Stackare, jag lider med dig och jo, jag vet hur det är…. jag vacklar själv fram och tillbaka, men har för tillfället klarat mig relativt bra en hyfsat lång tid. Jag tror att det är mycket viktigt att finna ett mål i livet, något som känns så viktigt att mat-tankarna kommer i andra hand. Jag vet att detta är pest att höra när man är på botten för det låter så jädra über-hurtigt och glatt men för att än mer trigga den ätstördas hatcentrum måste jag säga att du måste våga chansa.
Jag har själv varit ätstörd i dryga femton år –av och till med ett par riktigt allvarliga svackor. För ett drygt år sedan träffade jag (av andra skäl) en läkare som sade åt mig att varva ner. Jag hade nyligen opererats för en autoimmun åkomma och var lite sliten. Läkaren tittade allvarligt på mig och sa att jag faktiskt måste vara snäll mot mig själv.
– Det skall du också vara. Inse att du förtjänar bättre än detta, du är bevisligen inte lycklig nu, och det kan bli betydligt bättre. Du skall inse att du får – och skall – äta när du är hungrig, du får sova då du är trött och göra sådant du tycker om att göra. Detta är vad de flesta andra människor faktiskt gör, varje dag till och med! Det låter kanske överdrivet enkelt, men den där läkarens ord tog skruv, och jag unnar mig idag att ta en paus då och då.
Jag vet inte om du primärt har anorexi eller bulimi, eller har någon mellanform, om du är underviktig men hets- eller överäter ibland eller liknande, men jag hoppas att du inser att du i inget av fallen har någon som helst kontroll – detta är en av de absolut största lögnerna man som anorektiker lever i. Man tror sig ha kontroll, men det är det sista man har… man kontrollerar inte maten och framförallt inte livet eller känslorna. Möjligtvis kan man säga att man har förmåga att stå emot hungern men hade man haft kontroll skulle man kunna bryta mönstret och det är just detta man inte alls kan.
Jag vet att du är rädd att tappa kontrollen helt – att börja äta kan leda till hetsätning och det är inget man önskar någon, men någonstans måste man börja. Det vore betydligt lättare om du haft någon vän att prata med, som du kunde äta tillsammans med den första tiden som kan se till att det inte blir för mycket eller för lite, och som ser till att du inte börjar ränna runt som en tok direkt efter maten för att bränna de inmundigade kalorierna; någon som kan lära dig att slappna av och få dig att inse att det är ganska behagligt att inte vara hungrig. Jag är ganska säker på att ingen skulle se dig som en ”sjuk typ”, snarare skulle de bli lessna för att du gått omkring och mått dåligt i din ensamhet, och dessa problem är ju långtifrån ovanliga idag.
Angående böcker finns en del självhjälpsböcker, och till de mer kända hör antagligen Helene Glant’s båda böcker Sluta Hetsäta: handbok för dig som vågar försöka själv respektive Sluta svälta: handbok för dig som kämpar mot anorexi. (båda från Natur och Kultur; de finns i de flesta större bokhandlar och på många bibliotek) De är ofta omtalade och sägs användas på vissa behandlingar. De bygger på att man stegvis skall analysera sina tankar kring maten och vikten och att sakta men säkert börja äta vanliga måltider på normala tider.
Jag hoppas att du kan komma ur det där helvetet, men det är svårt att veta vad man skall säga annat än lycka till, för det blir faktiskt mycket roligare att leva om man inte måsta oroa sig hela tiden, att fundera ut bortförklaringar för att slippa äta eller att sitta och peta med några salladsblad när andra äter gott o.s.v., men allt det här vet du ju. Än en gång, lycka till och inse att du är värd att må bra.
Det var allt för den här gången
