Citat:
Ursprungligen postat av Sartre
Läste precis i senaste Ingenjören om nanoteknik, att det finns risker, att det är "hajpat" men att det givetvis finns möjligheter.
Ni är som är litet äldre och visare än oss stackars teknologer, kan ni inte berätta litet vad ni tycker och vad som faktiskt är sant i nanoteknikdjungeln av myter och möjligheter?!
Är det dessutom något man vill satsa på ? Blir man en duktig fysiker ifall man satsar på nanoteknik, finns det jobb osv?
(visserligen litet tudelad tråd, men jag vill veta litet allt möjligt om detta...)
Modern mikroelektronik är nanoteknik. Dagens transistor och kondensatorer har strukturer som lateralt är mindre än 100 nm. Att lära sig att skapa små strukturer och att beskriva dessa egenskaper är alltså grunden för den moderna datortekniken.
Det är dock så att de flesta inte betraktar detta som nanoteknik av historiska orsaker - eftersom det är en naturlig förlängning av den forskning som pågått inom mikroelektronik under så många år. Nanoteknik brukar därför ofta handla om strukturer som är skapade i syfte att utnyttja de kvanteffekter som uppkommer då dimensionerna blir små. Typiska exempel är kolnanorör och kvantprickar. De förra har speciella transportegenskaper och man vill bl a använda dem som nästa generations interconnects (alltså "ledningarna" mellan komponenterna i ett chip). De senare används ofta som ett slags konstgjorda atomer och man kan ex. få skarpa optiska övergångar.
Jag tycker definitivt att nanoteknik är något att satsa på om du vill syssla med något som är fundamentalt intressant men samtidigt tillämpbart. Nackdelen är att det finns få jobb (i näringslivet) i sverige eftersom vi praktiskt taget inte har någon mikroelektronikindustri.
Tänk på att materialfysik är den del av fysiken där det finns mest jobb. Med en utbildning inriktad på materialfysik och nanoteknik så har du positionerat dig ganska väl.
Huruvida man verkligen behöver en hel utbildning ägnat åt detta kan diskuteras. Teknisk fysik fungerar alldeles utmärkt.
