Jag trodde att länken ledde raka vägen till artikeln om man var inloggad plusmedlem. Det är artikeln om Alfons och andra hemlösa hundar som skrevs om igår som jag söker. Har kollat bakåt i tråden och sökt men hittar den inte.
Sträng farsa har blivit glad farsa
Josef: - Han var hård att jag skulle passa tider och sånt.
Jan Fares hade en dröm – han ville att sonen Josef skulle ta över familjens bageri.
I stället gjorde Josef sin pappa till filmstjärna.
– Men helst vill jag vara en otäck *maffiaboss.
Mellan far och son är värmen alltid närvarande och skrattet aldrig långt borta.
Det där med bageriet är såklart gammalt groll, begravt och förlåtet sen länge. Men visst går det att skämta om, fortfarande. Och för att få det sagt: Jan Fares visste redan för en sisådär 15 år sedan, att yngsta *sonen aldrig skulle passa som bagare.
Det hade varit bekvämt för pappa, naturligtvis, om sonen *velat ta över bageriet. Men Josef Fares hade andra planer. Medan Jan slet på familjeföretaget lånade sonen en filmkamera och dokumenterade verkligheten i Örebro genom en lins. Han var 15 år och redan övertygad om att han skulle bli regissör.
Det fanns liksom inte så mycket att orda om. För honom var det självklart.
Jan minns hur det var. I sonens liv fanns bara amerikansk action, lite fotboll, en smula skateboard och mängder av videospel.
– Josef filmade allt, hela tiden. Min son, bagare? Nej, nej, skrattar Jan. Det gick inte, bara att glömma.
Vi träffar Jan och Josef Fares dagarna innan premiären av Josefs nya komedi: ”Farsan”. Likheten mellan Jan Fares på vita duken och Jan Fares i verkligheten är slående. Han pratar som i ”Jalla! Jalla!” och i ”Kopps”. Han skrattar lika bullrigt och självklart. Och utstrålningen är där, opretentiös och okonstlad. När jag frågar honom varför han väljer att vara med sin sons filmer svarar han kort: Det är kul.
Så lägger han snabbt till: Men man måste jobba också.
Och Jan Fares har jobbat, med både det ena och det andra. Bageriet såklart och de senaste 15 åren har han sålt begagnad konst. Skådespeleriet ser han som en bonus och när folk kommer fram och säger ”Jalla! Jalla!” till honom blir han glad.
Men det var inte självklart att Jan Fares skulle göra kometkarriär på vita duken. Nejdå, långt därifrån.
– Josef tjatade om att jag skulle vara med i ”Jalla! Jalla”. Jag tänkte först; jag har inte tid, måste jobba. Sen tänkte jag att det kanske är kul. Och kanske Josef blir glad.
Josef hade redan sett sin pappas potential och känt att det fanns utrymme i svensk film för en ny typ av skådespelare – de riktiga människorna. Så kallade amatörer.
Film ska vara* *direkt och tydlig, tycker han. Svåra* och pretentiösa djup gör honom uttråkad.
”Alla som känner pappa vet att han är en unik och färgstark person. Han är så cool och prestigelös.”
Åter till komedin ”Farsan”, som är en gammal idé han längtat efter att få blåsa liv i. Men att hitta formen tog tid. Han ville ge Jan större utrymme än i tidigare filmer och i grunden är hela produktionen en hyllning till Jan Fares. Från son till far, with love.
– Jag hoppas verkligen att folk kommer att gilla den. Och jag tror det. Alla som känner pappa vet att han är en unik och färgstark person. Idén att göra en film med honom i huvudrollen är klockren. Han är så cool och prestigelös. Det kan liksom bara bli bra.
Filmen handlar i korta drag om tre män och deras personliga utmaningar. Jan Fares gör rollen som den självgode cykelreparatören Aziz, en man som är fullkomligt övertygad om sin egen förträfflighet.
Det är bara det att det blir *lite fel ibland. Som när Aziz är på jakt efter en ny kvinna och till sin stora förvåning tvingas inse att det inte är helt lätt. Aziz är den roliga snubben man skrattar åt.
