Vill ni flytta till min fantasivärld?

Fbe, jag förstår din frustration. Du har en poäng och dina tankegångar är intressanta. Men frågan är så svår, och antagligen missförstår vi varandra. När du i anklagande ton skriver: ”Vill ni flytta till min fantasivärld? Säger ni nej blir svaret automatiskt ogiltigt, för det har jag bestämt mig för."…så träffar du på pricken rätt. Jag kommer aldrig godta invändningar som antyder något om förlust av positiva världen. Detta är min fantasivärld, och jag dikterar villkoren precis som jag vill. Man kan inte förlora några som helst positiva värden i denna värld, vilket ju så solklart framgår i min beskrivning av den, så varför försöker ni? Det finns bara en typ av invändning jag accepterar, nämligen denna: Jag vill inte flytta till din värld, för jag vill uppleva livets fasor. Jag vill att oskyldiga små barn dör i cancer, jag föredrar det faktum att det finns många människor i världen som i skrivande stund utsätts för svår tortyr. PUNKT. Förleds inte att ge er in på lidandets indirekta värden. Jag vill ha ett svar på frågan om lidandet I SIG har en mening, inget annat.

Då kan jag glädja dig med att det inte behöver vara en fantasi. Redan idag finns tekniken för en sådan operation, så vad väntar du på?

Finns det? Berätta om den operationen....

Det är ju just vad jag pratade om i första inlägget. Reducerar man ner allting till ett påslag i belöningscentrum, dvs den enda påtagliga formen av lycka, så kan man ganska enkelt operera in en elektrod som stimulerar dessa områden i hjärnan. När man har gjort det här på försöksdjur har man kunnat reglera stimuleringen med en spak eller knapp av något slag, men du kanske föredrar en mer jämn nivå?

Idén är intressant. Men man kan då fråga sig varför ingen människa prövat på det. Känner mig skeptisk till att det skulle kunna fungera.

Jag skulle spikat acceptera fantasivärlden iaf. Att vara lycklig är underbart.

Det påminner mig om de där experimenten med apor som kunde direktstimulera belöningscentrum elektriskt, och som slutade äta och ha sex etc. De satt bara och tryckte på knappen tills de dog.
Teoretiskt är det förstås mysigt, men jag är inte lockad. Det handlar väl om självbevarelsedriften också. Jag har svårt att se att det finns ett jag kvar om jag bara sitter i ett falskt lyckorus och trycker på knappen utan att reflektera alls.

Ett universum fyllt av överraskningar är vad jag vill ha. Einsteins relativitetsteori kan appliceras på allt. Utan smärta kan man inte uppskatta njutning osv..

Om allting är relativt?

Skulle man då tycka det var skönt med en käftsmäll ,om man levde i en ohyggligt smärtsam miljö, som helvetet där man plågades till den milda grad dagarna i ända?

Eller kan man känna smärtan om man aldrig får känna njutning eller välbehag?