Vart går gränsen?

Folket i Sverige är till allra största delen af germansk stam (se Germaner). Af antropologiska och arkeologiska skäl vill det synas sannolikt, att vårt land urspr, (i Skåne och längs västkusten) varit befolkadt af en kortskallig ras, ett jagar- och fiskarfolk, här och där sam-ladt på "boplatser", som lämnat spår efter sig i kjökkenmöddingar (se d. o.) och som antro-pologiskt erinrar om lappar, arkeologiskt om ur-finnar. Med stenålderns yngre skede invandrade
(måhända från Britannien) öfver Danmark och inträngde bland de förre en långskallig, germansk ras, utmärkt genom megalitkultur (se M e g a l i-tiska
monument), åkerbruk och boskapsskötsel. Eedan då och talrikare under bronsåldern började möjligen en tredje invandring af en måttligt kortskallig ras, måhända identisk med don brunetta kortskalliga alpinska rasen, den kanske ursprungliga bäraren af metallkulturen. (Om Sveriges första bebyggande se f. ö. Sverige.) Om begreppen långskallig 1. dolikocefal, kortskallig 1. brakycefal, och måttligt kortskallig 1. meso-cefal se Hufvudskål, sp. 1230 f. Den lång-skalliga rasen har i antal varit de bägge andra vida öivermäktig; den är också den i Norden alltjämt förhärskande. Den äldre, utprägladt kort-skalliga rasen var möjligtvis blond och hade kort och bredt ansikte. Den germanska,
långskalliga rasen var säkert blond, blåögd och hade ovalt ansikte. Den måttligt kortskalliga rasen var däremot sannolikt brunett och hade rundadt
ansikte. Ingendera rasen var högvuxen, äfven den blonda långskalliga rasen hade en kroppslängd af blott mellan 160 er:, och 165 cm. Den nordiska rasens nutida stora kroppslängd är alltså ett senare förvärf. Under historisk tid har till Sverige småningom pågått en invandring från andra folk, men sä obetydlig, att ingen väsentlig omdaning af svenska raskaraktären egt rum sedan stenålderns
slut.

Om nutidens svenskar ega vi god kännedom genom det af G. Ket-zius och K. M. Furst utg. arbetet "Anthropologia svecica", grundande sig på undersökningar af 44,939 21-åriga värnpliktiga. Svenskarnas medel-kroppslängd utgör för hela Sverige 170,88 cm. Med undantag af Lappland uppvisa alla Sveriges landskap en medelkroppslängd öfver 170 cm. Gottland visar det högsta medeltalet, 172,74 cm. De båda nordligaste provinserna, Lappland och Västerbotten, liksom de båda sydligaste, Blekinge och Skåne, visa de lägsta medeltalen, hvilken omständighet talar för, att kroppslängdens variationer i olika landskap till väsentlig del skulle kunna vara
beroende af inblandning med lågvuxna (kortskalliga) raser, norrut finnar och lappar samt söderut alpina befolkningselement. Emedan kroppslängdens tillväxt
icke är afslutad vid 21 år, blir genomsnittslängden för den fullvuxne svensken (efter korrektion) något högre eller 171,88 cm. I hela Sverige äro 87 proc. af befolkningen långskallar samt 13 proc. kortskallar. Inom den förra gruppen äro 30 proc. äkta långskallar och ungefär 57 proc. mesocefaler. Största antalet kortskallar förefinnes i Lappland, 23,6? proc., Uppland, 20,98 proc., Västerbotten, 19,os proc., och Skåne, 18,eo proc. Tvärsöfver mellersta Sverige löper ett band af utpräglad långskallighet. Såväl mot n. som mot
s. stegras kortskallarnas procentuella förekomst, hvilket utan tvifvel har sin förklaring i samma förhållanden, som anmärktes i fråga om kroppslängdens variationer. Om äfven ansiktets form i allmänhet är den chamäprosopa 1. låg-ansiktade (76,e proc.), så är dock den ovala an-siktstypen afgjordt öfvervägande eller i 80 proc. emot den runda, som förekommer i blott 20 proc. Åtminstone i sydligare provinser, särskildt Skåne, uppträder den runda ansiktstypen mer än dubbelt så ofta eller i ungefär 45 proc. ögonens färg är i 47,4 proc. blå, i 19,s proc. grå, i 28,s proc. melerad och i 4,5 proc. brun. Hårets färg är i 23,3 proc. gul, i 52,o proc. cendré, i 21,e proc. brun, i O,s proc. svart och i 2,s proc. röd. Efter hopslagning af blå och grå ögonfärg samt gul och cendré hårfärg föreligger i Sverige i 66,7 proc. ljus ögonfärg och i 75,3
proc. blond hårfärg. De sydliga landskapen och Östergötland ha högre procentsats brunögda än det öfriga Sverige, och de nordliga landskapen förete i sin tur märkbart höga procenttal mclerado ögon. Brun- och svarthåriga visa
i de nordliga landskapen höga siffror. Mera än hälften af den svenska befolkningen består af den ljusa typen (ljusa ögon och blondt hår). Den högsta siffran visar Sveriges urgamla (och relativt skyddade) kulturtrakt,
Västergötland.

