Individuellt valda kurser på universitet?

Väljer att bumpa den här tråden då jag tycker det är intressant då jag själv är i tankar att bara läsa fristående kurser.

Men som sagt man hör ju av många att det är helt onödigt, men vad gör man när man inte hittar en färdigsydd utbildning man gillar?

Det minsta du kan göra är att åtminstone ta ut en kandidatexamen i ett huvudämne, allt annat är totalt vansinne. Det är möjligt att med endast 60 poäng i ett ämne sedan specialisera sig vidare genon att söka en masterutbildning. Då skulle du kunna ha läst 60 poäng i andra ämnen, om man då accepterar att man kanske kan få det tufft då man inte har läst lika mycket som t.ex. någon som läst ett matematikprogram. Värdet av akademiska poäng i sig är mycket begränsat, eftersom vi lever i ett land där man mer eller mindre har schyfflat in kreti och pleti på högskolan. Förr kanske en examen i filosofi var en merit för de flesta jobb, eftersom man då hade bevisat en hög mental kapacitet. Om man inte hade alla kunskaper skulle man garanterat kunna tillgodogöra sig dem fort. Nu däremot krävs det en högre grad av specilistkompetens för många arbeten, och värdet på en akademiskt examen har devalverats kraftigt.

Ahh bra svar där, tror jag iaf. Så om jag förstod dig rätt så bör jag åtmindstånde läsa upp till c-nivå i ett ämne för att sedan antingen läsa ytterligare ett steg, eller komplettera med närbeslektade ämnen?

Tänkte bli någonting inom idrottpsykologi och liknande.

Psykologi A + B , plus specefika idrottspykologi kurser på sammanlagt ca 30 poäng, idrottsvetenskap - ledarskap 40 p och eventuellt pedagogik 20 p.

Detta var iaf vad jag hade tänkt mig, men mycket hinner säkert ändras.

Som vanligt när folk ställer allmänt hållna frågor bör man säga "det beror på!".

Men vi ponerar ett par scenarier.

scenario A: Du vill få ett jobb med litet status och prestige, tjäna hyfsat med pengar, kunna bli chef och leda ett team, projektledare inom något konkret (dramapedagog är inte konkret....).

chans efter fristående kurser: inte direkt noll, beror mer på kontakter, eller snarare endast på dina kontakter. chans efter program: 100% ifall civ ing, ing eller civ ek, eller ek. (för att ta de stora sakerna).

scenario B: Du vill lattja som fan på högskolan och skiter ifall du får ett jobb, för jobba suger ju men pengarna är ju gött att ha

chans efter fristående kurser: 100%, läs vad som helst. chans att få det så på ett program: INTE EN CHANS. Kanske ifall du läser något skit på något lantligt universitet, men inte ifall du läser på ett traditionellt universitet i stil med uppsala, Gu, Lund osv.

scenario C: lagom/jante alternativet. Du vill kunna lattja men ändå få ett hyfsat jobb efter examen (dvs lagom, mellanmjölk, messmör-alt).

efter att gått fristående kurser: så länge du har ett huvudämne och kanske en master så är det grönt till 2/3. efter ett program: i stort sett grönt ifall du går på en traditionell högskola med ett, 1.5 års sabbatsår där du tar igen kurser och jobbar. (glöm tekniska utbildningar).

Jo så kan det ju vara men i mitt fall hittar jag inte något program som passar mig så bra att jag skulle känna att det var motiverande att läsa det under 3-4 års tid. Vad gör man då? I ett sådant läge är väl fristående vara perfekt och jag lär väl inte vara den enda i Sverige som känt så här. Jag måste ju i alla fall TRO att jag kommer kunna få ett jobb.

Om man inte läser ett ämne på C eller D nivå får man inte en examen, då har du bara läst nybörjarkurser. Min spontana känsla är att det ser bättre ut hos en arbetsgivare om man har en examen, och inte bara planlöst flummat runt på specialkurser. Dessutom krävs det en kandidat examen, eller motsvarande kunskaper, för att kunna läsa ett masterprogram, om man nu är intresserad av det. Om man t.ex. är intresserad av naturvetenskaplig/teknisk forskning är nog detta att rekommendera. Vill man ha exempel på kraven kan man t.ex. titta på GU:s lista:

http://www.utbildning.gu.se/digitalA..._avancerad.pdf

T.ex. finns det med ett för idrottsvetenskap, vilket då kräver kandidatexamen i idrottsvetenskap eller motsvarande. Det du (Nokia) har listat där skulle mycket väl kunna fungera. Jag vet inte hur befogat det är att läsa mer än tre år av det du funderade på. Det känns som att ämnena hänger ihop ganska bra, menJag vill inte uttala mig definitivt, eftersom det inte är mitt fält. Sedan får man naturligtvis komma ihåg att det beror mycket på vad man läser. Om man t.ex. vill läsa fysiik, skulle jag nog rekommendera att man läser ett program. För att läsa fysik krävs det att man också läser matte parallellt, alltså äts de där fria poängen upp. Samtidigt finns det program som t.ex. en del biologprogram på GU, där man mer eller mindre skulle kunna läsa allt som fria kurser, eftersom "programmet" endast innehåller obligatoriska kurser de första tre terminerna. Däremot kanske man får bättre gruppsammanhållning om man läser ett program.

