med goda förutsättningar att bo centralt i Stockholm eller Göteborg, och såklart än mer så på mindre orter, eller i en villaförort. Det amerikanska livet blir alltså bättre bara om man har särskilda utgiftsbehov som en vanlig svensk lön inte täcker, och såklart sämre om man inte har det. Det var länge sedan som vad som nu ses som "normala utgifter", som restaurangbesök eller utlandsresa över en långhelg, var något man "unnade sig" även om man utbildat sig på universitetet och jobbar som tjänsteman.

Bostadsmarknaden i USA är nog ännu värre.

Visst, USA och Sverige är på många sätt inte jämförbara. Det finns också påtagliga skillnader inom USA. Ett problem som vi har både här och där är att det utbildas för många, för länge och för fel. Man lurar in för många människor i studier som de sedan antingen inte får nytta av, eller aldrig tillbaka pengarna ifrån. I USA beror detta till stor del på skicklig marknadsföring från universiteten, och i Sverige på politiska drivkrafter som vill devalvera nyttan och statusen från universitetsutbildning.

I USA finns emellertid fortfarande vissa möjligheter att genom (rätt slags) utbildning och hårt arbete göra social karriär. Detta har blivit så mycket svårare. Vi lider också av att ha en så stor offentlig sektor, som slukar stora resurser, som kunde ha använts till annat.

Bitvis, ja. Emellertid beror det helt på var man vill bo. Där det finns arbetstillfällen och dit människor vill flytta är det förstås både besvärligt och dyrt att hitta bostad. Inte helt olikt Sverige.

Fast den möjligheten finns ju även i Sverige. Möjligen är det som USA och även Storbritannien gör bättre är att integrera invandrare och göra det möjligt för icke-vita att resa upp i klasserna.

Möjligheterna är i Sverige i alla fall betydligt mindre, om de finns. Ett av de större problemen här i landet är byråkratin och ett annat är skattesystemet. För egen del skulle jag i det längsta undvika att bli företagare. Men, jag kan också föreställa mig att det blivit betydligt värre i USA under senare decennier.

"Öh okej". Sverige är 10e-rankat för ease of doing business, har kring en halvmiljon dollarmiljonärer (ett av de högsta per-capitatalen i världen, som dessutom förväntas att växa med 22% till 2028), samma företagsskatt som USAs minimum. Med undantag av lån och konkurser är byråkratin lättare än USAs, där det fortfarande existerar affärslicenser som avskaffats i Sverige och många andra västländer för flera decennier sedan. Stockholm är en av Europas ledande finansstäder, och i välmående delar av landet finns tonvis med företag även på landsbygden. Sverige rankar tvåa för innovation, ett steg före USA.

Har du en affärsidé så har du alltså inga skäl att låta skattesystemet eller byråkratin hålla dig tillbaka. Det finns ju knappast brist på framgångsrika företagare här i landet...

Europa har också stora klasskillnader och det är egentligen inte klasskillnaden som är problemet. Alla vet att det blir skillnader beroende på hur livet utformar sig och man lyckas eller inte lyckas. Inkomsterna blir därefter. Så att det finns rika och fattiga är inte problemet.

Det som blir problem är när de rika blir ofantligt rika, samtidigt som de fattiga blir väldigt fattiga.

I Europa har man åtminstone varit duktiga på att inte lämna de fattiga åt sitt öde och byggt upp ett välfärdssystem som skyddar människan mot fattigdom som gör att man förblir fattig.

Alla kan vara fattiga under en del eller delar av sitt liv, främst i början. Men genom att ingen hamnar på gatan så finns alltid möjligheten att förbättra sin situation eller åtminstone leva tryggt till man dör.

Du har kanske lagt märke till att USA har en betydande årlig BNP-tillväxt, vilket inte är fallet inom EU, med ett litet undantag för Sverige och ett fåtal andra. En av de viktigare förklaringarna för detta ligger i kombinationen byråkrati-skattetryck. Betänk bara vilken tid, och därmed pengar, som krävs i Sverige för att få fram ett miljötillstånd för att utöka, eller nystarta, en verksamhet.

Men, det är inte företagsbeskattningen som är problemet här, utan snarare den progressiva inkomstskatten och myckenheten av större och mindre skatter att hålla reda på. USA är i de flesta delstater betydligt enklade därvid.