2007-05-06, 00:40
#1
Skrev en post om en gammal DXM-tripp igår (http://www.flashback.org/showthread.php?t=482011) och nämnde i en kommentar att om intresse fanns kunde jag skriva om en annan resa på alkohol och DXM. Jag blandade ihop det lite, det var GHB och DXM jag flummade på.
Ha i åtanke att det jag skriver om hände för över 3 år sen och jag kan ha blandat ihop detaljer. Det jag minns bäst är hur ett veckas race med buntvis av RC's och tjack slutade i en mardrömsupplevelse i sängen hos dåvarande flickvännen.
Jag hade börjat komma ner på en 2c-e tripp och satt i en kvart med några bekanta. Hade lovat att komma hem till flickvännen senare på kvällen och blev ombedd ta med lite tjack. Lydigt hade jag kutat förbi kranen och löst en femma. Men jag va inte riktigt sugen på att vara uppe flera dagar i sträck själv så jag hade löst en dec gobbe och jag hade 2 gubbar DXM kvar sen sist. Jag korkade av och mjukade upp med en kork och slukade en kapsel med 500g DXM och började kolla av tågtiderna till tjejen.
Minns att det gick ett tåg nästan omgående så jag proppa ner allt i ryggsäcken och stack ner till station. Gobben började slå ganska bra efter att ha gått en bit, det var lite halvlurigt att läsa av tågtiderna på monitorn efter som ögonen inte slutade flacka runt, men jag lyckades hursomhelst komma på rätt tåg med nöd och näppe och kastade mig ner i en sits.
Galen jävla kork, jag svettades som en gris och va så rastlös att jag inte kunde sitta still. Såg mig själv i reflektionen på fönstret och fan va jag såg ut. Tyckte varenda jävel satt och spanade in mig som om jag var från en annan planet. Det slog mig att jag varit vaken i över 5 dagar, inte duschat på en evighet, jag hade både blod och annat skit över t-shirten. Smög in på toan och gömde mig.
Tog en till kork för att lugna nerverna. Efter en tio minuter hörde jag nåt om att vi var framme i högtalarna. Hoppade av tåget och slog mig ner på perrongen. Jag hade aldrig varit på tågstationen i det samhället innan. Såg knepigt ut, jag gick en bit och det första jag ser efter att ha lämnat station är en stor jävla fyr. Va i helvete är det här, har jag hamnat på kusten? Shit. Måste ha somnat och gått av helt åt helvete fel. Fan..
Då ringer mobilen och det är tjejen, fan va skönt. Jag svarar och börjar babbla om att jag hamnat på kusten av misstag och att jag nog inte kommer dyka upp. Men tydligen hade en kompis till henne sett mig på tåget och ringt henne och berättat att jag såg helt skadad ut. Tydligen är jag på rätt ställe. Hon berättar att hon kommer och hämtar mig så jag sätter mig vid en korvkiosk och väntar. Allt ser så mörkt och dött ut. Helt knäpptyst, förutom att det är en stor fet träkåk som lyser och det låter som om nån spelar fiol eller nåt liknande. Läbbigt. Till slut dyker hon upp och jag känner mig lättad, men något känns fel, hon uppträder lite udda? Vad sa egentligen kompisen i telefonen?
Vi hamnar hemma hos henne och hon frågar om jag fick med femman, "Ja ja.." svarar jag och kastar upp en ziplockpåse på bordet. Hon sätter sig bums och börjar knåppla ihop en bomb. Samtidigt går jag in på toa för att försöka torka av all fasttorkad svett och annat äckel som verkar ligga som en hinna runt hela mig. Inne på toa märkar jag att jag har ett stort jack i pannen och har blött ner halva ansiktet och delar tröjan. Va fan har dom gjort med mig?
Går in till tjejen och hon tittar konstigt på mig. Fattar inte varför hon inte fråga vad som hade hänt med mitt ansikte. Jag tar fram de andra 3 kapslarna á 500g DXM och kastar i mig dom och sköljer ner med en gobbecoctail. Sätter mig i soffan och försöker fästa blicken på något, helt omöjligt. Blicken flackar och alla kanter flimrar som om det inte var fasta objekt alls. Tjejen säger att hon ska göra lite tvätt och går ut. Fan är det med henne? Jag börjar känna mig sjukt tung och mina ben verkar vilja flyta in i soffan. Jag har ingen lust att fastna i en jävla soffa så jag lägger mig i sängen. Försöker fästa blicken i taket men allt rör sig så fort, så jag blundar.
Nu börjar trippen. Döden... Allting blir dovt och lugnt. Tyst och stilla. Jag slappnar av och flyter bort i rymden. Jag kastas in i gamla minnen. Jag kan se min mamma stå och städa i vardagsrummet medans mina småsystrar lekar borta vid tvn. Försöker tänka på något annat och kastas in i en ny scen. Jag sitter i skolan och fuskar på ett gammalt engelskaprov. Jag släpper den tanken och glider vidare ut i rymden. Ser bara mörker. Glider omkring i vad som verkar vara en halv evighet och bara är. Till slut bestämmer jag mig för att vakna upp och se vad som händer.