Af största intresse äro Gustaf Vasas omdömen, att svenskarna voro ett styfsint och för storverk fallet folk, att de voro tröga, men fallna för hetsigheter, hvarjämte han framhöll deras brist på ekonomisk begafning, deras lättja och svaghet för allt utländskt. Detta tema har sedan ofta och länge varierats. Karl IX betonade afunden som ett typiskt svenskt karaktärsdrag. Af våra skönlitterära författare ha många formulerat direkta, uttalanden om folklynnets olika sidor. Esaias Tegnér underströk särskildt det storvulna och karska samt böjelsen för ett magnifikt och glansfullt yttre uppträdande. Samma drag har Verner von Heidenstam utförligare belyst och särskildt agat den ständiga, råa vandalismen mot kulturminnesmärken och det fördärfbringande inflytandet af de senaste årtiondenas förvärfstörst och fromleri, men också betonat det svenska lynnets skiftningsrikedom och fyllighet.

gisslade av vår brist på psykologiskt intresse, nationell instinkt och ekonomiskt sinne samt urartningar som afundsjukan, men framhöll jämsides
härmed svenskarnas utpräglade organisationsförmåga, fantasi, natursinne, begåfning för mekaniska undersökningar, uppfinningsförmåga o. s. v.

I allmänhet synes man böjd att tillskrifva svenskarna en viss förnämhet i uppträdandet, stundom öfvergående i stelhet och tröghet och understruken af folkets fysiska företräden och ofta kraftiga gestalter, ibland förenad med öfversitteri och en viss svaghet för bravad. Andra drag äro gästfrihet och vanligen frånvaro af småaktig beräkning,själfständighets-känsla, ordningssinne, böjelse för samfundsmässig samverkan, naturvetenskaplig och teknisk begaf ning samt naturkänsla och lyrism. Själfständighets-känslan har närts af landets strid mot yttre fiender och af böndernas framgångsrika kamp mot försöken att hitflytta det kontinentala godsherreförtrycket. I byar och socknar ha bönderna själfva handhaft sina angelägenheter sedan urminnes tider och därmed grundlagt sin samhällsanda och utbildat sin administrativa begåfning. Naturens karghet har understödt den mekaniska fallenheten.

En framträdande egenskap hos svenskarna är deras brist på smidighet, hvarmed sammanhänger bristen på psykologiskt och ekonomiskt sinne samt en viss lojhet, korsningen af tröghet och hetsighet, blandningen af hårdhet och fantasi. Typiska äro våra dryckeslag, fotade på redan i heden-domen utbildade religiösa dryckesseder, med sin stelhet och högtidlighet vid gillets bör j an, som sedan öfvergår i en obalanserad hängifvenhet åt ruset, då det frusna lynnet slår öfver i den motsatta ytterligheten. Något liknande är det
med arbetet, dikten och forskningen, hufvudstyrkan ligger i anloppet, den storslagna planen. I stort sedt äro svenskarnas goda sidor många och egnade att göra dem sympatiska för andra, medan deras dåliga äro värst för dem själfva.