Den nationella trygghetsnarkomanin

Time (4 dec 06) hade en synnerligen intressant artikel om riskperception och riskaversion. Artikeln kommer dessutom med lite bonussiffror. Det ar t ex 20 ggr sa stor risk att do av att ramla ur sangen jamfort med risken att bli dodad av en hundattack. Till och med i USA ar det dubbelt sa stor risk att du tar livet av dig sjalv som att nagon annan gor det. Osv osv.

Manniskans laggning att frukta saker vi inte forstar (inklusive att vi ar daligt informerade) eller kanner att vi kan kontrollera far forstas samhalleliga konsekvenser (alltifran karnkraft till brott och straff). Tror ni organiserad religion skulle varit lika stort om manniskor inte var radda for det okanda? Folk har varit och ar villiga att gora de mest besynnerliga saker och lida de mest hemska offer enbart for forhoppningen att det okanda efterlivet skall vara mindre okant och mer sakert. For jordelivet kan istallet politiker hota med allskons hemskheter (tank om det blir som i USA/Sovjet, tank om du blir sjuk, tank om de sinnesjuka mordar din familj osv) for att fa folk att kopa deras overprissatta forsakringssystem eller loften om att de kan gora vara liv sakrare.

Motkraften mot bristande riskanalys heter forstas utbildning och upplysning. Tyvarr ar det inte pa modet idag. Istallet skall vi respektera folks uppfattningar, saval religiosa som politiska.

Mycket bra bok.

Köpte den och Mamma@home av Elise Claeson för runt 250-300 sek.

På tal om ingenting så utsätts fler människor för brottslighet i Sverige än i USA.

Siffran från 2005 var 3,6% av amerikanerna och 3,8% av svenskarna.
Liten skillnad, men intressant med tanke på hur länderna framställs.

Sådana här exempel finns ju i parti och minut i Eberhards bok.

Jag har för mig att det stod att gåstolar för småbarn rent av blivit förbjudna i Kanada p.g.a. att småbarn brutit armar och ben när de ramlat nedför trappor med dem. Vissa tillverkare (kanske alla?) har modifierat de nya modellerna så att detta inte skall hända, och det är väl hedervärt och ökar givetvis säkerheten, men min son ramlade aldrig nedför några trappor med sin gåstol av den enkla anledningen att jag som förälder såg till att han inte kunde göra det.

Tacka fan för att att småbarn gör illa sig när de ramlar från en våning till en annan. Hur fan man kan komma på idén att lösa detta problem genom att förbjuda användandet av fordonet de satt i när de ramlade övergår mitt förstånd. Problemet är bristande uppmärksamhet från föräldrarna som lät ungen fara ut över kanten, inte gåstolarna. Men många tycker att det är fullt logiskt med ett förbud.

Det är dock inte speciellt många barn som gör illa sig på det här sättet. Det handlar om en handfull barn. Många, många fler skadar sig genom att ramla från stolar, bord, sängar, pallar och från famnen på vuxna människor. Ingen ropar dock på förbud för sådana saker. Än så länge.

Har läst boken nu, och en av de viktigare frågorna däri är att Göran Persson med andra statstjänstemän anser att ett av de största problemen i Sverige är "otryggheten", vilken hela statsapparaten ska organiseras för att bekämpa i ett majestätiskt, socialistiskt korståg. Nu är det ändå så att skatterna (jag tar skatter som exempel, men det finns även andra ting att begrunda, som hur det kommer sig att Sverige har högre andel astma- och allergifall trots den internationellt sett bättre miljön), vilka ska utradera otryggheten, ökat hela tiden alltsedan 1900-talets början, men ändå är samhället farofyllt, under press och stress, hemsökt av osynliga hot, etc. Det finns ingen slags gräns för vad de trygghetsskapande samhällsingenjörerna ska sikta in sig på, vilket visar att denna kamp mot otryggheten är egentligen irrationell. Den kommer alltid fortgå.

Eberhard prickar in exakt rätt diskussionsämnen och problemformuleringar, men han har tyvärr alltför många enskilda exempelfall vilka kanske inte bevisar någonting. Han skulle istället ha sysslat med det han gör bra, att samla heltäckande data och ifrågasätta åsikter, och dessutom hårdare attackera den -ism som inte är annat än en enda stor studie i slapphet: humanism.

Finns på Månpocket för 65 :-

Har länge funderat på att köpa boken, vet inte varför det aldrig blivit, hmm...
Tycker ärligt talat synd om barnen som ska växa upp idag... Alldeles för inlindade i bomull kommer de varken få ha roligt, eller få någon verklighetsuppfattning... Tokerierna har accelererat som 17 bara sen jag var liten...och jag är 21, så det var fan inte många år sen.

