Frågor, Svar, matte och blågud (Debut på Bromo Dragonfly, 28 timmar)

Ålder: 20
Vikt: 67 kg
Substans: 500 mcg Bromo Dragonfly
Längd: 28 timmar
Tidigare erfarenheter: lsd, dxm, svamp, E, Kola, Tjack, Effedrin, Subutex



När jag skriver detta så vet jag egentligen ingenting. Men jag tänker försöka förklara verkligheten såsom jag upplevde den mellan Måndag, den 26e, kl 17.00 - Till - Tisdag, den 27e, kl 21.00. Tiden däremellan har jag uträknat till 28 timmar. Jag tänker förklara trippen, men bilden av trippen kommer förändras beroende på om jag ifrågasätter den, eller ser det som ett svar.

Jag vädjar till dig som läsare att tro på det jag säger, för om du tror att det jag säger är sanning, så kommer du att uppleva det som sanning, och därav uppleva det som verklighet.

I texten så kommer jag också att skriva LSD istället för Bromo ibland, därför att jag och min kompis ibland trodde att vi tagit LSD. LSD var helt enkelt lättare att säga och tänka, men vi kände att både Bromo och LSD fyller samma funktion. Man lyfter på ett filter i huvudet, och när filtret är av så kan allting hända.

I texten finns också bilder, dessa är inte samma som jag ritade under trippen. Jag målade dem nu för att ge en liten bild av det vi skapat.

And so it begins, or does it?

Kl 17: Jag anländer till G, jag har ställt bilen på en gata som leder till, och från, hans lägenhet. Bilen står cirka 3 minuters gångväg från lägenheten. När jag kommer in så tar vi varsin halva bromo dragonfly.
Därefter så kommer en kompis till G (låt oss kalla honom Erik) som ska plocka upp oss, köra oss till Eriks lägenhet, där vi ska sätta upp en bokhylla. Men när vi kommer dit så blir allting fel, eller rätt, beroende på hur man ser det.

Väl där så sätter jag och G in en affisch på filmen "The Beach" medans vi pratar om E samt andra droger, medans Erik lagar middag.

När maten är klar är affischen insatt, den ligger på golvet medans vi äter. Jag märker att jag ser saker runt mig bli större och mindre, speciellt en tavla som hänger på väggen.

Kl 18.30: Jag har svårt att äta maten, det är torsk med ris, och varje tugga går långsamt att svälja, och jag märker att jag mår lite illa av maten. Jag och G bestämmer oss till slut att en halvt uppäten tallrik är tillräckligt. Erik frågar om vi verkligen kan sätta upp en bokhylla, och vi kommer fram till att det kan vi inte, så vi lämnar lägenheten för att komma tillbaka till G's lägenhet.

kl 19: Vi är i en mataffär, jag, G och Erik. Vi ska köpa godis för trippen, men jag märker att paniken är nära, och står och försöker samla mig själv medans jag stirrar in i en vägg. G försöker betala för godiset, men vet inte om expediten pratar med honom, men han lämnar hur som helst fram en sedel, tar emot växeln, och vi går ut. Med godiset i hand går vi till Eriks bil, som för oss hem till G.

Hemma hos G pratar jag och G om allt möjligt, medans Erik sitter tyst i soffan. Erik är trött och ska snart gå hem, men först delar vi på lite röka.

Kl 20: Erik har gått hem, och jag och G diskuterar saker medans vi lyssnar på Techno och kollar på visualizer till xbox samt Milkdrop till winamp. Visualizern visar verkligheten, allt är så tydligt, när man försöker fokusera på det ena så träder något annat fram, och bland virrvarr av färger så uppenbarar sig bilder. Jag frågar mig själv om det jag ser finns. Ser jag det som visualizern ämnades visa mig, eller ser jag någonting annat?

Jag bestämmer mig för att allt man ser är subjektivt, om jag tror att visualizern visar mig sanningen så kommer jag att få se en sanning som jag själv skapat.

Kl 21: Jag och G är väl medvetna om tiden, men förstår vi den? När någon säger hur lång tid vi trippat så kan det kännas både långt och kort, beroende på hur man ser det. Vi vet hursomhelst att trippen låter oss se allting. Faktum är att vi såg allting innan vi började trippa, men nu kan man faktiskt se musiken som spelas, när man fokuserar på den så känner man den i färger och rörelser. Jag förklarar för G att världen är som små, små prickar framför ögon, du kan fokusera på vilken prick som helst, även dem i luften, men prickarna kan också ge sig själva färger och bilda former, såsom soffan vi sitter på eller borden där våra glasvatten står.

