Skraj för att ta kontakt med psykiatrin

Alltså du får inte ta mig på orden loungepuppy! Det gäller ju att se mönstret. Naturligtvis är inte alla omplaceringsfall. Det berskriver mer en känsla, ett övergripande mönster av en slags tröghet som finns i den landstingsbundna vården. Samtidigt som jag paradoxalt nog inte heller tycker att privatiserade enheter är motmedicinen.

Det finns också ett problem med att ändra på verksamheter av denna karrakär som är byggda kring personliga kontakter som många gånger är långvariga och byggda på personliga relationer. De som jobbar är ju också människor som mår dåligt om man flyttar omkring dem. Så problemet är svårhanterigt och det finns nog inga bra lösningar.

Men man får ju en känsla av att det är alldeles för mycket förvaring på vårdavdelningar istället för kvalificerat professionellt bemötande. Mår man dåligt vill man ju bli omhändertagen av välutbildade proffs och inte sommarvikarierande skötare eller småaggressiva sköterskor. Ty sådana detaljer kan ju väga i vågskålen så att en patient känner sig så kränkt att det är att föredra att ta sitt liv.

Här finns ju massor att göra om man vill jobba med förändringar, men det är trögt som tuggummi inom visa delar av den här verksamheten.

Jag håller med till fullo, ett nyanserat inlägg!

Jag tar Dig på orden i den bemärkelsen att jag inte förväntar mig allmänt tyckande, tendentiös argumentation och annat som liksom inte leder till ökad kunskap för de inblandade i en diskussion. Jag bemöter det Du skriver och känner emellanåt att jag inte vill låta det stå oemotsagt inför dem som inte har så mycket insyn i psykiatrin.

Tack!

Jo, det är ju ett problem att den här diskussionen borde föras mer "internt" och att den ibland ganska tillyxade bild jag ger av vården kan ge människor utan erfarenhet av den en konstig bild. Så det är ju bra att du nyanserar

Vet inte vart du har stött på alla dessa människor inom psykiatrin, som arbetstränar eller är omplacerade, inte kan få nåt annat jobb osv. Så ser det dock inte ut på de ställen jag har sett... Ett eller annat rötägg finns det så klart, och även omplaceringsfall, men inom vilken yrkeskår gör det inte det?

Jag gick till samma psykolog som mitt syskon, det var ingen bra idé. Jag fick reda på saker som jag inte visste om min familj som han drog upp i förbigående som mitt syskon berättat för honom. Han gjorde nog fel att inte hålla tystnadsplikten

Det verkar ju varit ett dåligt val både från dig och psykologen att behandla släktingar parallellt. Fast ansvaret ligger nog mest på psykologen. Tråkigt att du drabbats av detta! Går det att ta upp på nåt sätt, så att ni får det ur världen?

Jag hoppas ni anmälade honom?