Vilka böcker bör betecknas som klassiker och i sådana fall varför?

Ser att det är fler som har fyllt på här, och det finns en skillnad mellan vad du måste läsa och vad som är bra litteratur. En del av förslagen är vansinnigt tråkiga, men det är sådana som man måste traggla sig igenom, då historierna har ett värde, även om berättarformen är riktigt dryg för den moderne människan. Oftast för att de är meningen att de ska traderas muntligt som poesi sådana böcker:

Faust I-II
Illiaden
Odysseen

Finns hur många "5 klassiker" som helst att läsa!

Om du vill ha klassiker i mer populärkulturella genrer så kan jag rekommendera dig alla fem Ripley-böcker av Patricia Highsmith. Ripliaden som den kallas. Det är en lite mer intelligentare form av kiosklitteratur och Highsmith är definitiv en läsvärd författare i allmänhet.

Jag vet inte om det här riktigt uppfyller TS lista, men jag försöker ändå. Det här är mina 5 böcker.

Skriet från Vildmarken - Jack London

Förvånande att den inte nämnts tidigare. Handlar om en tamhunds väg tillbaka till det vilda, men handlar också om hur nära naturen är. Jag var bara ett barn när jag läste den första gången, men jag var hänförd.

Therese Raquin - Emile Zola

Ett triangeldrama som inte lämnar en oberörd. Jag minns hur galet intensiv jag tyckte den var när jag läste den första gången.

Agnar Mykle - Sången om den röda rubinen

Det här en favorit. Ung norsk man blir man, man känner igen sig i mycket.

1984 - George Orwell

En bok som präglat min politiska uppfattning om mycket. Skrämmande, och alltid aktuell. Dystopisk framtidsvision.

Den svarta katten och andra berättelser - Edgar Allan Poe

Också en sån här läsning som präglat mig. Berättelserna är alltid skrämmande, kusliga och stilbildande. Måste läsas!

Jag kan lägga till ett par böcker nu. Jag kanske kommer på flera senare.

Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov". I mitt tycke hans bästa bok, men det mesta är mycket bra.

Aksel Sandemose "En flykting korsar sitt spår". Boken handlar om Espen Arnakke som växer upp i den danska staden Jante, och hur hans uppväxt formar honom som människa. Det är i denna bok den sk "Jantelagen" finns formulerad. Man kan med fördel läsa boken "En sjöman går i land" innan man läser "En flykting korsar sitt spår".

Hur gammal måste en bok vara för att kunna räknas som klassiker?

Frankenstein, Mary Shelley
Min oskuld och Pearl Harbor, Charles Bukowski
Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevskij
Processen, Franz Kafka
Knulp, Hermann Hesse

En bok som skrivs i morgon kan vara en klassiker, tycker jag

OK. Jag undrade mest över vad TS tycker.

Cervantes Don Quijote har till min förvåning ingen nämnt, eller har jag missat det?
Den valdes för ett antal år sedan ut som världens bästa roman av ett antal kritiker och litteraturvetare.
Dostojevskij lär ha beundrat Cervantes i likhet med flera andra av de stora författarna.
Jag rekommenderar läsning av den fullständiga upplagan med översättning av Jens Nordenhök.
Den utgavs 2001 på Symposion. En ny upplaga av Nordenhöks översättning gavs 2010 ut av Amberg & Willgert.

Läs något roligt istället: Liftarens guide till galaxen och övriga böcker i samma bokserie av Douglas Adams. Du vill läsa litteraturens motsvarigheter till Star Wars och i mina ögon är Dostojevskij då väldigt fjärran.

Om vi ska gå efter Kafkas devis att en bok måste vara likt yxan för det frusna havet inom oss tycker jag dock att Bhagavad-Gita och Upanishaderna är väldigt bra förslag, med förutsättning att du är villig att ta dig tid att förstå vad de pekar mot i ditt eget medvetande.