Allting leder till nånting, ingenting leder till döden.

kl 22: Jag säger att jag måste spy, men G säger att jag inte alls behöver det. Men till slut så vet jag att jag kommer att spy, och då går jag och spyr i toaletten.
"Varför spydde jag?"
G förklarar att antagligen blev det för mycket, jag blev snurrig av alla intryck, och därför spydde jag.
"Men jag fattar inte?", hur kan jag spy av något som jag själv skapat. Vi diskuterar panik, en människa kan hamna i panik, ifall man blir omringad av arga människor som slår på en. Men man måste själv bestämma om paniken kan infinna sig, för om jag kan få mig själv att spy, så kan jag också få mig själv att få panik, och om jag kan skapa alla dessa känslor utan att verkligheten hotar mig så kan jag också, slutligen, få mig själv att dö.
Nu börjar jag bli rädd, samtidigt som jag är nöjd över kunskapen att jag själv bestämmer. Men jag är rädd, för jag vet inte vem det är som styr trippen.

Jag försöker att skapa saker i tomma intet, t.ex. en bil, men bilen uppenbarar sig inte. Jag inser att för att se bilen så måste jag veta att jag kan skapa den, men eftersom jag tvekar så kommer den aldrig att skapas. Vilket betyder att börjar jag tveka på min egna existens, så skulle jag till slut upphöra att finnas, dvs. ta livet av mig själv.

Associationer, som leder in och ut.

Kl 24: Jag och G bestämmer oss för att rita lite. Vi testade lite olika stilar, ibland så märkte man att man kunde endast röra handen i olika former medans man tänkte på något annat, och när man sedan kollade ner på papperet så hade man undermedvetet ritat det man tänkt på. En annan stil var att vi tillsammans skapade bilder, medans vi diskuterade huruvida dem var sanningen och varför de var det. Vi måste ha fyllt över 8 papper med tecken, frågor, svar och bilder. Ibland så skrev vi för att förtydliga bilden, och ibland så målade vi för att förtydliga orden, men hursomhelst så märkte vi att allt det vi skapade hängde samman, och bildade en större och större bild av verkligheten.

Verkligheten är Matte. Att vi ser fraktaler är för att hjärnan måste arkivera, men frågan är om vi arkiverar allt i fraktaler och matte för att vi tror att det är verkligheten. Någon har sagt nån gång att LSD visar oss hur hjärnan fungerar, men detta är en simplifiering, då du i nyktert tillstånd också får förståelse för hur hjärnan fungerar bara genom att fokusera på någonting. Men sanningen är att hjärnan oavbrutet associerar. I nyktert tillstånd associerar du allting hela tiden, medans under LSD så får du följa en association bli till en annan. Det är därför ur det tomma intet en bil kan existera på lsd, men bilen kommer inte att skapas förrän din hjärna upptäckt något annat som den kan associera med en bil.

kl 3: Inga framsteg, jag får hela tiden ett gäng nya frågor, och jag besvarar dem hela tiden. Ibland så blir det en fråga på en fråga på en fråga, och då kan jag besvara allting med ett svar, men ibland blir det också ett svar som svarar sig själv som svarar sig självt. Men automatiskt märker jag att jag vänder allt emot sig självt för att därigenom skapa en fråga eller svar. Jag försöker förklara för G att ingenting spelar någon roll, frågan man måste ställa sig själv är om man vill att allt ska vara positivt eller negativt, och efter man frågat sig det så säger man "Positivt". Men svaret leder till en fråga som är "Men vad är egentligen positivt". And so on, and so forth.

Vi bestämmer oss för att verkligheten är en Vortex. Ett hål, där allt leder ut, och där allt leder in. Vi försökte förklara Vortex genom en bild, och här är den. Innan du tittar på bilden så måste jag förklara att däri finns en strand, den finns där, men vet du var?

Fokusera på VORTEX så ser du

Bilden är verklig, vi skapade den, och vi såg att den var sanningen. Frågan var om vi skapade sanningen för att vi visste att vi skulle göra det, eller om vi lurade oss själva genom att säga att vi skulle skapa sanningen, och sen skapade vi vad som helst som vi trodde var sanning.


En strand senare, associations leads to you


När du läser detta så hoppas jag att du redan sett bilden. Såg du stranden? Den fanns där, när du öppnade upp bilden så hade du redan en bild av en strand i huvudet, huruvida du sedan såg en strand i bilden är inte relevant, då du hade en bild i huvudet på en strand redan innan du öppnade bilden. Den fanns där innan jag ens sa strand, men när jag skrev "strand" så fokuserade du på det. Om du faktiskt trodde att strand var sanning, så skulle du associera till det igen när du såg ordet "sand", för orden är rätt lika, du skulle också associera strand till de röda fraktalerna, för däri kan något liknas vid något som du liknar vid en strand. Denna association skedde antingen medvetet eller omedvetet, men på LSD så sker den omedvetet, men du tror att det är medvetet, vilket betyder att läser du detta på LSD så borde du nu ha förståelse för att strand är verklig, därav sanning.

kl 7: Allt är verkligt, samtidigt som inget är det, beroende på hur man ser på det. Jag har alltså inte gjort några framsteg, men jag känner att jag är på väg. Jag märker att jag skapar sanning när jag tror på mig själv, men tvivlar jag så börjar jag grubbla, och då jag grubblar så skapas inget utan kaos. Men ur kaos skapas konst, och i kaoset jag kände så började jag efter ett tag att se sanningar.

