Till alla Er som verkligen träffat den "rätta"

Den rätta för alla är en själv. Man väljer sig själv, och ser till att älska sig själv och sitt egna sällskap.
För vissa kan det vara en lååång resa.

Sen tror jag att man träffar folk som är och kan vara rätt för en i tiden, som i att man träffar sin första kärlek. Det var rätt då. Därefter kanske man träffar någon som blev en lärdom. Det var också rätt, eller kanske behövligt?
Förhoppningsvis leder alla dessa möten till att man blir starkare i sig själv.
Men till slut kanske man träffar någon där det bara "landar"?
En person där du tillåts vara dig själv och där båda är trygg i det. Man kanske rakt av känner sig fri i sin samhörighet, kanske sinnesro, kanske sedd.

Men tänk om det bara vara i 10 år med denna människan som du "landat" med?
Betyder det då att det var fel person? Nej, tror inte det.
Vi sätter en enorm press på oss själva att förväntas leva upp till "tills döden skiljer oss åt".
Låter fint, men hur fungerar det i praktiken för-allt-och-alla.

Precis. Och den rätta respekterar man. Och när man respekterar någon är det lätt att anstränga sig för den personen. Vilket leder till att din partners respekt för dig ökar. Det blir en positiv spiral.

En person som inte anstränger sig vet man innerst inne om att det håller inte i längden.

Jag är bara lite småavis på de som har prickat rätt. Måste kännas superduperkul istället för superdupertråkigt? Hehe.

Det är inte så det fungerar. När man träffar rätt, så har man en lugn och harmonisk relation.
Livet är fullt av prövningar som trillar in, sjukdomar, olyckor, dödsfall, jobbproblem, barns svårigheter, gamla föräldrar etc. Genom prövningarna går man sida vid sida, stöttar upp när den andre har det tugnt.
Man delar också livet härliga stunder, vilket gör att det blir på något vis en extra lustfyllt.
Däremellan är livet som för dem som inte träffat rätt.
Man går inte omkring om är superduperglad, utan man går omkring och är harmonisk i sin relation.

Nä, så är det inte. Barn är ganska jobbigt Och ffa onödigt att ha. Finns ingen annan anledning att träffa någon. Det är som med kompisar. I slutändan är det bara jobbigt att umgås med dem

Av dem som träffat rätt och lever i vad de beskriver som en harmonisk relation tror jag att det är en av dem som träffat rätt.
Den som känner att relationen är harmonisk får det den behöver och vill ha från den andra. Medans den andra inte alls är lika nöjd då den får ge avkall på sig själv för att den andra skall få (kräver) det den behöver.

Där tror jag att det är många som upplever att de träffat rätt inte har en alls så nöjd partner som inte pratar om sitt missnöje för att inte riskera stort drama.

För de flesta går det över. Den rätta finns inte och det som kan kännas rätt ändras ofta över tid.
Jag har fått för mig att de som träffat den "rätta" ofta är de som har svårt att träffa någon överhuvudtaget och när de gör det blir hen höjd till skyarna.

Oavsett om drömmen om den rätta faktiskt existerar, så är min övertygelse att det är betydligt fler som vill låta påskina att man faktiskt träffat helt rätt och att allt är bra, än att det faktiskt är så.

Dessutom förväxlar många under en tid att man träffat rätt med en naturlig förälskelse, som över tid ebbar ut.

Nån mer som sett fenomenet med de som träffat den rätta, de vill låta andra veta att de har gjort det. Inga andra har det så bra som de har det.
Helst så ska man göra som de gjorde för då träffar man också den rätta.

Men är det inte oftast folk som inte kan vara tysta då som ska skramla om allt mellan himmel och jord bara så att det inte är tyst runtomkring dem?

Jo, det är sant. Det är ofta samma typ som hela tiden kritiserar allt du gör.