Jag har träffat många som bara pluggat fristående kurser som nu fastnat i csn-fällan utan att fullborda någon av sina ämnen, hur kul är det?

Jag tänker faktiskt påstå att du har fel, program är bara ett sätt att samla kurser i ett standardpaket anpassat för arbetsmarknaden. Om man dock vet vad man gör så är fristående kurser alltid det bästa alternativet, problematiken är dock att de flesta inte kan sy ihop sina egna paket pga okunskap. När jag väljer ut sidoämnen till mina dubbla kandidatexamina i Statsvetenskap & Företagsekonomi så kollar jag naturligtvis vad som ingår i Pol.mag och Civ.ek programmen och jämför detta med utlänska utbildningar, det är dock sant att de flesta inte tänker så långt. En annan fördel med detta är också att man slipper jobbiga personer en längre tid, jag har varit med om galna tjejer som börjat prata sex med mig på MSN (de var fula också kan tilläggas) Samtidigt är det mer uppskattat bland arbetsgivare att kunna ta egna beslut och inte bara söka in på någon utbildning man hittat på studera.nu och få allt serverat på ett silverfat.

Jag skiter fullstandigt att lasa alla svar i denna traden och det tycker jag att aven du ska gora. Fa dig en grund som du tycker ar stabil, sen gor du vad du tycker ar roligt och laser det du ar intresserad av.

Jag tror att det ar sa man verkligen lyckas i livet. Folj din passion istallet for att gora som alla andra sager och tycker.

Läste i uppsalas lokalblaska om en tjej som beklagade sig att universitetsutbildning inte betyder något längre, hon hade för sjutton 200+ poäng och kunde inte få jobb! Sen att hon hade inriktat sig på A och B kurser spridda över hela kartan verkade hon själv inte förstå vad det spelade för roll.

Ganska effektivt sätt att kasta bort sitt liv på. 5-6 trevliga och enkla år på universitetet kommer att förfölja henne genom ett brev som dimper ned i brevinkastet en gång i kvartalet.

Som så många har sagt, satsa på att utbilda dig ordentligt inom ditt största intresseområde, sedan kan du gå lite intressanta kvällskurser/deltidskurser vid sidan av.

wise: det är som sagt litet skillnad på att läsa två kandidater tillsammans fristående inom statsvetenskap och FEK. Det är ju matnyttiga saker som ger jobb. troligtvis blir du väl någon chef i något skumt statligt verk/byråkrat. Jag skulle också vilja bli byråkrat, sitta med en röd jävla stämpel och stämpla folks liv.

jag tror att du definitivt har chans på jobb, men inte lika bra jobb som de som läst på traditionella universitet och läst program.

sedan apropå skumma och jävliga personer på program, du har helt rätt. Vissa stör man sig sjukt mycket på. Men går vi i skolan för att få polare? såvitt jag förstod så får man vänner på sin fritid och de personerna man umgås med då.
Sedan så är det bara word på att vissa personer vill man inte ens hälsa på när man är klar, tacka fan för att man läser tre år och sedan en två årig avslutning där man träffar nytt folk.

Det rör sig om 140 poäng totalt, då jag får kombinera kurser till båda examina.
Den främsta fördelen för mig med fristående kurser är möjligheten att läsa fort och inte vara låst vid exempelvis 3år, kommer vara 22år när detta är klart och vara helt fri ifrån CSN skulder.

Angående möjligheterna till jobb så tror jag inte att program eller fristående spelar någon roll, jag måste dock erkänna att jag har planer på att söka in på ett 2årigt masterprogram utomlands i antingen företagsekonomi eller statsvetenskap för att verkligen sticka ut på arbetsmarknaden.

Sen håller jag faktiskt med dig om att man inte går i skolan för att träffa kompisar, problematiken är dock alla grupparbeten man tvingas utstå på vissa kurser. Efter mardrömsliknande arbetsförhållanden så känns det otroligt skönt att aldrig mer behöva träffa dessa personer igen.