Utanför verkligheten

Depersonalisation är en känsla av overklighet, och en osäkerhet på sin identitet. Den drabbade känner vanligtvis inte igen sin spegelbild.

Den som har drabbats av depersonalisation beklagar sig ofta över att livet "känns som ett skådespel/en film, saker och ting känns overkliga, eller suddiga."

Känslan beskrivs av en del drabbade som att vara ett spöke. Hur hårt personen i fråga än anstränger sig, så känner han/hon en distans till världen, och den drabbade kan inte förnimma sig själv som normal. Han/hon känner sig som instängd mellan den verkliga världen, och döden. Medans den drabbade försöker sitt bästa för att känna sig själv och omgivningen som normal, så är det en del i individen som inte orkar kämpa längre, och ger upp. Det är en förändring i förnimmelsen eller erfarenheten från jaget, så att jaget känns som overkligt. Personen som är drabbad känner sig frånkopplad från verkligheten eller sin egen kropp, eller den mentala processen.

Tillfälliga moment av depersonalisation är normalt, men en ståndaktig känsla av depersonalisation kan inte kategoriseras som normalt.

Kortare perioder av depersonalisering är noterbart vid stress, sömnbrist, eller en kombination av de båda. Det kan även förekomma efter att man brukat droger, alkohol eller koffein. Det blir en mental sjukdom, när depersonaliseringen inskrider med det sociala livet, såsom arbetslivet. En drabbad känner ofta som att han/hon håller på att bli galen, dock är detta nästan aldrig något som inträffar. Mentala sjukdomar med koppling till ängslan är ofta kopplade samman med depersonalisation, eftersom att olika former av högre grad av ängslan kan leda till depersonalisation, likväl som att depersonalisation kan orsaka ängslan, eftersom den drabbade känner sig avvikande och illa till mods.

En person som är drabbad av depersonalisering kan oftast, utåt sett, interagera med sin omgivning väl. Faktum är att flertalet i den drabbades omgivning ofta inte uppfattar att den drabbade lider av depersonalisering, eftersom den drabbade oftast uppträder helt normalt.

Man kan drabbas av depersonalisering när som helst i livet, men det uppträder oftast i de sena tonåren, eller runt 20-årsåldern, depersonaliseringen försvinner oftast vid 30-årsåldern. Depersonalisering uppfattas som väldigt bedrövande för de flesta drabbade, men även de som lider av det till den grad att det kan kategoriseras som en mental sjukdom, löper ingen risk för samhället, eftersom deras grepp på verkligheten är intakt.

Psykodynamisk terapi och behaviorism-terapi har använts för att behandla personer som lider av depersonalistisk störning, men i de flesta fallen så försvinner störningen av sig själv. Även om inte DS är en psykotisk störning på något sätt, så kan neuroleptika ofta förbättra eller helt lindra sympton från en sträng form av depersonalisation. En kombination av antidepressiva läkemedel och stämningsstabilisatorer är också något som beprövas. Dock är det inte alla patienter som är villiga att tolerera sidoeffekterna av dessa läkemedel. Även alprazolam eller andra starka bensodiazepiner är något som ofta används i behandlingen.

Diagnosticering;
1. Ståndaktig, återkommande känsla av att vara frånkopplad från ens mentala process eller kropp; som att vara en observatör
2. Under depersonalisering, är verklighetsuppfattningen intakt
3. Depersonaliseringen skapar signifikant vånda, och en försämring i det sociala- eller arbetslivet, eller andra sysslor
4. Depersonalisering är inte relaterad till någon annan störning, användning av någon substans, eller generell medicinskt förutsättning

Avtrubbad i den meningen att saker och ting inte alltid känns verkliga. Tankar som om inte jag finns, så behöver jag inte jobba, då behöver jag inte bry mig om nåt.

Ingen i min omgivning skulle misstänka att jag ens mår dåligt, endast de som fått höra eller sett något av mitt destruktiva beteende.

Detta brukar hända likaså för mig själv ibland, men oftast under strikt påverkan av alkohol och sen då min antipsykotiska medicin som slår till i själva fyllan ger upphov till just denna typen av känslor. Du råkar inte själv medicinera något som kan ge upphov och har läkaren du pratade ang. misstankarna på schizofreni med om du kan ha någon annan psykisk sjukdom?

Du får ursäkta ifall det hela låter lite skevt och spretar åt flera håll men är ensam i min bekantskapskrets med att ha psykisk sjukdom (schizoid personlighetsstörning) vilket jag såväl baserar mina utlåtande på att det skulle bero på det då jag inte hittar någon annan konkret lösning med riktig källanvisning.

Just det här med depersonalisering är ju någonting som omgivningen sällan märker utan något som pågår inuti individen. Heller ingen i min omgivning som påstått att jag förändrats på något sätt, förutom lite mer deppig men det har med depressionen att göra.

Jag vet inte... eftersom jag känner dig så vet jag att allt det där är extremt långt bort från dig som egentlig person, och tro mig, jag märker sådant.

För övrigt ick jag 41 poäng på det där testet, och jag tycker jag mår ganska bra nu, förstod inte riktigt frågorna då de inte känns riktade till mig (jag känner ingen avsky för mig själv eller någon form av distansiering) - hade jag försökt göra testet på natten hade jag nog inte ens kunnat slutföra det

Bumpar denna då jag behöver lite folk att snacka med.
Undrar om fler upplever fysiska symptom som vibrationer/pirrningar i kroppen och synrubbningar. Har riktigt dimmig syn och kan knappt läsa en text. Känner mig tung i kroppen och såklart overklighetskänlorna och känslan att bli galen och att känna sig avskärmad från kroppen liksom omvärlden och inte riktigt kunna känna sin kropp.

Ibland har jag fått självmordstankar men hela begreppet liv/död känns så diffust så jag skulle aldrig våga.