LSD får dig att tro att du skapar sanningar, mönster, men allt kan ifrågasättas, vilket gör att du hela tiden utvecklar det du tänker på, och det blir något, men eftersom LSD får dig att associera så kommer du alltid att känna av länken mellan allting, och därav så kommer allt kännas som om det är kopplat till sanningen.

Music is Math

Jag och G bestämmer oss för att se en film som heter "pi", som vi ser som matte, som vi förstår är sanning. Filmen "pi" var sanningen innan vi ens satte på den, men när filmen väl var igång så blev vi förskräckta och förundrade över hur sanningen verkligen såg ut.

Filmen handlar om en man som har en psykisk sjukdom som får honom att tro att han hela tiden är på väg mot sanningen, men varje gång han nästan har det så blir han förvirrad och tappar bort svaret. Jag förstår hur han tänker, för det är exakt så som jag känt mig under hela kvällen. Men jag visste inte om han var Galen eller Genial, för när han skjöt sig själv i huvudet så skadade han sig själv, vilket var galet, men självmordet ledde till en ny fråga, han vaknade upp igen, och blev lycklig över svaret han fann. Han sökte sig till lyckan, och fann den lika mycket som han tappade den, men när lyckan fanns så var han genial. Jag förstod att det spelar ingen roll vad sanningen är, så länge som sökandet och målet blir positivt. Men vad är positivt?
And so on, and so forth.

Morning has broken, at last, or not?

Kl 9: Fortfarande inga framsteg, men jag är på väg. G försöker sova, men det vill sig inte. Det vill sig inte därför att han försöker hitta svaret, men om han aldrig hittar svaret så kommer han fråga sig själv samma fråga tills han dör.
Jag skriver på ett papper, och visar upp det för honom "Sluta tänk!"
Detta var menat som ett meddelande till honom, men i själva verket var det till mig själv, om jag inte slutar tänka så kommer jag dö!

Jag bläddrade fram och tillbaka i textboken, och fann något som jag skrivit några timmar innan.
"Jag ser allting, be mig fokusera, så ser jag".
Jag förstod vad jag menat, för om jag fokuserade på något, så såg jag det, och inte bara såg, utan jag kände det, smakade det, luktade det, förstod det, men jag ifrågasatte det också.

kl 10: Jag står i spegeln och försöker samla mig själv, mina tankar, och det som kändes som galenskap. Jag märkte efter ett tag att jag fokuserade på mitt högra öga, och pupillen däri. Jag försökte se om det var smått eller litet, men jag såg att det var både och, pupillen var stor beroende på vart jag fokuserade. När jag var förvirrad var pupillen som störst, men "Aha"känslan skulle leda till en mindre pupill, då aha-känslan fick mig att fokusera, och aha-känslan infann sig varje gång jag såg svaret.
Jag insåg att min pupill var vortex, och huruvida jag såg den som stor eller liten, skulle den också bli det, och huruvida något kom ut ur den eller gick in i den, skulle det också vara beroende på mitt perspektiv. Allt jag behövde göra nu var att bestämma om det skulle vara positivt eller negativt.... Positivt.... Men vad är positivt?
and so on, and so forth.

Jag satte mig ner efter ett tag och ritade det jag sett. Detta är som jag sågögat

Kl 10.20: Inga framsteg, men jag är på väg.

Budha är galen. A shiny, golden god.

G hade nån gång under kvällen berättat för mig att budhistiska munkar var upplysta, vilket betyder att de gick omkring och trodde sig ha svaret, och när jag fick svaret och kände Aha-känslan, så var jag där dem var. Men när jag grubblade, och ställde frågor, så var jag ofokuserad, vilket betydde att jag var galen. Och galningen som vi ser ligga på plattan, ständigt frågandes, men gett upp hoppet på ett svar och gett upp hoppet på sig själv, han var lika galen som jag var när jag ställde en fråga. Om jag skulle besvara frågan så fort den dök upp med, "Jag vet svaret, eftersom jag är svaret, därför att jag är upplyst" så skulle jag för evigt vara på samma plats som de budhistiska munkarna.

Kl 14: Inga framsteg ännu, men jag är på väg.

