Medie-vänsterns propaganda-vokabulär -- förslag behövs?

"Frågan om volymer handlar om huruvida det finns ett tak för hur många som kan invandra till Sverige. På det kan man antingen svara intellektuellt hederligt eller inte. Någon gjorde en i sak korrekt poäng av att även om världens alla 45 miljoner på flykt kom till glesbebodda Sverige, skulle vi ändå inte komma i närheten av att bli så tätbebodda som somliga andra länder och städer. Andra påpekar, också helt riktigt att glesbygden avfolkas, och att en rejäl invandring dit skulle öka folkmängden.

Skälet till varför detta inte är argument som känns väsentliga, är att de bortser från annat som är mer relevant. Det är förvisso sant att mängden arbete påverkas av mängden invånare. I en stad med 20 000 invånare är marknaden för frisörer, bilmekaniker och lärare större än i en stad med 10 000. Men hur arbetsmarknaden för civilingenjörer, piloter och läkare ser ut beror mer på näringslivsstrukturen, den politiska organisationen eller det nationella behovet. Alla är heller inte lika anställningsbara. Därför kan det samtidigt finnas många lediga jobb och många arbetslösa på samma ort. Det går inte alltid att matcha de arbetslösas kompetens med kravprofilerna för de jobb som finns tillgängliga."

Sveriges arbetsmarknad är till stora delar dysfunktionell och trögrörlig. Vi har omgärdat den med sådana regleringar som gör att en stor mängd människor vantrivs och egentligen skulle vilja byta jobb, vilket driver upp sjukskrivningskostnaderna och försämrar produktiviteten. Vi har en sammanpressad lönestruktur, och talar alltid om löneklyftor som något negativt, trots att det innebär att vi därmed automatiskt diskvalificerar dem med låga kvalifikationer från att ens få komma in på arbetsmarknaden. Det finns, inte minst från den rödgröna regeringen, en avog inställning till enklare tjänstejobb. Det gör att vi är dåligt rustade inför att snabbt kunna hjälpa dem att komma i arbete, som kommit hit med låga meriter.

Det i kombination med att det svenska välfärdssystemet är tämligen binärt i sin generella all-inclusive och inte selektiva utformning (vilket oaktat migrationen är problematiskt), gör att invandringsmängden har utvecklats till en fråga som inte kan ses enbart ur ett filosofiskt-teoretiskt perspektiv. Den får för var dag allt mer praktiska konturer i skenet av Migrationsverkets uppskrivna och mycket höga prognos för ankommande de närmaste åren (utan något minskat tryck i sikte).

Om Sverige fungerade bättre, hade volymfrågan förmodligen mest drivits av dem som inte alls vill se utländska element i Sveriges befolkning. Det är, såvitt jag kan bedöma, en ensligt liten grupp i samhället. Några av dem kommer att skandera i städerna den 30 november.

Så finns kanske en annan, möjligen lite större grupp, som står opåverkad inför det faktum att världen i sina delar står i brand, och som ställd inför en fattig familj med behov av tillflyktsort, kallsinnigt säger att ”ja, jag har ingen skyldighet att hjälpa er!”. De marscherar inte, men några av dem kommer snart att fira jul och glädjas åt (men utan att förstå) berättelsen om hur den fattiga familjen för 2 000 år sedan fick fristad, varpå det berömda gossebarnet föddes och lades i krubban.

Den allra största gruppen är dock förmodligen vi som känner oss genuint frustrerade över situationen och hyser viss oro för framtiden. Som tycker att det är självklart att Sverige ska göra en humanitär insats: både ta emot flyktingar och försöka hjälpa på plats – som förstår vikten av båda. Men som också ser de rapporter som kommer att bli allt vanligare; att fler och fler som kommit hit fastnar i miljöer som inte är värdiga, och som får oss att skämmas för att ”hjälpen” är så erbarmlig. Som är stolta över att Sverige gör mycket mer än många andra, men samtidigt upplever det orimligt om detta ska vara fallet på obestämd framtid. Och som undrar om ekvationen kommer att gå ihop givet att den politiska reformtakten är så klen.

En del säger ”nu räcker det, vi kan inte ta emot fler nu”, och andra säger ”nej, det är klart att inte hela världens flyktingar kan komma hit, men där är vi inte än”. Det är båda rätt tomma poser. Men mellan de 45 miljonerna och SD:s närapå-nollvision finns förstås en gräns. Den är inte statisk, utan till stor del avhängig våra framsteg eller tillkortakommanden på ovan nämnda områden. Men den finns likväl, och i somliga hårt ansträngda kommuner upplevs den redan passerad.

I likhet med andra som sagt ”vi måste prata volymer” har heller inte jag ett färdigt förslag på tak, förutom att jag vet att dess bjälklag måste vara baserat på transparenta principer som kan uppfattas rimliga och rättvisa, oavsett flyktingtrycket i världen. Några sådana är: Att systemet förmår prioritera de mest utsatta. Att de som inte har skyddsbehov, vänligt men bestämt hänvisas till dörren för arbetskraftsinvandring. Att anhöriginvandringen reellt och inte bara formellt villkoras med krav på egen, eller av annan, garanterad försörjning.

Sverige skulle vara betjänt av att deras politiskt valda ledare formulerade en genomtänkt hållning i frågan. Från de traditionellt regeringsbärande partierna, Moderaterna och Socialdemokraterna, är det plågsamt tyst. De måste, möjligen tillsammans, ta sig an denna fråga, som har många fler både moraliska och praktiska dimensioner och delar i ekvationen än vad de som anför ekonomiska kostnader som enda argument, erkänner.

Till detta brådskande arbete bifogas en metafor av den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som fick gå i landsflykt efter sin kritik mot nationalsocialismen. Röpke var en internationalist som försvarade den fria handeln och människors fria rörlighet. Han skrev i sin bok ”International Order and Economic Integration” 1959 att bygget av ett hus inte tar sin utgångspunkt i taket, utan i grunden.

Det är också Sveriges utmaning. Med uppenbar risk för att göra en Magdalena ”Ladulås”, kan man konstatera att huset (eller ladan) förvisso behöver ett tak, men först och främst måste vila på en stadig grund. Nu behöver ritningarna ses över, för att vi ska veta vad för slags hus Sverige ska vara. Byggstarten för renoveringen är redan kraftigt försenad.