Boken "I trygghetsnarkomanernas land" är skriven av David Eberhard, en överläkare inom psykiatrin vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Den ges ut på förlaget Månpocket för ringa 65 :-. När jag läser Eberhard ser jag att han faller in i tankebanor (bl a) jag haft under en kortare period. I alla fall jag har nåtts av nyheten att alltfler människor känner ångest och otrygghet; t ex antalet personer som skadar sig själva i ångestlindrande syfte har ökat med 44%. De som skadar sig brukade tidigare, enligt Eberhard, skada sig fram till 25 årsåldern, men sedan avtog detta betende. Det som är nytt nu är inte bara antalet utan även att människor fortsätter skada sig i vuxen ålder. Unga, födda efter 1970, mår sämre helt enkelt. Eberhard skriver vidare att människor söker akuthjälp för sådant som för några tiotals år sedan betraktades som livets gång, t ex att ens partner gör slut. Även Göran Persson har lagt märke till den alltmer ökade ångesten, när han sade: "Sveriges problem är inte att tryggheten är för stor utan att för många människor känner sig fortfarande otrygga". En socialist håller, med pannan i djupa veck, med att givetvis upplever många människor, om inte rentav de flesta av Sveriges invånare, en enorm otrygghet i och med att vi lever i ett privatkapitalistiskt samhälle där produktionsmedlen till största delen ägs av det privata, men att avkastningen visserligen kan socialiseras. Det skulle vara underligt om människor inte upplevde otrygghet. Privatkapitalistiska system kan aldrig skapa säkerhet, förutsikt och som sagt trygghet.


Förmodligen anser en och annan socialist den gastkramande otryggheten bero till större delen på "sociala nedskärningar", i och med det kalla 1990-talet. Låt oss se om detta kan stämma. 1980, innan de onda, sadistiska borgarna slaktade kassan för de sociala utgifterna, uppgick skattetrycket till 50% av BNP, medan trycket 1999 uppgick till 52,9%. BNP uppgick 1980 i år 2000:s priser (alltså, inflationsrensat) till 1500 miljarder, vilket blir 750 miljarder i skatteintäkter. BNP år 1999 uppgick till över 2000 miljarder vilket visar att de offentliga finanserna jämfört med 1980 tillförts rejäla medel, ca 250 miljarder, vilka borde vara imponerande plåster på såren och väl kompensera behövande för att borgarna (visserligen tillsammans med socialdemokrater) gått lös med motorsågen och vandaliserat statskassan. Men trots detta består den envisa otryggheten. Otryggheten kan alltså inte ha att göra med offentliga finanser, så därav följer frågan om verkligen ökat skattetryck ska klara det som 250 miljarder under ett enda år inte levt upp till. Så vad beror otryggheten på? Kanske den skulle upplevas även i socialistiska samhällen, hur de nu skulle se ut rent statsvetenskapligt?

Man kan även jämföra Sverige med Östtimor, en region som synnerligen inte har en stor offentlig sektor som ska dämpa och helst av allt utradera otryggheten. Efter Östtimors frihetskrig mot Indonesien visade i en undersökning av en brittisk psykolog 35% av invånarna i en region tecken på posttraumatiskt stressyndrom pga krig. Några år senare var denna andel nästan noll, och detta i en region som inte har några psykologer och jourmottagningar.

Man kan även jämföra Sverige med andra västeuropeiska nationer vilka även där man kan finna människor som skadar sig själva men inte i den omfattning som sker i Sverige. Och Sverige är ledande när det gäller skattetryck, så hur kommer det sig att Sverige är ledande även när det gäller självstympning?





Enligt Eberhard är svenskar "trygghetsnarkomaner": ingenting får vara farligt, ovisst, obehagligt. Denna uppfattning skapar hos svenskar rädsla, otrygghet, och därav törst efter en förmyndare, en högre makt vilken ska kunna övervaka och korrigera, skydda. Enligt ekonomen Anders Johnsson ("Hierarkiernas harakiri") är svenskar inte alls ovana att låta sig ledas av en högre auktoritet; törsten efter en högre auktoritet har funnits tidigare. Orsaken står att finna i det gamla brukssamhället, när ett företag ensamt på en ort var den enda arbetsgivaren, patronen, vilken faktiskt även försåg de arbetande med bostäder och andra nödvändiga ting för livet. Ordergivningen var hierarkisk, uppifrån och ned. En svensk tradition att lyssna och begrunda vad överhögheten säger går hand i hand med folkhemmets politiker. Detta i tvär kontrast till amerikaner vilka har en annan ekonomisk bakgrund. De flesta som invandrade till USA lyckades skaffa sig en egen liten gård och egen odlingsbar mark. Det var familjen som räknades och inte något annat slags kollektiv. Addera även en tidigt djupt rotad misstro mot överhöghet, om det så gäller kungahus, centralbanker, storföretag eller armeer (militären var länge, fram till andra världskriget, något ganska föraktfullt för amerikaner), så uppstår en annan psykologi, en som inte antar att auktoriteter löser allting.