Jag satt inne med G på hans säng. Han var snart tvungen att åka, han skulle åka till Paris med ett plan den här dagen, och det var därför som han så febrilt försökte sova.

Jag drog fram en bok som låg vid hans säng, det var en bok som handlade om storyn bakom World of Warcraft. Jag sa till G att när jag öppnar den här boken och läser ur den, så kommer vi att få reda på vad svaret är, och vad som är verkligt.

Jag började läsa, och jag och G blev både förbryllade men också förundrade över sanningen som fanns däri. Världen skapades av gudar, som fungerade som våra perspektiv på världen, mitt emellan allt finns en vortex med en man som skapar allt, och han är vi. En gud är ett perspektiv, men kan också vändas mot sig själv och kan bli motsatsen till sig själv, och gudarna var därför perspektiv som var stora och små, frågor och svar, positiva och negativa. Det viktiga var att hitta det positiva, MEN VAD ÄR POSITIVT?!?!


Kl 15: G säger att nu måste vi dra. Det får gå hur det går, men vi måste ständigt vara på väg, och jag förstod vad han menade, för här kunde vi inte längre finna några svar.
Jag sa att jag bara skulle gå på toa innan vi gick, men när jag väl var där så tvivlade jag på om jag var kissnödig, och då jag tvivlade så kom det inget. Det var inte förrän jag bestämt mig för att jag var kissnödig som jag kunde kissa, men hade jag tvekat för alltid så hade jag aldrig mer kunnat kissa, och därav hade jag slutligen dött.

Vi sätter på oss våra kläder, vilket tar en evighet känns det som, eftersom inget är som det brukade vara. Men till slut var vi på väg. Vi bestämde oss för att äta på Mcdonalds när vi kommit till centralen, eftersom vi inte ätit något på snart ett dygn.

At the central, är detta vortex?

När vi kom till centralen så gick vi och kollade upp G's buss som gick till Arlanda. Den skulle gå nu, så vi gick dit. G ber om lite pengar för att köpa en fanta, och vi står vid en läskautomat och stoppar in krona efter krona, men ingen fanta kommer. Jag säger "Jag tror inte den kommer ge oss någon fanta hur länge vi än står här". Men G sa, "Jodå, till slut kommer den", och jag trodde honom. Och så fort jag trodde på det han sa, så kom en fanta ut ur maskinen. Jag förstod att litar jag på att något kommer hända, så kommer det också hända. Nu gällde det bara att inte komma fram till att jag skulle dö.

G låter mig smaka av fantan, men jag börjar oroa mig för att fantan ska kväva mig, och märker samtidigt som jag tvekar att fantan fastnat i strupen. Jag sväljer allt vad jag har, ber till gud att jag ska överleva, sväljer till slut, och ger tillbaka fantan till G.

kl 16.40: Bussen skulle vara här nu, men den kommer inte. Om 20 minuter går en till, så vi beger oss till mcdonalds för att käka en cheeseburgare.
Väl där så går kön aldrig framåt, och G är rädd för att han inte ska hinna med bussen. Jag frågar honom vad vi egentligen ska säga när vi kommer fram till disken, han säger att jag ska be om en cheeseburgare, men jag tvivlar på att jag kan, och tvivlar på om jag kommer förstå hur mycket den kostar när kvinnan bakom disken väl säger det.

Kl 16.49: Kön tar aldrig slut, vi kommer aldrig fram. Vi lämnar kön, för snart går bussen, och det är viktigt att G hinner med bussen för att komma till Paris.

Väl där så kommer bussen, jag och G skakar hand, G säger "Må blågud vara med dig". Jag förstod vad han menade, och svarade "Håll i hatten, den är du."
Vi log mot varandra, G gick in i slussen för att skeppas ut på andra sidan, och jag vände mig om och gick därifrån.

kl 17-18. Jag har nu vandrat fram och tillbaka i stockholm stad i vad som känns som evigheter. Jag har ringt en tjejkompis och en killkompis, och försökt förklara för båda att jag inte vet om jag håller på att bli galen. Hur jag än tänker så kommer jag fram till att jag inte finns, vilket betyder att det jag ser och människorna jag ser inte finns, vilket betyder att jag inte vet om jag betér mig normalt. Jag förstår att jag kommer fortsätta så här tills det tar slut, och det säger mina vänner också. Men de påstår att när trippen är slut så finns jag kvar, och jag är inte alls så säker på det längre.

Flashback, fish lash

Jag och G tog en halv bromo dragonfly, en hel ska räcka mellan 24-36 timmar, då ska väl fan en halv räcka 12 timmar. Nu har jag gått här i 24 timmar, men trippen är kvar. Jag känner att jag frågar samma frågor och besvarar med samma svar, men nån gång måste det ta slut. Frågan är bara om det är trippen som kommer ta slut, eller om det är jag som måste ta slut på den, genom att döda mig själv.

