Jag hittade den här tråden av en slump och även om jag känner med er så otroligt mycket så är jag glad att jag inte är ensam och ska försöka kortfattat berätta om och dela med mig av mina erfarenheter av detta för den som är intresserad.
Problem med kisseriet kom ungefär vid 13-14 års åldern och har stannat med mig i tolv år. Nu även om jag fortfarande lider av samma problem så har jag lyckats att göra det mindre jobbigt.
Jag har alltför länge trott att jag var ensam tills nyligen när jag för första gången började kolla runt om detta och likartade ämnen på nätet och upptäckte att jag inte var ensam och vill ta upp allt jag har upptäckt i min kamp för att överkomma detta.
För det första: Medicinska undersökningar:
Jag har gjort alla medicinska undersökningar med fingrar i röven, körtlar som lätt klämts, slangar som har gått in i halsen, slangar som har gått in i röven utan att hitta ett enda fel på mig fysiskt.
För det andra: Gjorda psykologiska undersökningar:
1. Det kan ha varit en traumatisk eller otrevliga episoder i mitt liv som har lett till dessa problem med kisseriet där teorierna är att på grund av att jag blev mobbad av i stort sett hela högstadiet mellan årskurs sex tills efter nian som sedan gick vidare till första året på gymnasiet där jag blev i stort sett mobbad och blev utfryst av hela min klass och som jag då under mobbningstiden utvecklade psykosomatiska problem (psyke som påverkar kroppen) och istället för att jag kissade på mig av rädsla fick det en bakåtvänd effekt som har stannat kvar genom åren.
2. På grund av min morsa som gav mig redan innan jag blev tonåring en vuxenroll som sitt emotionella bollplank och lärde mig medvetet eller omedvetet att vara rädd för allting. Gav min styvfar all rätt att vara jävlig och och kränkande och försökte mer eller mindre hindra min personliga utveckling och har aldrig varit den sortens förebild som står för att man borde göra något med sitt liv.
3. Egen spekulation: Genetiskt? Min morsa har panikångest, tar tabletter mot psykiska problem och lever otroligt skyddat, tryggt och outvecklande liv och detta spår av mental skörhet kanske även finns i mig och påverkar mitt kissande?
För det tredje:
Det är kanske bara något som händer vissa personer utan vare sig stora fysiska eller psykiska fel vilket är mkt möjligt. Det är svårt att veta om mina livserfarenheter har påverkat mina kisserier eftersom jag aldrig haft någon med samma problem att prata med och därför inte kunnat jämföra.
Kampen som gjort allting bättre:
Min senaste psykolog sade att jag inte skulle hindras av mina problem med kisserierna och göra allt jag ville göra med mitt liv oavsett. Tidigare har jag varit djupt deprimerad och inte trott att jag kunnat göra någonting på grund av detta problem, jag blev till och med erbjuden att förtidspensioneras vid 23 år. Men jag gick inte med på det utan tog min psykologs råd och flyttade ut till en egen lägenhet i en annan stad och började plugga och efter kanske ett halvår så blev jag lite, lite pissnödig för första gången på 10 år. Jag blev alldeles till mig. Pissnödigheten kom mer och mer MEN bara när jag var hemma i hemmets trygga vrå och led ändock fortfarande av samma problem när jag var hos kompisar, ute och klubbade eller med andra personer vartsomhelst.