Att benämningen narkomani överhuvudtaget passar in här för att beskriva status för somliga svenskar beror på:

• upplevd ångest, otrygghet
  
• ett beroende och tillvänjning av tryggheten uppstår - tryggheten behövs i allt större doser
  
• minskas tryggheten, om än så lite, upplevs panikångest

Tryggheten ska inympas tidigt i livet. En individ som föds möts snart, även om individen inte känner till det, av socialdemokraternas berömda tankar om de inkompetenta svenska föräldrarna. Individen har förmodligen aldrig hört talas om Gynnar och Alva Myrdal och deras ideer hur ett hushåll ska se ut. Individen har aldrig heller hört talas om experimentet för några tiotals år sedan i Stockholm där föräldrarna skulle leva i samma hus som sina barn men aldrig träffa dem särskilt ofta. Istället skulle barnen fostras av experter. På så sätt skulle den nya socialistiska, högmoraliska supermänniskan formas. Idag har vi nästan samma princip, dagis kallas det för. Detta för att individen ska vara trygg, säker från föräldrarna.

fortsättning



Efter dagis är det dags för obligatorisk skola. Här får en individ lära sig bl a det som individer tidigare lärt sig hemma, som matlagning och att sy. I sin bok "Free to Choose" frågar sig den berömde ekonomen Milton Friedman: "What is wrong with our schools?". Jag gör samma sak, och förmodligen har redan socialister som Göran Greider redan svaret: vi lever i ett privatkapitalistiskt samhälle, det är problemet. Enligt Eberhard är problemet något annat: den totala kravlöshet och slapphet som går under namnet "humanism". Enligt vänsterhumanister är det fel med krav, tvång och konflikter, detta skapar enbart obehag och en hårdhudad människa. Bättre är förståelse, gränsöverskridande möten, samtal och lek så att människan som upplever (drabbas?) av humanistens ögonstenar blir ett trevligt litet ulligt gossedjur. Till en början infördes allmän skola i takt med industrialismen för att eleverna där faktiskt skulle lära sig någonting. Kunskap var absolut. I nutida internationella undersökningar har det visat sig att svenska elever är inte de sämsta när det gäller kunskaper, i och med att andra länder upplever även där att kunskaperna försämras absolut. Men däremot är svenska elever de sämsta när det gäller ordning och upppförande. Förmodligen säger socialister att det givetvis är privatkapitalismens fel. Men hur kommer det sig då att elever tidigare, under en vida mer omfattande kapitalism, hade bättre uppförande och betyg? Eberhard nämner att skolverkets chefsjurist Ingegerd Hilborn erkände under en radiointervju för inte så länge sedan ganska öppenhjärtligt att det är inte resultat i skolan som räknas. Så vad är då meningen med att det existerar skolelever överhuvudtaget? Juristen erkände även att det egentligen inte finns någon handlingsplan för hur man ska komma till rätta med stöket i skolan, i och med att de som stör ordningen ska inte erbjudas alternativ eller rentav kastas ut, utan de ska tvingas "lära" tillsammans med andra elever vilka mår dåligt av de störandes närvaro. Likaså erkände hon att mycket intelligenta personer ska inte erbjudas en annan skola som passar dem bättre. Det kallas i nyspråk för "mångfald" och gränsöverskridande möten. Mångfald är bra, förutom när det gäller inkomster. De som stör i skolan anses av staten tillhöra de "svaga" i samhället så därför ska de bindas fast vid skolbänken, även om de är helt ointresserade av teori och aldrig någonsin kommer studera vidare ens vid gymnasium. Krav kan leda till otrygghet och obehag, så det är tydligen bättre för elever att från skolans håll inte möta någon press alls, vad det än må gälla, om det gäller betyg eller uppförande. De som vill och kan prestera något i skolan kommer få sina möjligheter kringskurna i och med att kraven i skolan anpassas nedåt, till dem som inte vill någonting, pga att skillnader och ojämlikheter i förmågor är fult, skillnader skapar i humanisternas ögon faror och otrygghet.