Min tjejkompis berättar för mig att jag kommer vandra runt tills jag svimmar, men jag är inte så säker på det, då jag inte känner mig trött. Att svimma är att somna, men jag känner att jag kan fortsätta tills jag förstår, blivit galen eller dör. Folk har innan blivit galna på hallucinogener, jag trodde inte jag skulle bli en av dem, men saker och ting är inte vad de verkar, och fortsätter jag så här så kommer jag till slut att behöva avsluta det här.

Medans jag går och funderar över detta kommer en tjej fram. Hon ser på mig, och jag märker att detta kommer behöva min uppmärksamhet.
Hon säger "Hej, skulle du vara intresserad av...." Jag tror att hon är rätt söt, men hennes ögon har en förmåga att bli stora som tallrikar, och svälja mig hel. Jag förstår att hon vill sälja ett mobilabonnemang.
"Nej" säger jag.
"Jaså, vad har du för abonnemang nu då".
Jag tänker, och svarar "3".
"Jaså, hur länge håller det då?"
"Ett år" säger/gissar/ljuger jag fram.
"Oj, ja då är det ju ingen idé" säger hon.
"Ja" säger jag, och går därifrån. Jag vet att jag går, men det känns som om jag flyr. Jag inser att jag inte kan kontrollera verkligheten, och skulle jag åka hem nu, till mina föräldrar, så kommer allt gå piss. Men stannar jag här så kan jag dö. Min tjejkompis skickar i samma stund ett sms där det står, och jag citerar "Om det inte löst sig än så är min rekommendation (men du måste avgöra själv) att åka hem. Kanske blir du tvungen att ta smällen med föräldrarna, men då är det meningen. Att sova i bilen ((som stod kvar hos G, och som jag funderat på då o då att återvända till o sova i)) är inte att rekommendera. Är osäker på om du skulle överleva det i kylan. Glöm ej bakfylleteorin. Ta hand om dig! Kram".
Jag skrev som svar "Jag är påväg. Jag tror på dig", och började bege mig hemåt till slut.

kl 19-20. Jag står i en pressbyrå vid pendeltåget, det pendeltåget som ska ta mig hem. Jag kommer på att jag är hungrig, och minns tjekompisens ord "glöm ej bakfylleteorin". Jag står och frågar mig själv vad jag ska äta, då jag får syn på chokladkakorna i en av hyllorna. Då minns jag att jag för några dagar sedan köpt en Marabou Apelsinkrokant, och letar runt i väskan efter den... och där är den. Jag lägger tillbaka chokladkakan i väskan, men inser att jag på sätt och vis snott chokladkakan. Då jag inte kunnat inse att den existerat förrän jag sett affärens chokladkakor, så började inte chokladkakan existera förrän pressbyrån visat mig den, och då är jag därmed skyldig dem pengar för chokladkakan som just uppenbarat sig.

Jag skyndade mig ut därifrån, "bara ingen sett mig", tänkte jag.
Jag drog ned för rulltrapporna medans jag kände att väktarna var mig i hälarna, och jag greppade chokladkakan hårt i handen. Väl nere på perongen så kunde jag slappna av. Jag började gå för att hitta en säker plats att äta min chokladkaka, men kom på efter ett tag att säkerheten är där jag vill att den ska vara, och kommer inte skapas av sig själv bara för att jag flyr. Jag måste stanna, sluta tänka, och känna säkerhet där jag står, tro på mig själv, och äta min chokladkaka.

Äta är basen av fylleteorin

Jag åt chokladen, och den var himmelsk. Den var frågan, och svaret, men jag behövde längre inte tänka mig systemet, för medans jag åt så gjorde chokladkakan kalkulationerna åt mig. Allt jag behövde göra var att svälja och bita på nytt, för att få i mig mer information kring verkligheten.

När tunnelbanan kommer så går jag in och sätter mig. Alla människor tycks sätta sig där jag tänkte sätta mig, men jag hittar till slut två lediga platser där jag satte mig, och kände mig säker med min choklad. Jag försökte äta samtidigt som jag fokuserade på vart jag befann mig, men detta var svårt då intrycken runtomkring mig fångade min uppmärksamhet hela tiden.

En tant, med en hund i famnen, kom in o satte sig bredvid mig, jag försökte sjunka in i mig själv, men märkte att jag kunde sjunka så långt jag ville, och ändå inte komma tillräckligt långt ifrån verkligheten, så jag slutade sjunka.

