Vilka böcker bör betecknas som klassiker och i sådana fall varför?

I Sverige diskuteras det nu om att sätta ihop en nationell kanon. En samling böcker som det anses att man bör läsa. Är detta bra och vilka böcker bör då vara med?

Det låter som något en klassiker till politiker skulle kunna hitta på:
Dumt, onödigt och politiskt korrekt.
Ska vi ha enklassiker så ska det vara anarkistens kokbok.

Jag har inget emot en noga utvald lista över vad som kan betraktas som "klassiker". Böcker av historiskt värde som influerat efterkommande författare och kanske t o m hjälpt till att forma samhället på ett eller annat sätt. Det går ju inte ut på att försöka säga vad som är god litteratur. Om det däremot varit meningen att skapa en "officiell" numrerad lista över världens bästa böcker kan jag förstå att man blir upprörd.

Att påstå att den här typen av kulturelitism är politisk korrekt är felaktigt; det uppstod stort rabalder när frågan väcktes, vissa patetiska rackare kallade det till och med främlingsfientlighet att upprätta en sådan lista. Icke desto mindre är detta ett mycket bra förslag, enär precis som alla skall ha grundläggande orientering kring periodiska systemets konstruktion och funktion bör alla ha en grundläggande orientering vad gäller våra främsta klassiker - allmänbildning kallas det.

Precis det jag också tänkte. Men vad bör då betecknas som klassiker och hur ska vi välja dem? Jag vet inte riktigt hur man gjort i Danmark men om någon sitter på fakta om hur deras kanon ser ut så får ni gärna säga till.

Det känns som om dagens lärare redan har ett par böcker som de flesta elever i Sverige får läsa, men på vilket sätt hjälper detta eleverna i framtiden? Att känna till böckerna är allmänbildning, att läsa dem är en annan?

Till saken hör att vi i Sverige redan har ett litterärt kanon i en 'dold' agenda. Kika i vilka skolantologier som helst och se vilka böcker populasen först kommer i kontakt med. Överensstämmande till 99%.

Till frågan: som nämnts skall det vara litteratur som påverkat (t.ex. Homeros) , är tidlöst, nyskapande (t.ex. James Joyce) , bryter normer (Don Quijote) etc...

Fattade jag rätt i att det är en svenskspråkig kanon som trådskaparen efterfrågar och vill diskutera? Om klassiker i allmänhet finns t.ex. den långa tråden Klassiker man bör ha läst.

Sune- och Bert-böckerna var det för min del... Och de är nog så stora klassiker som svenska böcker kan vara... =)

Självfallet gäller det även svensk litteratur... Öppna en (skolboks)antologi och Du finner Strindberg, Lagelör, Ekelöf, Ferlin, Söderbergh, Bellman, Karlfeldt, Fröding och några till. Och det finns en anledning till att just dessa är utvalda till ett 'kanon', vilken är samma anledning som gör att Liza Marklund m.fl. inte blir det.
Självfallet är en kanon bra, det främjar kulturarvet...

Nu menade jag väl mest att finkänsligt påpeka att denna tråd nog inte borde glida iväg till att handla om världslitteraturens klassiker utan just hålla sig till frågan om en "nationell kanon" som trådskaparen avsåg. Men till topic: själv har jag inte alls något emot en kanon i skolundervisningen av pragmatiska-pedagogiska skäl, inlärning kräver väl någon form av struktur, men samtidigt räcker det ju med att kasta ett öga i gamla antologier och skolböcker för att kunna göra den helt banala iakttagelsen att även kulturarvet är tämligen fluktuerande. Tegnér och Runeberg som en gång var the shit framom annan är idag mer sporadiskt representerade; signaturpoeternas alster och liknande som Wirsén och hans likar tyckte var den svenska litteraturens zenit finns knappt att få tag på, etc.

Valfri bok av Jan Guillou- inte klassiker just nu, men kommer garanterat att bli det. Vår tids Willhelm Moberg. En diger produktion med över trettio böcker....

Nu trollar du lite i förhoppning att reta upp en och annan bokmal.

Guillou kan ju knappt skriva. Den som läst många bra böcker tröttnar efter redan en sida. Det var så långt jag kom i Arn på nya äventyr.