Mina ögonlock är så tunga, jag kan inte öppna dom. Får panik. Kan inte öppna ögonen. Försöker röra mig men min kropp är för tung, har ingen styrka i kroppen. Vid det här laget är jag helt skräckslagen och försöker skrika till min flickvän, men inget ljud kommer. Jag försöker se i mitt huvud något annat än mörker men det finns inget. Jag får känslan av att jag är på väg någonstans. Mitt medvetande verkar glida längre och längre ifrån min kropp och jag har inget att säga till om saken, inget jag kan göra för att styra mig tillbaka till medvetande. Jag inser att jag håller på att dö.
Det här tillståndet befinner jag mig i under flera evigheter. Jag fick senare berättat för mig att jag hade legat helt blickstilla i 4 timmar med armarna utsträckta och raka ben som i ett kors med flackande blick under ögonlocken och tung andning.
Efter vad som kändes som tusentals livstider får jag upp ögonlocken och jag flämtar efter andan som om jag varit under vatten. Skräckslagen kramar jag om min flickvän som suttit och vakat över mig och jag börjar gråta. Jag talar om var jag har varit och är livrädd och omskakad. Efter att ha ringt efter benzo och röka och somnat någon timma senare med hjälp av dessa vaknar jag nästa dag med en ganska störande erfarenhet rikare.
Det var sista gången jag tog DXM och jag insåg senare att det här spektaklet inte var helt oväntat då jag i mitt förvirrade tillstånd intagit två dämpare dvs GHB och DXM samtidigt vilket ganska självklart lett till tillståndet jag hamnat i.
Om jag verkligen var nära att dö eller om det vara var hjärnspöken fabricerade av mitt berusade sinne har jag ingen aning om, men känslorna var äkta. Det kändes som om jag balanserade mellan två världar och jag fick kämpa för att ta mig tillbaka till verkligheten. Jag har upplevt liknande saker innan men inte riktigt lika skrämmande som den här gången.
Jag skulle vilja uppmana alla som har lika lite i skallen som jag att låta bli att mixtra med flera olika dämpare. Det leder oundvikligen ofta till medvetslöshet vid för stora intag och kan leda till döden eller upplevelser som den jag hade. Be safe.
Det här var en av många händelser som fick mig att hamna i behandling något år senare. Jag trippar inte längre och använder inte några sinnes- eller stämningsförändrande droger. Att skriva om mina tidigare upplevelser och erfarenheter är lite av terapi för mig och de hjälper mig att pussla ihop år av missbruk som består mest av fragment av minnen och glömda känslor.
Må väl och ta hand om er.
Ha i åtanke att det jag skriver om hände för över 3 år sen och jag kan ha blandat ihop detaljer. Det jag minns bäst är hur ett veckas race med buntvis av RC's och tjack slutade i en mardrömsupplevelse i sängen hos dåvarande flickvännen.
Jag hade börjat komma ner på en 2c-e tripp och satt i en kvart med några bekanta. Hade lovat att komma hem till flickvännen senare på kvällen och blev ombedd ta med lite tjack. Lydigt hade jag kutat förbi kranen och löst en femma. Men jag va inte riktigt sugen på att vara uppe flera dagar i sträck själv så jag hade löst en dec gobbe och jag hade 2 gubbar DXM kvar sen sist. Jag korkade av och mjukade upp med en kork och slukade en kapsel med 500g DXM och började kolla av tågtiderna till tjejen.
Minns att det gick ett tåg nästan omgående så jag proppa ner allt i ryggsäcken och stack ner till station. Gobben började slå ganska bra efter att ha gått en bit, det var lite halvlurigt att läsa av tågtiderna på monitorn efter som ögonen inte slutade flacka runt, men jag lyckades hursomhelst komma på rätt tåg med nöd och näppe och kastade mig ner i en sits.
Galen jävla kork, jag svettades som en gris och va så rastlös att jag inte kunde sitta still. Såg mig själv i reflektionen på fönstret och fan va jag såg ut. Tyckte varenda jävel satt och spanade in mig som om jag var från en annan planet. Det slog mig att jag varit vaken i över 5 dagar, inte duschat på en evighet, jag hade både blod och annat skit över t-shirten. Smög in på toan och gömde mig.
Tog en till kork för att lugna nerverna. Efter en tio minuter hörde jag nåt om att vi var framme i högtalarna. Hoppade av tåget och slog mig ner på perrongen. Jag hade aldrig varit på tågstationen i det samhället innan. Såg knepigt ut, jag gick en bit och det första jag ser efter att ha lämnat station är en stor jävla fyr. Va i helvete är det här, har jag hamnat på kusten? Shit. Måste ha somnat och gått av helt åt helvete fel. Fan..