Men någonting mer behövdes. Jag kollade upp möjligheter för att använda kateter. Jag var livrädd, jag kommer ihåg från filmer typ stora fula saker som dom stack in i snorren men nu är det nya tider visade sig och dagens katetrar är lätta att bära med sig i fickan och använda och man slänger bara bort den i brännbart efteråt. Men jag skojar inte när jag säger att första gången var smärtsamt och läskigt. En 25 cm smal slang in i urinröret, pressa förbi slutmuskeln till urinflödet, dra ut, smärta, blod osv. Jag svimmade när jag höll på att använda den för första gången själv. På sjukhuset får man assistans om man vill vilket funkar men är obehagligt men detta var inget emot att göra det själv.. Men i själva verket så är det lätt och blir snabbt rutin och alla rädda tankar jag hade innan jag började använda katetrar var onödiga och obefogade. Du tar fram katetern, följer instruktionerna, sätter in, låter det rinna ut, och drar ut sakta. Klart. Men det tar lite tid och när jag började använda fanns det bara den sorten där man tvungen att hälla i vatten i kateterförpackningen för att skapa glid i röret men nuförtiden så finns mer tidseffektiva katetrar där du pressar en fast påse ovanför katetern istället för att leta på en vattenkran.
I början när man börjar med katetrar dock så är det smärtsamt, lite blod i urinen och slutmuskeln kommer att vara öm, särskilt när du kissar samma sak med hela urinröret men detta är bara effekter av att man irriterar områden som inte är vana vid katetrar och kroppen, slutmuskeln, urinröret anpassar sig till slut.
Om symptomen som kommer när man inte kan kissa:
Att inte kunna kissa när man är med vänner, på krogen, på klubbar osv kan bli outhärdilgt. För mig så påverkar det mig så att jag kan få nackont, ont i njurarna, rövsvett, spändhet, otroligt gasig mage, magont och en massivt obehaglig kittlande känsla från området vid blåsan så fort jag rör mig. Vid dessa tillfällen när man inte märker att det går att kissa pga av att personer snackar utanför båset eller pga hög musik eller vadsomhelst har jag märkt att engångskatetrar varit en stor räddare i nöden.
Att överkomma pinsamheter:
Jag vill kunna berätta för alla om mina kisseriproblem och att jag då och då måste använda katetrar. Jag har lyckats berätta för min familj och flera av mina nära vänner men vad gör man om man är på dejt och behöver kissa och det inte går och man tar till katetern? Det går bra att använda katetern men var ska du lägga den sen? Hur får man den till soporna i köket utan att det lämnar rinnande spår på golvet? Och tänk om tjejen tittar i soporna vid ngt tillfälle och ser den, vad kommer hon att tycka? Jag vet inom mig att jag borde berätta allting men en annan lösning jag har kommit på om man som jag inte vågar föra vidare ens kisseriproblem på första daten är att ha med en 2 liters plastpåse. Efter du använt katetern så rulla ihop den och lägg den i påsen. Knyt ihop och lägg den i fickan.
Rekommendationer:
Om situationen blir jobbig så berätta om dina problem. Även om jag bara berättat för ett fåtal vill jag berätta för alla i hela världen. Bland de som vet om mina kisseriproblem så är mitt liv mkt lättare för jag behöver inte dölja nåt.
Jag rekommenderar också att uppsöka läkare först och främst så man kan utesluta att det är något kroppsligt fel. Viktigt hos doktorn att berätta allt så sanningsenligt och utförligt som möjligt.
Kampen fortsätter:
Har läst upp lite tips man kan göra för att motverka kisseriproblemena genom att vänja sig vid tanken på andra människor omkring. Jag gör det genom att öppna ytterdörren och toadörren så fort jag ska kissa så jag hör allt som sker i trapphuset som bildar ett slags buller som hindrar min blyga blåsa. Målet är att jag till slut ska kunna pissa som vanligt oavsett om jag är ensam eller inte.
Resetips: Reste utomlands en termin och tog med mig katetrar och ett särskilt flerspråkigt intyg så jag kunde ta med mig dom på resan. Visst kan det kännas pinsamt att ha med sig om det vid scanningen ser misstänkt ut osv men faktum är att jag vid ett tio-tal tillfällen behövde dom utomlands så jag rekommenderar att ta katetrarna trots alla pinsamheter som kan uppstå vid kontroller på flygplatsen.
