Så deppig-var söker jag hjälp?

Måste ta mig i kragen och träffa någon psykolog eller vad man går till. Efter att ha mått skit från och till i flera år har jag insett att jag är deprimerad o måste tala med nåt proffs. Och det väldigt snart.
Ska man försöka få en remiss från en vanlig läkare eller beställa tid privat? Vad kostar ett privat besök? Vad är bäst, psykiater/psykolog/terapeut? Hur lång brukar väntetiden vara?

Nu såg jag hur söker man hjälp-ämnet här ovanför, så min fråga var onödig, sorry

Eller nej, jag blev inte så mycket klokare av den tråden, så kan nån svara på mina frågor är jag väldigt tacksam.

Har du förtroende för din läkare så är det ju alltid värt att prata med honom/henne. Om det verkligen är akut så är det kanske dock bättre att kolla upp vilka privata mottagningar det finns i din närhet. Vad det kostar kan jag inte svara på - dock så lär det väl bli dyrare om du väljer att gå via din läkare, eftersom du antagligen får pröjsa för läkarbesöket också.

Vårdcentralen.

Väntetiden i psykriatriska öppenvården varierar stort mellan olika län, jag fick t.ex. höra att jag skulle räkna med en väntetid på ca 6-7 månader. Men vad jag har förstått så är väl 2 månader ganska vanligt..

Det bästa tror jag är om du tänker över din livssituation först och främst och försöker komma fram till varför du är deprimerad. Läkaren kommer med all sannolikhet endast ge dig ett magiskt piller.

Värdelöst förslag! Oftast är det just det som ligger till grund för en depression.

Ta kontakt med psykolog direkt är mitt enkla och enda rätta tips! Vad gäller kostnad är det precis som med övrig sjukvärd - det finns ett maxbelopp vad man betalar, och efter det är det gratis (tror det är ca. 800 kr.)

Avslutningsvis, grubbla inte själv, utan få proffesionell hjälp!

Edit: Väntetiden varierar också från kommun till kommun. Jag har haft vänner som fått hjälp direkt (samtalsstöd vid skilsmässa och liknande), och jag själv har pratat med en psykolog under en motig tid då ett par kompisar gick bort, samtidigt som jag hade mycket arbete, och jag fick tid direkt!

Du kan förstås söka en psykolog, privat eller via landstinget. Och det kan ju vara bra att få klargörande samtal.

Det finns bara ett problem med detta. Och det är att när du vänder dig till en professionell så kommer denna dels betrakta dig som patient och du kommer själv att tillskriva dig den rollen. Nästa steg är att du riskerar få för dig att du har någon "störning" eller "sjukdom" - eller att den vänliga psykologen tipsar om att du kanske bör ta någon antidepressiv medicin (trots att man idag vet att regelbunden motion har samma serotonnogena effekter som denna typ av medicin).

Ganska snabbt är du inne i en patientroll, som riskerar förvärra ett tillstånd som visserligen var problematiskt för dig, men som du med tämligen begränsade medel skulle kunna ta dig ur.

Mitt förslag är mer radikalt eftersom det är ovanligt, men inte dessto sämre. Jag förslår istället att du på nåt sätt tar kontakt med andra likasinnande eller i samma situation, annonserar efter dem, skaffar en lokal och att ni börjar träffas i grupp, sk självhjälpsgrupp och tillsammans tar er ur era svårigheter.

Detta sätt har mycket mer fördelar eftersom du slipper från alla ekonomiska band (den private psykologen som ska ha sina arvoden för att kunna finansera sin lön, lokal, utb, etc och därför riskerar binda upp dig en "lång" terapi). Du slipper också ifrån alla psykiater eller vårdcentralsläkare som inte kan hålla fingrarna från receptblocket - ivrigt påhejjade av ett otal hårt durkdrivna representanter för läkemedelsbolag som utövar massiv propaganda för att dessa läkare skall skriva ut inkomstbringande preparat, titta bara i läkartidningen så förstår du vad jag menar.

Nej, fram för ekonomiskt och hälsomässig FRIGÖRELSE! Ned med medicinen, psykiatrin och sjukdomsstämplandet!

Nej nej nej och åter NEJ!
Hotbilden du målar upp existerar säkerligen i liten utsträckning, men till stor del är den byggd på falska föreställningar om yrket. Jag skulle ALDRIG våga råda en person att själv bearbeta sin sorg, eller att ens ta itu med den med likasinnade, risken är att det istället blir kontraproduktivt! Speciellt när vi knappt vet graden av sjukdomen.

Sedan finns det, som jag påpekade innan, ett högkostnadsskydd så man inte blir ruinerad.

Som sagt, sök proffesionell hjälp. Det har inte utbildat sig i fem är utan anledning!

zodiackiller är just en sådan som utbildat sig i fem år...

Tom Cruise?

Scientolog låter han ju som iaf