– Men, avbryter Jan, och det är nu han säger det:
– I nästa film vill jag vara maffiaboss.
Josef skrattar förvånat, men kommer fram till att hans pappa förmodligen skulle kunna se ”jävligt läskig och *obehaglig ut” på film.
”Det går inte att tycka illa om farsan, eller hur?”
Snacket är igång. Far och son pratar i mun på varandra och som reporter behöver jag kapitulera en stund. Tanken var att den här intervjun skulle handla om deras relation. Men alla frågor känns plötsligt överflödiga. Sällan har jag upplevt en sådan värme mellan en pappa och hans son. Kärleken är så självklart där och när Jan spänner musklerna för att understryka HUR gärna han vill spela maffiaboss, blir både jag och fotografen tårögda av skratt.
– Det går inte att tycka illa om farsan, eller hur? inflikar Josef.
Farsan själv sitter och ler.
Jag frågar Jan hur det är att ha sin son som boss.
– Inga problem. Josef säger till mig vad jag ska göra och jag bara gör. Inga problem. Förutom *ibland när jag ska läsa manus och kanske inte förstår. Då hittar jag på lite. (Skratt).
Blir ni aldrig osams?
– Nej, nej men han är hård med mig. På jobbet är jag inte pappa men efter jobbet är jag pappa. Då bestämmer jag.
Josef nickar instämmande och säger att inte heller han har några problem med att ena sekunden regissera sin pappa och i nästa förvandlas till sonen. Samspelet funkar och framförallt har de jävligt kul ihop under filminspelningarna. Nästan alla smågnabb övergår i skratt, till slut. Mycket för att Jan är en sån glad och okomplicerad person, tror Josef.
Däremot var de inte alltid överens under Josefs uppväxt.
– När jag var liten var pappa sträng. Han var hård med att jag skulle passa tider och sånt. Det var inte alltid så kul, men nu i efterhand tycker jag att det var bra att han var sträng. Jag tror att jag själv kommer att bli en ganska sträng pappa.
Jan vänder sig mot Josef och säger:
– Vad menar du? Var är din fru och dina barn? Du har inga.
– Jag vet, farsan. Det kommer, det kommer. Grejen är den att jag inte haft tid än.
”Det var bomber och vi var rädda hela tden. Jag var rädd att något skulle hända med familjen.”
Josef berättar om åren i Örebro, igen. Om den truliga tonåren då alla grabbar mekade motorer, åkte moppe och hängde med tjejer. Det vill säga alla, utom Josef himself, som gjorde 50 kortfilmer i stället. Och snart fick smeknamnet Lågbudgetkungen och vann varenda amatörfilmtävling.
– Jag tänkte hela tiden att det där med tjejer får komma sen. Mina föräldrar förstod inte vad jag höll på med (skratt).
Men det finns ett allvar också, bortom skratten. Vi kommer in på Libanon, landet familjen tvingades fly från, mitt under inbördeskriget 1987. Josef var tio. Hans minnen från Libanon skiljer sig från Jans.
– Det var bomber och vi var rädda hela tiden. Jag var rädd att något skulle hända med familjen. Vi kom till Örebro och jag har aldrig åkt tillbaka till Libanon, säger Jan.
Längtar du tillbaka?
– Jag vet inte. Om det blir bättre kanske jag åker dit, men inte nu. Tänk om vi blir kvar? Jag har åkt till USA och Frankrike i stället. Men det är god mat i Libanon. Man kan äta fårpungkulor, det smakar som kyckling och tjejerna blir glada av det.
Fårpungkulor?
Josef visar mig ett klipp från filminspelningen i sin mobil. Där grillas det får- pungkulor så det står härliga till och ett av Josefs roligaste minne från inspelningen av Farsan handlar just om när han och Jan ”tvingade” alla skådespelare att äta fårpungkulor.
– Det är skitgott. Alla åt fem, sex var. Seriöst, du borde prova.
Jag kunde tyvärr inte ta med bilder
__________________
Senast redigerad av Myrix 2010-03-03 kl. 21:29.
