Fan, vad snabbt det har gått! [-son-namnens försvinnande]

Eller så är 587 delat på nio miljoner ändå ganska så ovanligt...bara en tanke om man jämför med t ex Johansson som 270 000 människor i Sverige bär som efternamn

587/9000000 ("587 delat på nio miljoner")=6,52222222222222e-5

Ja, ganska ovanligt.


Ursäkta; det är sent.

De 18 vanligaste efternamnen år 2008 var -sson namn. Ca 2 miljoner av Sveriges befolkning har ett av dessa 18 -sson namn, och då är alltså inga av de andra -sson namnen inräknade. Minst 22% av Sveriges befolkning har ett -sson namn (procentandelen är troligen mycket högre).

-sson på brudar eller snubbar vars fäder hette något annat är ju bara puckat från första början. Slopa skiten, eller inför samma namnregler som dem på Island. Heter din far Muhammed blir du automatiskt Muhammedsson. Svårare än så är det inte.

Jag kan tyvärr inte ryckas med i det du skriver, ingen i släkten har någonsin haft ett -son namn. Inte efter 1066 dit man har kunnat släktforska iaf.

Härligt att du utelämnar det onödiga s:et som vissa i tråden envisas med. Det är ett sonnamn, inte ett ssonnman.

Ssangyong är ett bilmärke.

Du har i så fall inga svenska släktrötter alls på något håll.
Under medeltiden hade alla svenskar patronymikonala namn. Adeln hade också släktvapen som med tiden användes som dagens efternamn.

Men du känner säkert inte till alla dina anor 21 generationer bort.
2^21>2 miljoner

Sonnamn som efternamn är ju inte gamla, hade min farfarsfar döpts till Nils 1846 hade jag i dag hetat Nilsson i stället för ett annat vanligt sonnamn.

Johansson, Andersson, Karlsson eller Eriksson alltså!

Det finns som sagt släktforskning ner till 1100-talet, mitt efternamn har släkten haft sedan 1540-talet. Alltså, jag vet inte vad du menar med släktrötter, men släkten har funnits i Sverige sedan slutet 1400-tal. Jag pratar enbart om svärdsidan vilket är det enda som är intressant i det här fallet. Men om vi ska gå in på mammas sida har samma namn förekommit sedan släkten kom till Sverige från Frankrike på 1700-talet och jag känner inte till så många franska -son namn innan dess.

Varför är bara svärdsidan intressant?
Du är väl lika mycket släkt med din morfar som med din farfar och lika mycket släkt med din mormorsmorfar som din farfarsfarfar.
Varför släktkänslan skulle sitta i Y-kromosomen fattar jag inte. Dessutom om man släktforskar ner till 1100-talet på adliga släkter är det behäftat med en massa felkällor. Människor har i alla tider försökt frisera sin släkthistoria för attt framstå som att man varit överklass längre än man är. Ett känt exempel är De la Gardie.

Därför att det inte finns lika mycket intressant att hämta på andra sidan. Jag har inte speciellt mycket släktkänsla överhuvudtaget så det spelar knappast in. Det börjar gå jävligt OT, släktforskning om adelssläkter har knappast med försvinnandet av -son namn att göra.

Min farfars far bytte sitt son-namn redan i mitten på 1800-talet till det släktnamn jag och mina syskon bär och även våra barn.
Varför han valde just det namnet får man ju aldrig veta, men det hade varit roligt att veta hur han tänkte. Men man får väl tacka då jag är nöjd med det namnet.
Hans manliga syskon valde också bort son-namnet fast till helt andra namn.

Min morfar tog sig också ett annat namn i början på 1900-talet, men han hade då dubbelefternamn, hans son-namn+taget namn. Där vet jag inte heller varför han valde just det. Hans söner fick iaf det nya namnet.

En orsak till namnbyten var nog att enligt den patronymikoniska ordning fanns det en otroligt massa Lars Larsson, Anders Andersson och Johan Johansson. Man ville särskilja sig helt enkelt.
Eftersom Sverige var i krig helat tiden var det också anledningen till att mannarna fick soldatnamn för att skilja dem åt. Hurtig och Rask och Tapper m m

Varför kvinnorna runt förra sekelskiftet slutade heta Persdotter och plötsligt hette Person vet jag inte.