Phenibut, Zonk, Glucine Hydroklorid som alla interagerade med mina ordinarie mediciner så att alla förstärkte varandra på ett tiofalt sätt
Nu barn små ska ni få höra en sedelärande godnatsaga om vikten av att read the fucking manual before you do the drugs. Jag hade köpt lite oskyldiga droger från ND och med långtidsbarnvakt ordnad tänkte jag att hej och hå nu ska jag åteuppliva gamla minnen. Maken var inte alls intresserad - det är han aldrig, har aldrig varit - men det respekterar jag. Och det visade sig mycket fint. Så jag började med att ta lite Glaucine Hydroklorid. Och det var väl lite kul. I typ fem minuter. Så jag tog lite mer, och lite mer. Hej och hå så var den pyttelilla påsen slut. Ja ja tänkte jag och gick över till att ta två tabletter Phenibut. Efter ett tag började det kännas - lite - kul och mysigt och allmänt trevligt så där. Så jag tog två till för säkerhets skull. (Det här med försiktighet, titta innan du hoppar, blås på maten så du inte bränner dig osv har aldrig riktigt varit min grej om ni inte förstod det) Sedan gick jag ut och handlade lite. Tänk vad fint allting var. Otroligt fint. När jag kom hem var jag på ett så bra humör så jag bestämde mig för att ta de där 5 tabletterna Zonk jag hade. Visserligen stod det börja med en tablett, men va fasen jag hade ju köpt den lägsta styrkan...
Och bara för att det var så himla trevligt tog jag, har jag för mig, två tabletter Phenibut till. Eller kanske fyra. Saker börjar bli lite vaga nu.
Jag började få hallisar, om lakan som begränsade mitt synfält, om TVn som liksom fanns över hela väggen. Men det var inte det minsta obehagligt, tvärtom satt jag och log, och njöt av föreställningen. Tydligen (upptäckte jag senare) skickade jag också sms till utvalda om saken. Sedan måste jag ha somnat, för min make stod vid soffan och påstod att jag sovit i ganska många timmar. Nehej då, sa jag, det hade jag minsann märkt. Du, sa han, gå och lägg dig i sängen i stället. Ja, ok då svarade jag. Och sprang till toaletten för att knäböjandes framför den vita porslinsguden offra allt maginnehåll. Detta fortsatte jag med en timme eller så, tills min make (han är jättestark) lyfte över mig i badkaret, duschade mig, och bar mig till sängen och bäddade ner mig (med en hink vid huvudänden för säkerhets skull). Och sen sov jag i drygt trettio timmar. Nu sitter jag och försöker dricka, men det går sådär bra. Musklerna krampar lite av vätskebrist, hallisarna börjar ge med sig, men sitter fortfarande i lite grann. Jag mår fortfarande illa hela tiden, försöker dämpa det med åksjuketuggummi men lyckas inget vidare. Snart är vår långtidsbarnvakt slut, och det var ju väldigt mycket romantik vi hann med.
Läxa att lära av detta: RTFM - och gör som där står också! Herregud, ska du aldrig växa upp, ska du aldrig bli vuxen nog att läsa en instruktionsbok och faktiskt göra som där står?
Nu barn små ska ni få höra en sedelärande godnatsaga om vikten av att read the fucking manual before you do the drugs. Jag hade köpt lite oskyldiga droger från ND och med långtidsbarnvakt ordnad tänkte jag att hej och hå nu ska jag åteuppliva gamla minnen. Maken var inte alls intresserad - det är han aldrig, har aldrig varit - men det respekterar jag. Och det visade sig mycket fint. Så jag började med att ta lite Glaucine Hydroklorid. Och det var väl lite kul. I typ fem minuter. Så jag tog lite mer, och lite mer. Hej och hå så var den pyttelilla påsen slut. Ja ja tänkte jag och gick över till att ta två tabletter Phenibut. Efter ett tag började det kännas - lite - kul och mysigt och allmänt trevligt så där. Så jag tog två till för säkerhets skull. (Det här med försiktighet, titta innan du hoppar, blås på maten så du inte bränner dig osv har aldrig riktigt varit min grej om ni inte förstod det) Sedan gick jag ut och handlade lite. Tänk vad fint allting var. Otroligt fint. När jag kom hem var jag på ett så bra humör så jag bestämde mig för att ta de där 5 tabletterna Zonk jag hade. Visserligen stod det börja med en tablett, men va fasen jag hade ju köpt den lägsta styrkan...
Och bara för att det var så himla trevligt tog jag, har jag för mig, två tabletter Phenibut till. Eller kanske fyra. Saker börjar bli lite vaga nu.
Jag började få hallisar, om lakan som begränsade mitt synfält, om TVn som liksom fanns över hela väggen. Men det var inte det minsta obehagligt, tvärtom satt jag och log, och njöt av föreställningen. Tydligen (upptäckte jag senare) skickade jag också sms till utvalda om saken. Sedan måste jag ha somnat, för min make stod vid soffan och påstod att jag sovit i ganska många timmar. Nehej då, sa jag, det hade jag minsann märkt. Du, sa han, gå och lägg dig i sängen i stället. Ja, ok då svarade jag. Och sprang till toaletten för att knäböjandes framför den vita porslinsguden offra allt maginnehåll. Detta fortsatte jag med en timme eller så, tills min make (han är jättestark) lyfte över mig i badkaret, duschade mig, och bar mig till sängen och bäddade ner mig (med en hink vid huvudänden för säkerhets skull). Och sen sov jag i drygt trettio timmar. Nu sitter jag och försöker dricka, men det går sådär bra. Musklerna krampar lite av vätskebrist, hallisarna börjar ge med sig, men sitter fortfarande i lite grann. Jag mår fortfarande illa hela tiden, försöker dämpa det med åksjuketuggummi men lyckas inget vidare. Snart är vår långtidsbarnvakt slut, och det var ju väldigt mycket romantik vi hann med.
Läxa att lära av detta: RTFM - och gör som där står också! Herregud, ska du aldrig växa upp, ska du aldrig bli vuxen nog att läsa en instruktionsbok och faktiskt göra som där står?