När jag väl var framme vid min slutstation, så skulle jag komma ut. Tanten orkade tydligen inte resa sig upp för att släppa fram mig, utan envisades med att bara vrida på benen så att jag på nåt helmysko sätt skulle kunna klättra ut. Jag klev obarmhärtigt fram, samtidigt som jag gjorde allt för att inte nudda vid henne, men jag måste gjort bort mig, för när jag blickade tillbaka på henne så satt hon och kysste hunden, för att försöka lugna den. Den var rädd för mig, och hon var rädd för mig. Eller var hon det? Var allt bara en hallucination? Var jag egentligen rädd för mig själv.
Jag stod lutad mot en stång. Jag kände en massa ögon på mig, och försökte smälta in i stången. Men så insåg jag att det skulle se ännu konstigare ut med en människa som halvt som halvt var ett med en tunnelbanestång, och jag släppte stången och slet mig ut ur tåget.

Jag struntade i bussen, och gick hem istället. Folk var ibland efter mig, och ibland var jag efter dem. Jag försökte att inte verka hotfull, men när jag frågade mig själv vad det var, så blev jag rädd, och inget är mer hotfullt än en rädd och hotad hund. Vilddjuret, som jag var, tände en cigarett, och det lugnade mig.

Lugnet efter subway

Kl 20: Fick ett sms av G, jag visste inte var han var, men han hade överlevt så här långt, och det lugnade mig. I smset stod det, och jag citerar "Glömde ge dig pengar för trippen men den blåa guden glömmer inget. Keep holding on, the sub is coming".
Jag blev glad av kontakten med min trippkamrat, och förstod att den blåa guden var jag och att blågud är blåvalen, och blåvalen finns i havet, havet var jag, och blåval består av alla val som jag kan välja att ta. G var egentligen ekorren, men jag ifrågasatte detta, och förstod att ekorren var G.
And so on, and so forth.

Ciggen fanns mellan mina fingrar. Jag förstod att ciggen inte lugnade mig fysiskt, då jag några timmar tidigare klämt i mig lite subutex hemma hos G, och den inte lyckats lugna mig fysiskt. Detta var vad han menade med "the sub is on the way", eller snarare, G trodde att den skulle slå på alldeles strax. För mig var inte sub drogen subutex, då drogen borde ha lugnat mig för länge sen, utan sub var vad G trodde skulle vara lugnet, men han hade rätt i att lugnet fanns där, i slutet av cirkeln, i mitten av vortex.

Jag kom till slut hem. Mina föräldrar ställde frågor, och jag ställde svaret "Jag är bara trött, måste sova". De förstod att jag var trött, men de förstod inte innebörden i trött. De var smått förbannade över att jag glömt bilen, detta förstod jag, men jag förklarade det med att jag inte visste nånting, jag var bara för trött helt enkelt, låt mig sova, så fixar jag allt imorgon.

Imorgon? Skulle den någonsin uppenbara sig, skulle lugnet någonsin infinna sig, eller skulle jag finnas kvar i det här helvetet när jag vaknat också.

kl 21: Jag ligger i sängen, jag har druckit vatten, och tagit en lugnande tablett, som jag hoppats ska lura mig till att sova. Om jag lurar mig själv att lugnet finns i tabletten, så kommer jag också att somna, och morgonen därefter kan jag skylla det på tabletten.
Nån gång innan jag somnat så tittar jag på min klocka. Den visar tiden, och är exakt på minuten. Frågan är om den visar den riktiga tiden, eller om jag bara tror att den gör det. Jag ser att minutvisarn inte rör sig, och jag förstår att den inte kommer röra sig förrän jag inser att den kommer göra det.
"Men nån gång kommer den att ändra sig"
KLICK! Den ändrade sig, och blev en hel minut mer. Jag förundrades över vad jag kommit fram till, men insåg inte sanningen förrän precis innan jag skulle somna.

Faktum var, att mitt huvud sagt om och om igen "Tiden rör sig när jag vet det" "Men nån gång kommer den röra sig". När tiden inte rörde sig så fokuserade jag på det första jag sagt "Tiden rör sig när jag vet det", men när klockan till slut ändrade sig så fokuserade jag på det andra tankesättet "Nån gång kommer den röra sig", eftersom det inte blivit sanning förrän då.
Alltså hade jag blivit förundrad över något som jag intalat mig själv hela tiden "Men nån gång så ändrar sig tiden", bara att jag inte insett att det var verkligt förrän tiden verkligen ändrade sig.

Allting är ingenting, ingenting är allting. När jag läser det jag sagt så inser jag från ena stunden att det är sanning, och i andra stunden att det är falskt. Allt har med vilket perspektiv jag utgår ifrån. Det viktigaste är bara att fokusera på det som ger en lycka. Men det innebär också att allting skänker en lycka när man insett att det är positivt, men tvekar man så kan man lika gärna tveka på sig själv, och när man tvekar på sig själv så mår man dåligt.