I någon mån kan man tänka sig att klassiker är klassiker eftersom böckerna ifråga håller hög kvalitet. En bedömning som kan grundas i mer objektiva kriterier. Personlig smak har självfallet en betydelse för en enskild läsare och dennes åsikt om en bok - men sett mer litteraturvetenskapligt och ur ett samhällsperspektiv framträder faktorer som öppnar för en mer objektiv bedömning. En sådan faktor är i vilken mån ett visst litterärt verk eller författarskap blivit stilbildande och påverkat annan litteratur. En likartad bedömningsgrund handlar om originalitet - i vilken mån en bok är skriven med en nyskapande kreativitet. Ur ett samhällsperspektiv kan man försöka se vilken litteratur som blivit närmast nationella epos samt påverkat samhällsdebatten och format ett specifikt språk (som Dante och det som blev italienska). Språket i en mer stilistisk och poetisk bemärkelse kan kanske inte värderas med samma tydliga objektivitet. Originalitet och påverkan på annan litteratur har visserligen sin relevans även språkligt. Och det kan bedömas med en objektivitet gemensam med ovanstående faktorer. Gällande originalitet kan man exempelvis se vilket litterärt verk som var först med ett språkligt element precis som man kan se första förekomsten av andra litterära ingredienser. Man kan nämna alltifrån att uppfinna en ny genre till att lansera ett berättande utifrån första person till att skapa nya språkliga uttryck. Men kanske har det poetiska en mer subjektiv grund. Att via research hitta en litterär "uppfinning" eller försöka analysera vilken påverkan en roman som 1984 har på samhällsdebatten handlar trots allt om sant och falskt - i slutändan finns det ett objektivt svar även om det i vissa fall inte kan fastställas. När det kommer till språket finns det mer av personlig smak - om man uppskattar Hemingways enkla stil är det en åsikt på ett annat sätt än hur man kan se att många författare blivit influerade av Hemingway.

Men visst kan man ifrågasätta även det. Jag ser det som en självklarhet att de flesta läsare har en personlig smak och det gäller inte bara språkligt (personligen uppskattar jag mer än annat romaner skrivet ur jag-perspektiv och värderar det psykologiska mer än gripande story). Men samtidigt måste jag återanknyta till tanken om objektiva kvaliteter. Man kan nämna att det trots allt funnits en viss konsensus om litterär storhet - eller fanns åtminstone innan denna kanon blev ideologiskt obekväm. Man kan nämna en sådan som Shakespeare och hans poetiska urkraft. Den konsensus som funnits (som att de främsta författarna och läsarna värderat honom så högt) tyder på att personlig smak delvis bottnar i kunskap och egen litterär förmåga, om den så är analytisk eller poetisk. En läsare får inte sin litterära smak i ett vakuum - ju mer en människa läst desto säkrare kan en bedömning bli, nivån på läsförståelse har betydelse för om man kan ta till sig mer språkligt komplicerade texter, det ämne ett författare behandlar påverkar läsupplevelsen utifrån läsarens kunskap om detta ämne, egen erfarenhet av skrivande ger insikter till nytta för läsning, och så vidare. Med andra ord tror jag att det finns en slags expert-bedömning som har stort värde. Min grundinställning är att om jag inte kan ta till mig en hyllad klassiker betyder det inte att boken ifråga inte är värd sin status - jag litar på den mänskliga samlade visdomen hos de som kan sin litteratur. Det finns en logik i vilka böcker som blir klassiker - de har helt enkelt starka kvaliteter och dessa kvaliteter talar till såväl de främsta författarna som de främsta när det kommer till annan litterär verksamhet. Det är ingen konst att räkna upp dessa kvaliteter. Men bortom texten i sig kan man tänka sig att vissa böcker blir klassiker för att de också har relevans för ett samhälle eller roll som nationellt epos. Med det i åtanke kan man förstås fundera över hur vissa litterära klassiker är klassiker för en specifik civilisation eller nation. Här har särskild politik, nationalkaraktär och liknande betydelse. Jag ser ingen motsättning mellan att den främsta litteraturen lever på egna meriter som de mest litterärt bildade kan se klarast och att en klassiker också blir en klassiker för att den har ett värde för samhället. Ibland sker det organiskt, ibland politiskt medvetet. På så sätt blir en bok en klassiker via en kollektiv aktivitet. Nyss nämnda experter kan vara en del av det men en författare som James Joyce - med sin vördnad för Homeros, som han inspirerades av i mix med kreativitet i språk och influenser från sin tids psykologi - visar den rena individuella betydelsen. Samhället väljer en klassiker men klassiker skapas också för att det är litteratur som talar till senare tiders främsta författare. Man skulle kunna gräva ned sig i kontrasten mellan dessa fenomen - kollektiv vs individ, politik vs estetik, litteratur som stöd för annat vs litteratur sett som bara text, skapande av gemenskap vs den inspirerade men kreativa individen, möjligen spänningen mellan en bok som ett uttryck av ett folk vs en individ. Men kanske handlar det om tidens gång - en process där ett litterärt verk erövrar en position som symbol för ett land. Ett möjligt ideal är att en klassiker skapas utifrån något personligt egenartat kreativitet men också får rollen som kollektiv symbol. En hel del klassiker har fått den rollen och om en litterär kanon verkligen betyder något bör den bevara det främsta skrivna och detta skrivna bör stärka gemenskapen, uttrycka en unik kultur, förmedla visdomar som är centrala för samhället.