Min mor gick nyligen till en spåtant. Jag tror naturligtvis inte på sånt dravel, men tycker ändå att det är lite fascinerande och brukar låta fantasierna skena iväg. Att släppa på tyglarna och bara åka med och strunta i allt vad ideologi och övertygelser heter kan vara oerhört skönt ibland. Man orkar inte vara på helspänn hela tiden.
Hur som helst så spåtantens första reaktion om mig varit "Åh, vilken trevlig kille. Han kommer det gå bra för. Vad han än tar sig för så kommer han att lyckas och när han är 50 år så kommer han kunna se tillbaks på ett händelserikt och fantastiskt roligt liv.
Klart jag blir lite mallig när jag hör något sådant, även om jag inte tror på det. Hennes reaktion på min äldre bror hade varit nåt i stil med "Han slåss, va?"
Det konstiga är att det faktiskt stämmer. Min bror har ett humör som en hormonstinn 15-åring. Han har trots sin ålder aldrig lyckats mogna helt. Tyvärr...
Som det är nu så betraktar jag mitt liv som knappt påbörjat. De senaste tio åren är helt blanka i mitt medvetande. De har gått så fort och jag har lyckats prestera någonting värt att minnas. Varje dag har varit den andra lik. Jag är en bohem. Tar inte gärna kontakt med människor och håller mig gärna på min kant. Känner heller inte att jag kan dela mig själv fullt ut med någon annan och det är väldigt sällan jag träffar någon som förstår mig helt. Konstigt nog så har jag väldigt lätt att få kompisar och jag får ofta höra att mitt sällskap uppskattas. Låter trevligt, men jag har mina aningar om varför. Min far har varit väldigt kontrollerande och jag har fått lära mig att inte säga emot honom. Egna åsikter uppskattades aldrig och han tog på klassiskt 40-talist manér illa upp varje gång jag uttryckte åsikter som han inte hade. Han tolkade det oftast som angrepp riktade mot honom som person.
Jag är konflikträdd helt enkelt. Det märks säkert tydligt även här på forumet. Jag får dåligt samvete om jag råkar reta upp någon. Men visst händer det att jag råkar reta upp folk även i verkliga livet. Gillar att dela med mig av mina åsikter, som visserligen sällan är särskilt extrema, men jag är nog för frispråkig och när det blir konflikt är jag den som ger mig först eftersom jag helst inte vill bråka med någon.
Häromdagen ifrågasatte jag en gravid kvinnan halvtidstjänst på jobbet. Hon kommer 8 och går halv 12. Hon är i tredje månaden och andra gravida klarar av jobbet alldeles utmärkt trots sitt tillstånd. Jag ville ha en diskussion om hennes mentala hälsa då jag tror att den är främsta skälet till sjukskrivningen, men nådde inte så mycket längre än till ifrågasättandet av hennes själ då jag blev attackerad av en arbetskamrat. Han tyckte jag var oförskämd. Jag försvarade mig inte mot angreppet utan ledde genast in samtalet på något annat. Ville inte bråka med honom, trots att hans reaktion varit orimlig.
Hur lär man sig egentligen att stå upp för sig själv utan att såra någon annan? Det finns många bra debattörer på det här forumet. De flesta är värdelösa och bygger sin teknik på enbart angrepp och i syfte att förnedra, men några sköter sig fint och jag är avundsjuk på er!
Hur som helst så spåtantens första reaktion om mig varit "Åh, vilken trevlig kille. Han kommer det gå bra för. Vad han än tar sig för så kommer han att lyckas och när han är 50 år så kommer han kunna se tillbaks på ett händelserikt och fantastiskt roligt liv.
Klart jag blir lite mallig när jag hör något sådant, även om jag inte tror på det. Hennes reaktion på min äldre bror hade varit nåt i stil med "Han slåss, va?"
Det konstiga är att det faktiskt stämmer. Min bror har ett humör som en hormonstinn 15-åring. Han har trots sin ålder aldrig lyckats mogna helt. Tyvärr...Som det är nu så betraktar jag mitt liv som knappt påbörjat. De senaste tio åren är helt blanka i mitt medvetande. De har gått så fort och jag har lyckats prestera någonting värt att minnas. Varje dag har varit den andra lik. Jag är en bohem. Tar inte gärna kontakt med människor och håller mig gärna på min kant. Känner heller inte att jag kan dela mig själv fullt ut med någon annan och det är väldigt sällan jag träffar någon som förstår mig helt. Konstigt nog så har jag väldigt lätt att få kompisar och jag får ofta höra att mitt sällskap uppskattas. Låter trevligt, men jag har mina aningar om varför. Min far har varit väldigt kontrollerande och jag har fått lära mig att inte säga emot honom. Egna åsikter uppskattades aldrig och han tog på klassiskt 40-talist manér illa upp varje gång jag uttryckte åsikter som han inte hade. Han tolkade det oftast som angrepp riktade mot honom som person.
Jag är konflikträdd helt enkelt. Det märks säkert tydligt även här på forumet. Jag får dåligt samvete om jag råkar reta upp någon. Men visst händer det att jag råkar reta upp folk även i verkliga livet. Gillar att dela med mig av mina åsikter, som visserligen sällan är särskilt extrema, men jag är nog för frispråkig och när det blir konflikt är jag den som ger mig först eftersom jag helst inte vill bråka med någon.
Häromdagen ifrågasatte jag en gravid kvinnan halvtidstjänst på jobbet. Hon kommer 8 och går halv 12. Hon är i tredje månaden och andra gravida klarar av jobbet alldeles utmärkt trots sitt tillstånd. Jag ville ha en diskussion om hennes mentala hälsa då jag tror att den är främsta skälet till sjukskrivningen, men nådde inte så mycket längre än till ifrågasättandet av hennes själ då jag blev attackerad av en arbetskamrat. Han tyckte jag var oförskämd. Jag försvarade mig inte mot angreppet utan ledde genast in samtalet på något annat. Ville inte bråka med honom, trots att hans reaktion varit orimlig.
Hur lär man sig egentligen att stå upp för sig själv utan att såra någon annan? Det finns många bra debattörer på det här forumet. De flesta är värdelösa och bygger sin teknik på enbart angrepp och i syfte att förnedra, men några sköter sig fint och jag är avundsjuk på er!