Då ringer mobilen och det är tjejen, fan va skönt. Jag svarar och börjar babbla om att jag hamnat på kusten av misstag och att jag nog inte kommer dyka upp. Men tydligen hade en kompis till henne sett mig på tåget och ringt henne och berättat att jag såg helt skadad ut. Tydligen är jag på rätt ställe. Hon berättar att hon kommer och hämtar mig så jag sätter mig vid en korvkiosk och väntar. Allt ser så mörkt och dött ut. Helt knäpptyst, förutom att det är en stor fet träkåk som lyser och det låter som om nån spelar fiol eller nåt liknande. Läbbigt. Till slut dyker hon upp och jag känner mig lättad, men något känns fel, hon uppträder lite udda? Vad sa egentligen kompisen i telefonen?
Vi hamnar hemma hos henne och hon frågar om jag fick med femman, "Ja ja.." svarar jag och kastar upp en ziplockpåse på bordet. Hon sätter sig bums och börjar knåppla ihop en bomb. Samtidigt går jag in på toa för att försöka torka av all fasttorkad svett och annat äckel som verkar ligga som en hinna runt hela mig. Inne på toa märkar jag att jag har ett stort jack i pannen och har blött ner halva ansiktet och delar tröjan. Va fan har dom gjort med mig?
Går in till tjejen och hon tittar konstigt på mig. Fattar inte varför hon inte fråga vad som hade hänt med mitt ansikte. Jag tar fram de andra 3 kapslarna á 500g DXM och kastar i mig dom och sköljer ner med en gobbecoctail. Sätter mig i soffan och försöker fästa blicken på något, helt omöjligt. Blicken flackar och alla kanter flimrar som om det inte var fasta objekt alls. Tjejen säger att hon ska göra lite tvätt och går ut. Fan är det med henne? Jag börjar känna mig sjukt tung och mina ben verkar vilja flyta in i soffan. Jag har ingen lust att fastna i en jävla soffa så jag lägger mig i sängen. Försöker fästa blicken i taket men allt rör sig så fort, så jag blundar.
Nu börjar trippen. Döden... Allting blir dovt och lugnt. Tyst och stilla. Jag slappnar av och flyter bort i rymden. Jag kastas in i gamla minnen. Jag kan se min mamma stå och städa i vardagsrummet medans mina småsystrar lekar borta vid tvn. Försöker tänka på något annat och kastas in i en ny scen. Jag sitter i skolan och fuskar på ett gammalt engelskaprov. Jag släpper den tanken och glider vidare ut i rymden. Ser bara mörker. Glider omkring i vad som verkar vara en halv evighet och bara är. Till slut bestämmer jag mig för att vakna upp och se vad som händer.
Mina ögonlock är så tunga, jag kan inte öppna dom. Får panik. Kan inte öppna ögonen. Försöker röra mig men min kropp är för tung, har ingen styrka i kroppen. Vid det här laget är jag helt skräckslagen och försöker skrika till min flickvän, men inget ljud kommer. Jag försöker se i mitt huvud något annat än mörker men det finns inget. Jag får känslan av att jag är på väg någonstans. Mitt medvetande verkar glida längre och längre ifrån min kropp och jag har inget att säga till om saken, inget jag kan göra för att styra mig tillbaka till medvetande. Jag inser att jag håller på att dö.
Det här tillståndet befinner jag mig i under flera evigheter. Jag fick senare berättat för mig att jag hade legat helt blickstilla i 4 timmar med armarna utsträckta och raka ben som i ett kors med flackande blick under ögonlocken och tung andning.
Efter vad som kändes som tusentals livstider får jag upp ögonlocken och jag flämtar efter andan som om jag varit under vatten. Skräckslagen kramar jag om min flickvän som suttit och vakat över mig och jag börjar gråta. Jag talar om var jag har varit och är livrädd och omskakad. Efter att ha ringt efter benzo och röka och somnat någon timma senare med hjälp av dessa vaknar jag nästa dag med en ganska störande erfarenhet rikare.
Det var sista gången jag tog DXM och jag insåg senare att det här spektaklet inte var helt oväntat då jag i mitt förvirrade tillstånd intagit två dämpare dvs GHB och DXM samtidigt vilket ganska självklart lett till tillståndet jag hamnat i.
Om jag verkligen var nära att dö eller om det vara var hjärnspöken fabricerade av mitt berusade sinne har jag ingen aning om, men känslorna var äkta. Det kändes som om jag balanserade mellan två världar och jag fick kämpa för att ta mig tillbaka till verkligheten. Jag har upplevt liknande saker innan men inte riktigt lika skrämmande som den här gången.
Jag skulle vilja uppmana alla som har lika lite i skallen som jag att låta bli att mixtra med flera olika dämpare. Det leder oundvikligen ofta till medvetslöshet vid för stora intag och kan leda till döden eller upplevelser som den jag hade. Be safe.
Det här var en av många händelser som fick mig att hamna i behandling något år senare. Jag trippar inte längre och använder inte några sinnes- eller stämningsförändrande droger. Att skriva om mina tidigare upplevelser och erfarenheter är lite av terapi för mig och de hjälper mig att pussla ihop år av missbruk som består mest av fragment av minnen och glömda känslor.
Må väl och ta hand om er.
Fortsätt skriv vettja!
Simma lugnt...
