Till alla Er som verkligen träffat den "rätta"

Nu har det iofs bara gått tre-fyra veckor sen jag träffade tjejen som jag träffar nu. Hur som helst har jag totalt tappat intresset för andra tjejer. Det har aldrig hänt tidigare trots att jag har haft riktigt bra flickvänner.
Allt känns löjligt bra, och vi försöker umgås varje ledig minut på dygnet.
Själv trodde jag aldrig att detta skulle hända, men det är riktigt skönt att få motsatsen bevisad.

Ääh, du har uppenbarligen bara inte träffat den rätta. Jag har träffat den rätta. Han är både snygg, smart och omtänksam. Det behöver inte vara en kompromiss mellan något bra och något dåligt.

Däremot så kan jag ju säga att jag håller med om att det finns säkert inte en enda person som är den rätta för mig. Men när man väl har träffat en kille/tjej som är den rätta, så är man inte alls intresserad av att hitta fler. Man tittar inte åt andra killars håll, man saknar inte längre singellivet, för man har hittat en underbar människa som man vill leva resten av sitt liv med.

Jag hoppas du hittar DIN rätte och inte låter den personen passera dig bara för att du trott att du hittat henne förut.

Peace

Är det helt orimligt att tänka sig att det snarare handlar om vad man nöjer sig med (och sedan intalar sig) än vem man faktiskt träffar?

Jag har varit med iaf en tjej som gjort mig väldigt lycklig och fått mig att mer eller mindre sluta tänka på andra. Men jag anser mig ändå inte träffat någon "rätta".

Vissa är glada som byggjobbare och andra skulle känna det som... ja, inte kul iaf.

Man vet att man har hittat rätt när personen stannar kvar och fortsätter att älska en trots att hon/han känner till alla ens egenheter och underliga sidor.
Jag har träffat en sån kvinna och jag släpper henne aldrig!

vad härligt det låter att få träffa den rätta. men det är väl som med tröjor... de dyker upp när man slutat leta efter dem

Jag tycker relationer på många sätt liknar lägenheter. man letar efter det perfekta, funderar, vrider och vänder, misströstar och tar nya tag. Så kan man för all del hitta en sjysst lägenhet som känns bra och har balkong och lagom hyra, men är det den rätta lägenheten?
Tänk er när människor hittar ett hem som de formligen älskar, det är bättre än de i sina vildaste fantasier kunde tänka sig och de kan leva i detta hem hela livet, lyckliga.
Varje morgon ser man sig omkring och tänker "Bor jag här? Hur gick det till? Hur hade jag sådan tur?"
Och om man läser bostadsannonser är det med ett leende på läpparna, för man vet att man inte behöver något annat än det man har.
Det handlar inte om att "inte störa sig" på sin lägenhet. Det handlar om att den är rätt.

Det kändes som att jag inte alls kunde se någon framtid som inte inkluderade personen i fråga, det fanns liksom inte.

Ni som har ett förhållande, kan ni hålla med om att det är många saker som ska stämma, uppfyllas?
Skriv gärna om du är man eller kvinna. Din längd, och hur din kropp ser ut. Beskriv gärna din partners längd och kropp.
Hur skulle du beskriva dig själv som person? Och hur skulle du beskriva din partners personlighet?
Är ni jämnåriga eller skiljer det flera år?
Har ni flera gemensamma intressen, eller bara ett gemensamt?

Skulle aldrig resonera i de termerna. Tänk om det tar slut då, då var det ju inte den rätta, vilken pladdrande jävla pajas man måste kännas sig som då? Ungefär som att gifta sig och lova att älska varandra i nöd och lust till döden skiljer oss åt och sen vilja skilja sig.

Har för övrigt varit ihop med min kärring i typ 14 år. Och är hon den rätta då, fan vet. Tar inget för givet, men som det känns nu i alla fall så får det gärna bli minst 14 år till.

Det kan ju kännas rätt just nu, men saker kan förändras. Jag minns när jag skrev om en yngre kvinna som ville ha mig. Flera kvinnor skrev att det är typiskt män att tro att en kvinna vill ta hand om en skröplig gubbe och byta hans blöjor när hon kan få en jämnårig vältränad hunk som får upp den.
Kvinnor utgår från att det ska vara livet ut om en man träffar en yngre kvinna.
När kvinnor själva träffar unga män så utgår inte kvinnor från att det ska vara livet ut.
Girls Just Want To Have Fun, som Donna Summer sjöng.

Kvinna, har haft ett förhållande i 16 år nu. 178 cm, men har alltid varit lite överviktig, som barn också. Min man är 190 cm och har alltid varit ganska smal, haft t o m lite komplex över det i ungdomen. Jag håller helt med att det är många saker som stämmer för oss båda, men jag upplever som det bästa att vi kompletterar bra varandra. Dvs han är starkare där jag är svagare och tvärtom. Exempelvis är han ganska glömsk i vardagliga livet, så jag brukar ha koll på de viktiga datumen, schemana osv. I min tur är jag ofta lite överkänslig och emotionell, då är han trygg och säker och tar bara detta mitt drag för givet utan att agera ut på det. Hans famn är det bästa läkemedel mot min oro alltså. Sedan är vi jämnåriga, har ungefär samma nivå på sexlusten, samma utbildning och jobbar inom nära områden. Fritidsintressena som vi har är dock ganska olika, men jag är genuint nyfiken på det som han sysslar med och hejar på honom vad än han gör.
Har aldrig funderat på om vi är de "rätta" för varandra, men att hittils har vi trivts bra ihop är ett faktum.

Efter 16 lyckliga år vill jag påstå att hon är den rätta.
Med tanke på att det skiljer 24år mellan oss så var inställningen att vi kör så länge det funkar.
Hon har autistiska drag medan jag har ADHD vilket bara är en av skillnaderna mellan oss.
Fördelen vi har är att vi uppväger varandra för vi har egentligen inte många drag som är gemensamma.
Nu har jag testat ”lika barn leka bäst” vilket gav ett turbulent förhållande som lämnades när skuldberget blev för stort.
Så, till trådstarten.
Bara för att man är lycklig innebär inte att man är blind.