Citat:
Ursprungligen postat av Mourn
Inte en självmordstråd nu igen va?
Det blir inte en sån där lång tråd åtminstone, har inga övriga undringar egentligen.
För mig är det en process med suicidtankarna, många skriver och säger ofta att "ja men det är väl bara att hänga sig, snabbt, säkert, vill man ta livet av sig så gör man det". Jag kan inte relatera alls till det, bara att börja tänka på var man ska göra det får mig att backa ur. Jag är rädd för döden, jag vet inte vad som väntar på andra sidan floden, och livet är ju på nåt sätt invävt i min kropp, skär man upp handlederna, halsen exempelvis så levrar sig blodet väldigt fort, det gör ont, allt säger att det här är inte naturligt.
Dock är jag i en slutkörd situation nu och måste i alla fall börja försöka lämna in. Helst skulle jag vilja avlida i en hjärtattack orsakad av mitt dåliga leverne, det vore som att hämtas till efterlivet istället för att avsiktligt tvinga sig dit. Men det går ju inte att gå och vänta på en blixt från blå himmel.
Jag vill inte hänga mig, jag vill att det ska vara en slags olycka som en överdos ju kan vara, man är ju omtöcknad och välmående innan också istället för att stå där med snaran och tänka på att det är försent när man tagit steget och hoppat. Tåg är en liknande företeelse, bävan inför det framrusande som ska fördärva en till den grad att man dör av skadorna, även tankarna innan över möjligheten att bli lemlästad eller förlamad och överleva.
Då tänker man väl spontant att man kan ju supa sig redigt packad och hänga sig i ett förberett rep eller ta sig til närmsta spår. Då liknar det också mer en olycka, jag skulle inte hängt mig nykter osv. Dock får jag ofta när jag dricker alkohol diffusa lyckokänslor och blir lugn och sentimental. Tankarna på självmord framstår då ofta som onödiga, just då.... jag mår ju bra nu, varför ska jag gå och ta mig själv av daga?
Men givetvis blir jag inte alltid lugn och glad av alkohol, ofta blir det dystra tankar och det har resulterat i lite halvhjärtade försök, rop på hjälp som man kallar det.
Jag var exempelvis duktigt packad på billig whisky en gång och beslutade mig i berusningen att nu var det dags, det blir spåret. Väl där blev jag rädd när jag tyckte jag hörde det komma, det var mörkt och så (december tror jag)och vinglade upp och av spåret ett par gånger innan jag lade mig igen. Dock vaknade jag av att ett tåg passerade alldeles bredvid mig, draget slet i jackan och bakfylleångesten började pulsera i takt med tågets dunkande.
Hur som helst så är jag alltså rädd för döden, men jag är också mkt rädd för livet, och anser att det är meningslöst att hålla igång det här lidandet. Det är mer eller mindre en plåga från morgon till kväll, har kontakt med psyk, oxascand utskrivet för tillfället och det lindrar ju det värsta illamåendet men det är så mkt övrigt också vad gäller min fysiska status exempelvis, åldrad i förtid pga flera års självmedicinering. Förlorat också stora delar av närminnet, inlärningsförmågan är ur funkion och den rejäla fantasi jag en gång hade har fördärvats, den är förändrad nu liksom allting som var jag är omstöpt pga flera personlighetsförändringar.
Jag känner mig inte hemma i mig själv varken fysiskt eller psykiskt, jag vet inte vem jag är nu riktigt utan det känns som om identiteten består av delar lånade från mitt forna jag.
Jag är en pajas och en ganska värdelös nolla i mina bekantas ögon, det är alltså mina bekanta som anser det men inte säger det direkt, då kan man ju föreställa sig vad övrigt folk tycker. Jo anledningen till att man utåt sett välkomnar mig som vän är att dom uppskattar väl att ha något att skratta i mjugg åt samt att det antagligen får dem att känna sig bättre och starkare när dom kan jämföra sig själva med en riktig stackare.
Jag är trött på att gå igenom alkoholfyllor och uppåtperioder, extrem ångest dagarna efter och aldrig mer, sen samma sak någon vecka senare. Det är alkoholen som dominerar sen tre, fyra år tillbaka dock, och den är ju som bekant också jobbig för kropp och själ när den missbrukas.
Nej, jag orkar inte hålla på och spela det här spelet längre, det känns som om jag kommit till en alternativ verklighet, en som visar
"hur illa det går för colacoca pga sitt droganvändande och allmänt låga beteende vad gäller respekt och aktning för anhöriga etc."
Det känns som om jag har lidit nog, det är åtminstone 6 års pina, aldrig trodde jag väl det skulle gå så här, det var inte min mening att det skulle bli så illa. Jag var ju så ung, halvt inne i min fantasivärld, jag visste inte att det skulle gå såhär för mig.
På dagarna nu fortsätter jag dricka och droga så ofta som möjligt trots allt. Det är så nu att min enda ljusglimt i mörkret är berusningen, den korta period jag mår bra måste jag ändå ha resonerar jag ofta.
Men visst, perioderna när jag umgås med anhöriga kan bringa lite ljus till en början, dock kvävs det sakta då min obefogade rädsla ,paranoia, ångest och oro träder in igen.
Nåväl, ska sluta tjata och självömka nu, måste försöka äta och vila.
