Alexandra Hernadi

Kan tänka mig att hon med sin kvällstidningsbakgrund ansågs ha näsa för det folkligt gångbara och därmed kunde locka nya läsare. Och nog har tidningen blivit folkligare på ett kvällstidningsmässigt vis alltid. Effekten av detta kan väl diskuteras. Att tidningen håller sig flytande upplagemässigt torde i hög grad bero på att man i åratal har gödslat med übergenerösa prenumerationserbjudanden.

"Om ni har synpukter på SvD:s journalistik bör ni kritisera oss som är ansvariga chefer, dvs mig för SvD.se och Mats-Eric Nilsson för papperstidningen. Alexandra gör det jobb hon är anställd för. Och hon gör det mycket bra."
- Bo Hedin
http://www.ipetitions.com/petition/hernadi/signatures.html

Han bjöd även på sex namnunderskrifter. Det får man tacka för.

Skönt att se att han använder journalisternas standardsvar 1A när de får kritik, d v s att inte medge något fel och be den som kritiserar att hålla käften.

Föreställ er följande drapa:

Om ni har synpukter på SAPs politik bör ni kritisera oss som är ansvariga chefer, d v s mig för regeringen och Marita Ulvskog för partiet. Lars Danielsson gör det jobb han är anställd för. Och han gör det mycket bra.

Tror ni att det hade fått tyst på personkritiken i media? Knappast, va.

Därmed bevisas också att petitionen tjänade ett syfte: den lockade fram Hedin ur vassen och fick honom att demonstrera precis hur arroganta journalister är och hur mycket de avskyr kritik (jfr Spirous otaliga guldkorn på FB). Bra jobbat herr Smuts!

Bo Hedin rapar som han har vett till, men på sätt och vis har han rätt. Alexandra Hernadis digra produktion innehåller mycket som hon bör kritiseras för, och några av artiklarna har jag pekat på. Men ATT hon kränger ur sig denna osannolika mängd halvsmälta rewrites är med alla sannolikhet inte hennes eget fel. När nyhetschefen/redaktionschefen ber en leverera så levererar man. Du är inte stor när chefen tittar dig över axeln och undrar om det ”blir något”. Då lägger man i en högre växel och producerar det som efterfrågas plus lite till. Det är så korttidsvikariat övergår i långtidsvikariat och fasta anställningar – det och att man är chefen allmänt tillmötesgående och inte säger emot (d v s man är ”socialt kompetent”).

Med detta sagt duger det inte att som reporter gömma sig bakom chefen och ledningens publicistiska beslut. Någonstans måste man sluta vara ”socialt kompetent” och till exempel påpeka att det finns en gräns för hur mycket som kan produceras innan att innehållet blir så utslätat och halvdimensionellt att det blir löjligt. Ju större och anspråksfullare publikation, desto snävare bör den gränsen dras. I fallet Hernadi och SvD överskreds den för länge, länge sedan, även om Hernadi, som jag påpekat tidigare, är symtomet och inte sjukdomen.

Det är emellertid meningslöst att hoppas på någon snar förbättring. För varje kritiker som tar bladet från munnen finns tio som är villiga att hålla käft och spela med. Att kritisera publicistiska beslut är sannolikt det sämsta karriärdrag man kan göra inom media. Om kritiken dessutom involverar kårens svårt schizofrena kärnvärderingar (att stå på de ”svagas” sida fast i stort sett alla journalister är från välbärgad, övre medelklass; att vara antietablissemang när man är en av de kollektivt mäktigaste grupperna i samhället; att förespråka mångkultur fast man aldrig har bott med invandrare och aldrig kommer att göra det, etc) så ligger man riktigt pyrt till. När journalisthögskolorna och folkhögskolorna pumpar ut omkring 1 000 nya journalister varje år är det helt enkelt yrkesmässigt självmord. Varför tror ni att jag skriver här istället för att skriva debattartiklar och insändare, eller ännu hellre ta debatten med mina kollegor? Rätt gissat.

En intressant detalj i den här debatten är att de flesta sätter likhetstecken mellan Hernadi och papperstidningen Svenska Dagbladet. Om ens en tiondel av alla som gnäller på Alexandra och SvD insåg att hon jobbar för SvD.se - webbtidningen - hade jag varit nöjd.
Men att sätta Alexandras snabbproducerade webbartiklar som ett tecken på Svenska Dagbladets förfall tycker jag bara är patetiskt. Ni borde kanske ta reda på hur ett mediehus fungerar innan ni kräker ur er en massa åsikter.

Ärligt talat skiter de flesta av oss i det. Hon arbetar för varumärket Svenska dagbladet. Jag och förmodligen de flesta andra skiter högaktningsfullt i om hon arbetar på ledarredaktionen, sporten, familjesidan eller svd.se. Det är fortfarande samma tidning.

Enligt den logiken skulle du och dina kollegor aldrig kunna yttra er om någonting.

Balken i det egna ögat, typ.

Nix, de är ett av flera symtom på ett mer allmänt sjukdomstillstånd hos tidningen, vilket jag också har påpekat. Andra symtom är SvD:s kommentarfunktion (en offentlig terapisession för paranoiker och patologiska narcissister) samt Brännpunkts totala förfall; de texter som bereds plats är de som blivit över efter att DN Debatt, Expressen och Aftonbladet gjort sin första (och antagligen även andra) gallring. Listan kan göras längre, men trådskaparen valde nu att fokusera på Hernadi. Det är därför knappast orimligt att de flesta här fokuserar på henne, även om jag själv inte vill hålla diskussionen så snäv.

Den här tråden är trams. Varför slänger ni era kockor med skit på Alexandra Hernadi för? Det redaktionella arbetet fungerar inte så att Hernadi får sitta och skriva lite vad hon känner för. Hon är av redaktionsledningen satt att översätta utländska nonsensartiklar och det är lite av en romantisk tanke att hon rak i ryggen ska vägra för sina höga principers skull. Hon måste betala sin hyra som alla andra.

I sak håller jag med. Svd går down market på ett synnerligen trist sätt. Men släng er skit dit den är bättre lämpad, uppåt. Typ till Bo Hedin, chef för SvD Nya Medier, eller Lena K Samuelsson, eller varför inte ta i ordentligt och langa en kocka upp till Gunnar Strömblad, svensk vd för Schibsted, vars policybeslut Hernadi är satts att utföra.

Om tråden är trams vet jag inte, men att hänga upp sig på Hernadi är, som jag har påpekat i flera inlägg, inte särskilt meningsfullt. Det är rimligare att diskutera Svenska Dagbladets allmänna kvalitetsnedgång, på vilken Hernadis enorma men intetsägande artikelproduktion är ett av flera allvarliga symtom.

Måhända borde mod knyta ihop alla trådar som rör SvD och dess skribenter till en tråd?

Vi talar förbi varandra men verkar mena samma sak. Även jag påpekar att Svenskans kvalitetsnedgång är beklaglig. Det som är trams i sammanhanget, och som du uppenbarligen håller med om, är att lasta Alexandra Hernadi för det. Hade det inte varit hon så hade det varit någon annan. Det är policybeslutet det är fel på, inte journalisten. Jag har jobbat med Hernadi och vet att hon kan så mycket bättre som journalist.

Hon förtjänar en del kritik, men en namninsamling är over the top, ja, liksom en egen tråd på Flashback.


Svårt att säga nej när Svenskan ringer, antar jag. Som journalist förväntas man ha höga principer och det ena med det tredje (mytologi, javisst), men i slutet av månaden är man ändå inte mer än löntagare.

Tycker att den här tråden kan läggas ner nu. Den har överlevt sig själv.