Mats Jonsson?

Någon som gillar denne tecknare? Om ni nu gör det, snälla, SNÄLLA förklara vad som är så bra med han! Jag har i många år hatat denna snubbes teckningsstil, och det är tamigfan ett under att ens redaktörer ens KOLLAR på hans skitiga bilder. Om ingen har sett hans alster tidigare, så kan jag beskriva dem med några korta ord : Han ritar platta, amatörmässiga bilder utan något som helst yta. Detta är ju fan GRUNDEN för tecknare - Vare sig man är proffs eller nybörjare!

Någon som har läst någon serie som han har gjort? (Har aldrig brytt mig om han, p.g.a teckningarna)

http://www.matsjonsson.nu/

Samma snubbe som tecknat en serie där han som barn får följa med en kompis och jaga? Det slutar med att han dricker sprit och sover i ett urkarvat älglik. Minns inte var jag läste den, Megapyton kanske.

Stämmer detta så gillar jag honom. Vardagligt bisarrt liksom, story telling med en twist. Hans teckningar bryr jag mig mindre om, finns många bra serier som ser för risiga ut.

Edit: Har kollat runt lite. Jag pratar nog om en annan snubbe, stilen var kanske en annan.

Du pratar om Henrik Brommander, han är en av mina absoluta favoriter bland svenska serieskapare.
När det gäller Mats så vet jag inte riktigt vad jag tycker. Det är många av hans serier som jag är helt nollställd inför, medan andra serier som han gjort är väldigt tilltalande (jag gillar nog främst dom serier som han gjort om sin egen barndom). Hans strippserie som gick i DN fullständigt hatade jag däremot.

Jag har läst Pojken i Skogen och Hey Princess, tycker väl egentligen inte att någon av dem är varken bra eller dålig. Det är dock lite tilltalande att de delvis utspelar sig i Ångermanland då jag har vissa kopplingar dit, men som du säger så är hans tecknande inte så mycket att hurra för.

Något jag däremot stör mig på är att han verkar umgås eller åtminstone strävar efter att umgås i de där "fina" kretsarna med Kellerman och Martin Johansson (spelskribent och numera art director, som det så fint heter på svenska, på Rocky har jag för mig. Mats serier publicerades tidigare i tv-spelstidningen Super PLAY). Kellerman & co känns bara alltför dryg-krystat trendiga och låtsasmedvetna med sitt eviga Tokyo- och New York-dravel. Blä. Nu vet jag iförsig inte om han gör det men bara tanken på att så kan vara fallet får mig att instinktivt tycka mindre bra om honom. Han verkar ha någon form av komplex.

Mats Jonsson behöver ingen redaktör som godkänner hans serier. Han är ju själv redaktör för vuxenserietidningen Galago.

Fast saken är väl den att en "ful" teckningsstil inom svenska vuxenseriekretsar kommit att stå för det icke-kommersiella och för äkthet. En "ful" teckningsstil har alltså setts som inte bara acceptabel, utan rent av idealet. Andra exempel är Karna Rusek och Anneli Furmark. (Bromanders teckningsstil finner jag mer avskalad än ful.)

Ser man bortom teckningsstilen är Jonsson enligt min åsikt en hyfsad berättare, om än kanske inte så mycket mer. Dock finns det andra som värderar honom betydligt högre.

Jag protesterar mot att Anneli Furmarks teckningsstil skulle vara ful. Hennes människor må vara fula ibland men det är för att de skall vara det, och hon är oerhört skicklig på att återge små nyanser och känsloskiftningar i anletsdragen, särskilt de där manliga småleendena som försåtligt balanserar mellan att vara oskyldigt vänliga och oerhört slemmiga.

Jonssons människor är däremot fula därför att han bara kan teckna fult, eller rättare sagt inte alls. Men han har väl aldrig utgett sig för att kunna det heller, hans syfte är ju det verbalt berättande självbiografiska. Tyvärr kan det kanske bidra till att bildernas konsekventa, onyanserade fulhet hos läsaren skapar ett slags genomgående stämning av avsmak inför hela berättelsen även när det inte alls är meningen, det kanske blir svårare att engagera sig i figurernas personliga lidanden när snart sagt hela deras tillvaro verkar vara ett lidande i en mardrömsvärld à la Mark Beyer och de fula och utstötta åtminstone inte är fulare än någon annan.

Men som Panguu påpekar är det ju en tradition inom alternativserievärlden - dit svenska vuxenserier nog vanligen räknar sig - att teckna konstlöst och oslipat, för att undvika att bildens elegans tar över intresset för berättelsen och det eventuella budskapet. Ett tidigt exempel är väl Justin Green som var bland de första att konsekvent och osentimentalt skildra sin uppväxt i serieform; även om han var en skolad tecknare så valde han en ganska grov stil i sina serier. Fast det fanns väl förstås undantag redan från genrens begynnelse, Robert Crumb och Vaughn Bodé och Howard Cruse t.ex.

Vad gäller Jonsson kan man kanske undra om han ändå inte är bäst som redaktör - MegaPyton blev väl i alla fall bra under hans händer?

Så varför skriver han inte noveller eller romaner istället? Och varför gör inte de vilka är rädda för att vackra bilder ska dra uppmärksamhet från berättelsen/budskapet det? Serier är ju per definition ett bildmedium.


För övrigt vidhåller jag att Furmark tecknar FULT och ingenting annat.

jag gillar en del Mats Jonsson gör. Som nån annan skrev så är det ju mycket berättelsen som ska vara i fokus. Det är väl också lite av en grej inom "självbiografi-genren" att rita fult?

Jag gillar Mats Jonssons stil, både som berättare och som tecknare. Det behöver inte vara "snyggt" för att fylla en funktion, ungefär som en bra text kan göra en låt bra trots att den har en usel melodi.

Mats Jonsson är ganska bra. Jag gillar den där 'taffligheten' i bilderna. Hans strävan att berätta en historia illustreras bra med de naiva teckningarna. Det ger ett stelt intryck som funkar bra med texten.
Finns iofs bättre taffliga serier men han är ok.

Och att Jonssons figurer vrider huvuden och armar i omöjliga vinklar underlättar inte heller...

Mats Jonsson är inte en säskilt bra tecknare, men han har aldrig utgett sig för att vara nåt annat heller. Faktum är, att om man tar till sig den naiva stilen som den faktiskt är, så har man många bra serieberättelser framför sig.
Jonsson är en riktigt bra författare, och jag tycker det är bra att han väljer seriemediet för det är nog det som passar honom allra bäst, oavsett tecknarkunskaperna.