Jag ser allting, be mig fokusera, så ser jag.

Just läst klart allt. Och oj, jag vet inte vad jag ska säga. Väldigt bra rapport i alla fall, och en väldigt skum men ändå vacker resa känns det spontant som.

Ah, tack så mycket. Ja, det var både väldigt vackert och väldigt skrämmande. Jag märker att jag inte kan släppa de tankarna som väl startade under trippen. Har sen jag kom ut börjat ifrågasätta saker, som t.ex. om jag kan gå, och när frågan ställs så börjar jag helt plötsligt gå helt onaturligt. Stog idag i duschen i en halvtimma och försökte beräkna en perfekt cirkel, men hur jag än vände och vred på det så var den aldrig helt rund.
Ibland känns det som att Bromon gjort mig galen, eller så är jag precis som jag var innan, bara mer fokuserad på det jag tror är verkligt.

får förära denna både smått skrämmande och fascinerande rapport mitt första inlägg på flashback.

Way to go mkt intrsseant läsning

Det var en väldigt fin berättelse du hade att bjuda på. Den fick mig att tänka på de bägge spjuvrarna i Siddhartra sökande efter svar. Hur stora erfarenheter av LSD har du? Hur pass lika tycker du dessa rus är? Är LSD, enligt dig, mer visuellt?

This is some Matrix shit maen

Kanske lite väl lång men mycket bra rapport, funderar också på att beställa hem någon lapp Bromo snart. Ända som oroar mig är att det varar så länge.

Tack för all den positiva kritiken. Det känns skönt att ni tar det seriöst, då jag känner att jag aldrig varit så seriös i hela mitt liv som när jag skrev denna rapport.


Jag och G hade många diskutioner kring religion, och vi märkte att svaren vi kom fram till överänstämde med det vi visste om religion. Jag tycker därför att det är häftigt att du hittade ytterligare en koppling till religion.
lsd har jag endast erfarit en gång innan, så därför kan jag aldrig riktigt uttala mig om kopplingen. Men som jag upplevde det så var rusen ibland snarlika, och jag kan därför anta att jag borde kunnat uppleva exakt samma tripp och tankemönster på lsd. Men lsd håller ju inte lika länge, och därför hade trippen inte hunnit bli lika introspect som detta nu blev.


Ja, du har rätt, den blev lång, och den hade kunnat bli mycket längre, men jag tyckte jag gjorde trippen rättvisa genom att berätta så långt som jag gjorde.
Att trippen varade länge är defenitivt en sanning. Men huruvida du kommer tycka att det är obehagligt eller inte beror helt och hållet på dig själv. Men många har efteråt tyckt att den varit för lång, så du får helt enkelt fråga dig själv om det är värt det eller inte.
Jag tycker att det var värt det på sätt och vis, men jag lär nog aldrig mer testa substansen. Det räcker så här helt enkelt

Väldigt detaljerat och välskrivet. Både hysteriskt roligt och enormt intressant läsning. Nu till min del av rapporten:

Ålder: 25
Vikt: 64kg
Substans: 500mcg Bromo Dragonfly
Längd: To infinity and beyond
Tidigare erfarenheter: LSD (två gånger Da Vinci Koden och två gånger Hoffman Millenium), MDMA, Ecstasy, Amfetamin, Kola, Subutex, Effedrin, Lustgas, 5-MeO DIPT, Hasch, Weed och Alkohol.

Eyecandy
Det rent visuella av Bromo var till en början svagt för mig. Det kom sakta under en period av säkert fem timmar innan det verkligen hände saker. Det började med svaga outlines av ljusskimmer runt diverse föremål. Färgerna blev sedan allt mer starka och saker började ändra storlek, form och fokus. Färgerna var det starkaste aspektet under trippen och dessa var överallt hela tiden. Saker lyste till synes innifrån och färgformationer och mönster uppenbarade sig spontant överallt. Jag har länge (alltid?) uppskattat färger och dess oändliga nyanser men nu var jag överväldigad av dess skönhet. Lila, grönt, gult, rött, och blått var mina glada vänner som gav mig alla känslor i världen. Ljuskällor verkade finnas på omöjliga platser och färger visade chockerande mängder av former, djup och liv. Vi hade Milkdrop Visualizer från Winamp på dataskärmen, Neon Visualizer från Xbox 360 på min 50” TV samt fyra roterande diskoliknande kulor som sköt färger i alla former åt alla håll. När vi senare på kvällen, eller på morgonen rättare sagt, stängde av dessa så upptäckte vi att färgerna ändå fortsatte att snurra runt omkring oss.