Slutkommentar: Jag är 26 år nu, mina kisseriproblem har blivit lättare genom åren. Mina tips och råd är baserade på personliga erfarenheter och kanske kan hjälpa någon. Jag hoppas det.
Problem med kisseriet kom ungefär vid 13-14 års åldern och har stannat med mig i tolv år. Nu även om jag fortfarande lider av samma problem så har jag lyckats att göra det mindre jobbigt.
Jag har alltför länge trott att jag var ensam tills nyligen när jag för första gången började kolla runt om detta och likartade ämnen på nätet och upptäckte att jag inte var ensam och vill ta upp allt jag har upptäckt i min kamp för att överkomma detta.
För det första: Medicinska undersökningar:
Jag har gjort alla medicinska undersökningar med fingrar i röven, körtlar som lätt klämts, slangar som har gått in i halsen, slangar som har gått in i röven utan att hitta ett enda fel på mig fysiskt.
För det andra: Gjorda psykologiska undersökningar:
1. Det kan ha varit en traumatisk eller otrevliga episoder i mitt liv som har lett till dessa problem med kisseriet där teorierna är att på grund av att jag blev mobbad av i stort sett hela högstadiet mellan årskurs sex tills efter nian som sedan gick vidare till första året på gymnasiet där jag blev i stort sett mobbad och blev utfryst av hela min klass och som jag då under mobbningstiden utvecklade psykosomatiska problem (psyke som påverkar kroppen) och istället för att jag kissade på mig av rädsla fick det en bakåtvänd effekt som har stannat kvar genom åren.
2. På grund av min morsa som gav mig redan innan jag blev tonåring en vuxenroll som sitt emotionella bollplank och lärde mig medvetet eller omedvetet att vara rädd för allting. Gav min styvfar all rätt att vara jävlig och och kränkande och försökte mer eller mindre hindra min personliga utveckling och har aldrig varit den sortens förebild som står för att man borde göra något med sitt liv.
3. Egen spekulation: Genetiskt? Min morsa har panikångest, tar tabletter mot psykiska problem och lever otroligt skyddat, tryggt och outvecklande liv och detta spår av mental skörhet kanske även finns i mig och påverkar mitt kissande?
För det tredje:
Det är kanske bara något som händer vissa personer utan vare sig stora fysiska eller psykiska fel vilket är mkt möjligt. Det är svårt att veta om mina livserfarenheter har påverkat mina kisserier eftersom jag aldrig haft någon med samma problem att prata med och därför inte kunnat jämföra.
Kampen som gjort allting bättre:
Min senaste psykolog sade att jag inte skulle hindras av mina problem med kisserierna och göra allt jag ville göra med mitt liv oavsett. Tidigare har jag varit djupt deprimerad och inte trott att jag kunnat göra någonting på grund av detta problem, jag blev till och med erbjuden att förtidspensioneras vid 23 år. Men jag gick inte med på det utan tog min psykologs råd och flyttade ut till en egen lägenhet i en annan stad och började plugga och efter kanske ett halvår så blev jag lite, lite pissnödig för första gången på 10 år. Jag blev alldeles till mig. Pissnödigheten kom mer och mer MEN bara när jag var hemma i hemmets trygga vrå och led ändock fortfarande av samma problem när jag var hos kompisar, ute och klubbade eller med andra personer vartsomhelst.
Men någonting mer behövdes. Jag kollade upp möjligheter för att använda kateter. Jag var livrädd, jag kommer ihåg från filmer typ stora fula saker som dom stack in i snorren men nu är det nya tider visade sig och dagens katetrar är lätta att bära med sig i fickan och använda och man slänger bara bort den i brännbart efteråt. Men jag skojar inte när jag säger att första gången var smärtsamt och läskigt. En 25 cm smal slang in i urinröret, pressa förbi slutmuskeln till urinflödet, dra ut, smärta, blod osv. Jag svimmade när jag höll på att använda den för första gången själv. På sjukhuset får man assistans om man vill vilket funkar men är obehagligt men detta var inget emot att göra det själv.. Men i själva verket så är det lätt och blir snabbt rutin och alla rädda tankar jag hade innan jag började använda katetrar var onödiga och obefogade. Du tar fram katetern, följer instruktionerna, sätter in, låter det rinna ut, och drar ut sakta. Klart. Men det tar lite tid och när jag började använda fanns det bara den sorten där man tvungen att hälla i vatten i kateterförpackningen för att skapa glid i röret men nuförtiden så finns mer tidseffektiva katetrar där du pressar en fast påse ovanför katetern istället för att leta på en vattenkran.
