Fan, vad snabbt det har gått! [-son-namnens försvinnande]

O nej. Mycket få svenskar hade patronymika på medeltiden. Det var snofsigt som fan då - ett tecken på att det fanns nån som helst mer generell anledning att hålla reda på vem din far var. Svenska bönder hade för det mesta bara förnamn fortfarande under förra delen av 1600-talet, och omtalades med förnamn och gårdens namn, typ Per i Högen. Och det innebar ett betydande anspråk på social rang att svänga sig med patronymika under medeltiden. Jag har ett rätt belysande exempel i min egen antavla. Håkon Andorsson, som han kallade sig för det mesta, var storbonde på gården Glumserud i östra Värmland under förra halvan av 1400-talet. Men en gång bevittnar han ett gåvobrev tillsammans med riktigt fint folk - lagmannen i Värmland och en hel hoper väpnare. Då krymper kammen på honom, och han beseglar på vanligt bondlurkvis som Håkon i Glomzrudhom

Du har rätt i att de flesta släktnamn på äldre svenska adelssläkter är "utläsningar" av vapenskölden. Men inte riktigt alla. Bland de kvarlevande är t ex Bonde ett undantag. Och några av dem där vapen och namn stämmer är talande vapen som kom efter efternamnet. Jag tror, utan att idas kolla, att Trolle är ett exempel på detta.

Jag är övertygad om att det inte finns en enda människa som inte har betydliga anförluster 21 generationer bak. Att alla människor måste ha anförluster längre tillbaka än 30 generationer är trivialt.

Det finns faktiskt några son-namn som släktnamn redan i slutet på 1700-talet. Jag har en sån släkt i antavlan på mitt möderne.

Likafullt kan det mycket väl finnas fler efternamn i Sverige som är ovanligare än vad det finns efternamn som är vanligare än detta. Vad som är vanligt och ovanligt beror på synvinkeln. Mitt eget efternamn bärs av ett sextiotal människor i Sverige.

Tycker det är synd att dom börjar försvinna, även om jag inte märkt av det själv direkt. Nästan alla mina polare har ett -sson namn nu när jag tänker efter.
Mitt efternamn härstammar från min farfars far eller något, det var iallafall på 1800-talet nån gång, och han hette Nils.
Ni kan ju bara försöka klura ut vad jag heter i efternamn

Ja, nog verkar det onekligen som att -sonnamnen på väg utför, 1970 fanns det 382 744 personer i Sverige som hette Johansson, 373 180 hette Andersson (Sv bef-70) Enligt SCB finns det i dag 261 922 Johansson och 260 280 Andersson. Detta trots att landets befolkning ökat påtagligt sedan den tiden.

Min fars sida av släkten har inte ett -son-namn, men på isländskt vis ges barnen ett -son- eller -dotter-namn efter fadern (fast som mellannamn). Jag tycker att det har sin plats, och jag planerar att göra detsamma med mina eventuella glyttar.

Finns det några andra vars släkt har en liknande tradition? (Det kan tilläggas att vi sedan många generationer tillbaka bor i Skåne, eftersom det enligt tidigare inlägg kan ha viss relevans.)

Nej vafan, hälften jag känner heter sson någonting.