Piano - Funktionsanalyser

Analysen är ju ett sätt att teoretiskt beskriva (regelbinda) praktiken - vilket gäller de flesta vetenskaper. I populärmusik är den i stort sätt inapplikabel, eftersom sådan musik med ytterst få undantag inte är tonikal.

Pop (i princip allt annat än konstmusik, undantaget jazz) kan i stället sägas vara tonal, ibland fritonal: Man håller sig överlag till tonarter & deras ackord, men bygger ackordföljder på ett sätt som mer än i brottstycken inte överensstämmer med den västerländskt tonikala grammatik som utvecklats fram till 1900-talets början.

Klargörande: En harmoni är i musikteori inte "något som låter fint tillsammans", men en fackterm för flera samtidiga tonhöjder (vertikalt snitt utmed frekvensaxeln) - till skillnad från melodi = flera icke samtidiga toner (horisontellt snitt utmed tidsaxeln). Inom ackordiken behandlas de vertikala snitten (= ackord), huvudsakligen klassificerade efter dissonansgrad. Inom harmoniken studeras hur vertikala snitt förhåller sig till varandra utmed tidsaxeln (ackordföljd), och låter oss alltså beskriva allt annat än blott att något händer. Kontrapunkt (av punctus contra punctum = 'not mot not'), slutligen, förenar melodik & harmonik.

Den vanligaste vardagstillämpningen är väl i samband med transposition, där funktionerna slarvigt uttryckt är det som inte förändras.

Jag tolkar det som en olycklig konsekvens av vBulletins textredigeringsmöjligheter. S5 = "Subdominant med kvint" = truism (Alla 3-klanger har kvint!), och som sådan förkastlig. 2 troligare möjligheter:

a) En utelämnad ton noteras snett genomstruken, vilket här inte kan göras. Någon kanske har fått idén att omskriva "S utan ters" som "S med kvint"; ett power chord alltså, t.ex. staplingen A-e-a.

b) Om något annat än grundton ligger i basen noteras (vid behov) detta under funktionsbeteckningen, vilket här vore otympligt. I populär ackordanalys approximeras detta oftast med snedstreck, t.ex. F#m/A = F#-moll med A i bas. Görs samma sak med funktioner kan D3 (dock utan snedstreck) tolkas som "dominant med ters i bas"; i C-dur ackordet G-dur med B i bas.

En hypotetisk förkortning S5 för "stor kvint" är felaktig, eftersom en kvint (, kvart, prim & oktav) bara kan vara förminskad, ren eller överstigande (= förstorad) - och dessutom inte en funktion.

Lite svårt med exempel utan kontext.

Okej, men då förstår jag själva principen.
Vad mer finns det än 3- och 4/6-ackord? Förutom alla olika färgningar dvs.

Den frågan har >1 svar, och inget av dem är generellt täckande. En krasst dualistisk improvisation över tonikal musik:

Ackord
2 typer: dur & moll (varav endast dur kan få dominantfunktion). Allt annat ses som altereringar/utbyggnader/reduceringar/permutationer av dessa. Förminskade 3-klangen ("dim[inished]", t.ex. C#° (C#-E-G)) är som ackord betraktat ett moll med förminskad kvint, och saknar därigenom självständig funktion (Se nedan).
Alla ackord räknas som i grund & botten 3-klanger = diatoniska tersstaplingar. Man kan utöka stapeln:
D: 1-3-5
D7: 1-3-5-7
D9: 1-3-5-7-9
D11: 1-3-5-7-9-11
D13: 1-3-5-7-9-11-13
'15' är en dubbel oktav (= 8 = 1), och därifrån börjar ordningen om.
Eb7 add13 = Eb7 med tillagd 13, men utelämnande 9 & 11, och 13 = 6 = C#.
(Ackord baserade på staplingar av annat än terser används ej i tonikala sammanhang. Exemplet överstigande 3-klang har 2 stora terser (C#-E#-G×; Nästa stora ters är åter C#).)
Cmaj7 (C-E-G-B) är exempel på en färgning (inte en funktion); Den har stor 7:a, saknar därmed ledtonsverkan, kan därför inte användas dominantiskt, används därför som färgad tonika.

Höna - ägg:
Alla ackord kan ges olika spridning: Det är ganska sällan man spelar ett ackord som den definitionsmässiga tersstaplingen - vilket ger olika ordning på tonerna.
Alla ackord kan ges olika inversion, d.v.s. olika ordning på tonerna (t.ex. ters i bas) - vilket ger annan spridning än den definitionsmässiga tersstaplingen.

Funktioner
2 typer: Dominant & icke-dominant. Dominanten vill vidare (En Beethovensymfoni vill inte sluta med näst sista ackordet, men...), icke-dominanten vill vila (...det sista).
Eftersom staplade dominantterser så gott som alltid är små, fungerar ovannämnda förminskade 3-klang oftast som D7 utan grundton. Den kan staplas upp till 4-klang (idel små terser: C#-E-G-Bb), och fungerar då oftast som dito D9, med 4 möjliga grundtoner & alltså lika många tänkbara upplösningar; som kopplingen i en växellåda.
Alla funktioner går att härleda till denna antingen rörelse eller vila. Ibland luras man lite; I harmoniken är det de facto möjligt att genomföra det där tricket när en gubbe håller i lampan och resten vrider huset. Vissa sådana hyss blir poppis och kan då få egna beteckningar; t.ex det neapolitanska sextackordet (betecknas N6), som ackord betraktat ett inverterat Dm6, med just sexten i bas, i tonarten A-moll. Det har samma toner som ett rakt Bb-dur, men kallas inte så eftersom det, förutom att vara tonartsfrämmande, liksom kvartsexten (D64) betraktas utifrån sin funktion.

Det är vidare inte alltid samtliga toner i ett ackord samtidigt övergår i samtliga toner i nästa ackord, men här görs bara en schematiserad grund.

Edit: Ters heter det!