I början när man börjar med katetrar dock så är det smärtsamt, lite blod i urinen och slutmuskeln kommer att vara öm, särskilt när du kissar samma sak med hela urinröret men detta är bara effekter av att man irriterar områden som inte är vana vid katetrar och kroppen, slutmuskeln, urinröret anpassar sig till slut.
Om symptomen som kommer när man inte kan kissa:
Att inte kunna kissa när man är med vänner, på krogen, på klubbar osv kan bli outhärdilgt. För mig så påverkar det mig så att jag kan få nackont, ont i njurarna, rövsvett, spändhet, otroligt gasig mage, magont och en massivt obehaglig kittlande känsla från området vid blåsan så fort jag rör mig. Vid dessa tillfällen när man inte märker att det går att kissa pga av att personer snackar utanför båset eller pga hög musik eller vadsomhelst har jag märkt att engångskatetrar varit en stor räddare i nöden.
Att överkomma pinsamheter:
Jag vill kunna berätta för alla om mina kisseriproblem och att jag då och då måste använda katetrar. Jag har lyckats berätta för min familj och flera av mina nära vänner men vad gör man om man är på dejt och behöver kissa och det inte går och man tar till katetern? Det går bra att använda katetern men var ska du lägga den sen? Hur får man den till soporna i köket utan att det lämnar rinnande spår på golvet? Och tänk om tjejen tittar i soporna vid ngt tillfälle och ser den, vad kommer hon att tycka? Jag vet inom mig att jag borde berätta allting men en annan lösning jag har kommit på om man som jag inte vågar föra vidare ens kisseriproblem på första daten är att ha med en 2 liters plastpåse. Efter du använt katetern så rulla ihop den och lägg den i påsen. Knyt ihop och lägg den i fickan.
Rekommendationer:
Om situationen blir jobbig så berätta om dina problem. Även om jag bara berättat för ett fåtal vill jag berätta för alla i hela världen. Bland de som vet om mina kisseriproblem så är mitt liv mkt lättare för jag behöver inte dölja nåt.
Jag rekommenderar också att uppsöka läkare först och främst så man kan utesluta att det är något kroppsligt fel. Viktigt hos doktorn att berätta allt så sanningsenligt och utförligt som möjligt.
Kampen fortsätter:
Har läst upp lite tips man kan göra för att motverka kisseriproblemena genom att vänja sig vid tanken på andra människor omkring. Jag gör det genom att öppna ytterdörren och toadörren så fort jag ska kissa så jag hör allt som sker i trapphuset som bildar ett slags buller som hindrar min blyga blåsa. Målet är att jag till slut ska kunna pissa som vanligt oavsett om jag är ensam eller inte.
Resetips: Reste utomlands en termin och tog med mig katetrar och ett särskilt flerspråkigt intyg så jag kunde ta med mig dom på resan. Visst kan det kännas pinsamt att ha med sig om det vid scanningen ser misstänkt ut osv men faktum är att jag vid ett tio-tal tillfällen behövde dom utomlands så jag rekommenderar att ta katetrarna trots alla pinsamheter som kan uppstå vid kontroller på flygplatsen.
Slutkommentar: Jag är 26 år nu, mina kisseriproblem har blivit lättare genom åren. Mina tips och råd är baserade på personliga erfarenheter och kanske kan hjälpa någon. Jag hoppas det.