Mindtwist <><> Timetwist, do we even exist?
Tidsuppfattningen förändrades helt klart kraftigt. Stundtals var det nästan som att en timme var som en sekund och en sekund som en timme. Man åt en godis och frågade sig själv hur långt tid det tog, svaret var omöjligt. Musiken strömmade på i timmar och samma låtar spelades ofta om och om igen utan att det kändes som om man hört dem förut, någonsin. Från klockan 5 då vi började till klockan 5 på morgonen när det var i full gång kändes som en livstid av händelser hade inträffat utan att man mindes nästan något som hänt eller vad vi sagt. Snacket var konstant och berättelser började med en sak och slutade med något helt annat utan att vi förstod var och när ämnet tog vägen. Ständigt ifrågasatte vi vad vi pratade om och varför vilket blev en diskussion i sig själv som ofta slutade som den började. Ändå kunde man stundtals känna sig normal och klar i huvudet och med klart samvete och fokuserat medvetande både ifrågasätta och ge svar.

I saw fireworks from the freeway, when I closed my eyes I couldnt make them go away
Den gemensamma kvällen har redan blivit förklarad så det här är vad jag upplevde då två blev en:
När vi delade på oss på centralen för att gå våra skillda vägar så kände jag en svag rädsla över de utmaningar som komma skulle. Jag var nu ensam i den stora världen. Hastigt övertygade jag dock mig själv om att allt kunde bara gå på ett sätt. Antingen var det jag som bestämde det sättet eller så var det inte jag, men hur som helst var det ett oundvikligt sätt som jag accepterade och fann ro i. Jag lyssnade på musik på bussen till flygplatsen och alla texter handlade om mig och min nuvarande situation in i minsta detalj. Detta var dock inte längre någon större överaskning då jag förstod att hjärnan gjorde superavancerade kopplingar och associationer utöver det vanliga. Från stund till stund blev jag dock förundrad över alla till synes slumpmässiga sammanträffanden som alla intygade kvällens visdomar med stor detaljrikedom. “Im in repair” sjöng John Mayer gång på gång som för att övertyga mig om att kroppen just nu sakta men säkert lagade sig själv och återigen skapade harmoni och balans. Nästa låt gav mig fortsättningen på historien: “I hate to see you cry, laying there in that position, there's things you need to hear, so turn off your tears and listen, pain throws you heart to the ground, love turns the whole thing around, no, it won't all go the way it should, but I know the heart of life is good”. Han sa exakt vad jag behövde höra och det gav mig en näst intill spirituell upplevelse.

Travelling without moving, seeing without looking
Väl på flygplatsen gick allt som smör och trots en stark nervositet när jag passerade säkerhetsgränsen och blev utfrågad och genomsökt av tillsynes trångsynt säkerhetspersonal så kom jag på planet utan problem. Sittplatsen på planet var extremt liten och det gick inte ens att vinkla bak sätet (man får väl vad man betalar för tänkte jag) så jag kunde inte sova. Den mentala och fysiska kollapsen var här väldigt verklig och väldigt nära då jag inte sovit på minst 30 timmar och inte ätit något på över 24. Jag gick in i ett transliknande sömngående tillstånd. Två fransoser tjattrade bredvid mig under nästan hela resan och deras oförståriga språk förvandlades i mitt huvud till svenska. Plötsligt var det min trippvän som satt bredvid mig på planet och försökte ge mig insyn i hans tankesätt på samma sätt som han gjort hela kvällen. Det blev dock en svårtolkad smet av ord och fraser där jag endast kunde urskillja ett fåtal ord eller meningar. En sak som dock stod ut tydligt var att han en gång sa att jag var scizofren. Jag kunde inte göra något annat än att hålla med honom på den punkten. Väl framme på flygplatsen i Paris bar det av på ännu en bussresa och sedan blev den fruktade utmaningen med tunnelbanan verklighet. Paris kändes oändligt stort och mina ben skakade av utmattning. Väskan kändes overkligt tung. Jag var tveksam till att jag skulle kunna hitta rätt men ändå positivt övertygad om att allt skulle gå bra ändå. Jag talade länge med en väldigt trevlig fransman som försökte förklara hur jag skulle ta mig till mitt mål med tunnelbanan. Det kändes som om han förstod min förvirring men förmodligen förstod han den inte till sin fulla grad. Jag tog mig sakt framåt och jag kunde se glädjen, sorgen, och diverse andra känslor i människors ansikten på en helt ny nivå. Väl frame vid rätt station gick jag i en spiralliknande bana innan jag kom fram. Inne i den underbart säkra tillvaron av hemmet kände jag mig lugn. Jag fick mat och en plats att sova. Det var allt jag behövde. Jag var lycklig. Klockan var nu halv 2 på natten. Resan hade börjat två dagar tidigare klockan 5. Resan var praktiskt taget över. När börjar resan igen tänkte jag innan utmattningen och drömmarnas värld slukade mig.