Är inte problemet inringat nu? Problemet har alltså inte med alldeles för lågt skattetryck att göra, inte heller med privatkapitalistiska fabriker, utan det har att göra med välmenande humanistiska beslutsfattare vilka vill omvandla skolan till en gemytlig fritidsgård. Bristen på krav från skolans håll och föräldrars minskade möjligheter - minskade möjligheter kanske pga tidsbrist eller vanlig juridik - att engagera sig i sina barn leder till det berömda "tonårsupproret", vilket sägs vara obligatoriskt, men vilket låter föga troligt. De mest upproriska tonåringarna testar gärna polisen i brist på andra auktoriteter att utmana. När fritidsgårdsvistelsen tar slut i tonåren får många individer en chock när de möter livets reella krav, att man faktiskt måste prestera något, att det går inte att bortförklara sina misstag med orden "jag glömde". Vid denna chock kan individen alltid söka skydd i en kravlös AMS-kurs. Många invandrare kan jämföra det svenska samhället med det man komer ifrån. En somalier som tog eget initiativ och startade utbildningar för arbetslösa invandrare sammanfattar ganska bra: "Vi nysvenskar måste skapa ett utrymme i det svenska samhället. Vi måste ta ansvar. I Sverige tar systemet hand om dig, det måste vi försöka gå förbi, annars förblir vi barn hela livet." Invandrare kan liksom liberaler förstå det som svenska myndigheter inte vill förstå, att livet är inte "disneyfierat". Med detta menas till intellektuellas besvikelse inte att Disneys filmer är kommersiella och kan ses som en slags ärketyp för en säljande kapitalistisk kultur, utan att man i Disneys filmer kan se ting som inte alls har med naturen och livet att göra, som vegetariska hajar och rovdjur som kommer överens med sitt egentliga byte. Livet är inte så. Problemet blir att tryggheten skapar otrygghet och inlärd hjälplöshet.




Efter skolan är det dags att träda in i vuxenvärlden. Då möts individen säkert av en armada av larmrapporter från olika statliga institut vilka varnar för än det ena än det andra, för att individen ska kunna leva ett längre liv. Samhället är livsfarligt. Människor dör faktiskt i cancer och hjärtsjukdomar. Men vad ska man annars dö av? Vänsterintellektuella studerar gärna det gamla jägar- och samlarsamhället och menar att det är människans egentliga miljö; direktdemokrati, ingen egentlig personlig äganderätt, matriarkat, månggifte, lojalitet mot kollektivet, etc. Tydligen ska detta tillstånd om det införs idag sopa bort den där otryggheten. Då slipper vi se självstympning, droger eller vad det nu kan vara. Däremot missar här intellektuella fullständigt en viktig poäng, vilket gör att man verkligen kan undra hur intellektuella vänsterintellektuella är (intellektuell syssla = tankearbete). Eberhard skriver: "Den moderna människans rädsla tar avstamp i föreställningen att det inte finns någonting bortom döden. Det är i hög grad den sekulariserade människans rädsla. I en kultur där alla är helt övertygade om att vi är en del av en helhet eller att vi alla kan komma till paradiset efter döden är inte döden lika skrämmande. Därför tenderar inte dessa kulturer att vara lika trygghetsivrande. Den sekulära människan är däremot otvetydigt utlämnad till sig själv. Det är i sig inget som skulle behöva utgöra ett problem, men när det kommer till känslan av otrygghet tror jag att det är av fundamental betydelse. Det är just bristen på sammanhang som gör oss så mottagliga för argument av trygghetsnarkomant slag. En förutsättning för att staten ska kunna agera som om alla levde i ständig livsfara är att medborgarna känner sig vilsna och otrygga redan från början." Eberhard skulle här kunna tillägga att den sekulariserade människan vet att det finns ingen högre makt som kommer döma honom efter döden, man kan således bete sig exakt hur svinaktigt som helst och komma undan med det. Det är bara i amerikanska filmer som slutet är gott, vilket visar livets totala meningslöshet. Han skulle även kunna tillägga vilken enorm kick det måste vara att som politiker bli tillbedd som om att man är halvgud och har svaren på alla livets problem. När det inte finns något förutom icke existens efter detta liv kan livet här gå ut på en enda sak: trevliga upplevelser, hedonism. Jakt efter lycka i ett förhoppningsvis långt liv. Uppnår man inte detta, kanske pga att man inte är beredd på krav, konflikter, ansvar och motgångar, uppstår ångest. Detta syns väl i den amerikanska filmen "Fight Club", där ämnet giftermål dyker upp, varpå någon svarar "Jag kan inte gifta mig, jag är en trettioårig pojke!".




Sammanfattningsvis: somliga socialister ser med sorg och vrede tillbaka på det där sägenomspunna folkhemmet, vilket (inbillat nog) gått förlorat pga förutsägbara klåfingriga borgare och pga förrädiska socialdemokratiska partipampar. Folkhemmet skulle lösa alla våra problem. Men somliga psykiska problem beror snarare på folkhemmet och inte pga den privatkapitalistiska världen som hemmet skulle ersätta. "Government is not the solution to the problem, the government is the problem."

Kan någon sammanfatta de Negativa effekterna på ett övertryggt samhälle eller övertrygghetsnarkomani?

Jag vill bara instämma med de övriga debattörer som lovordar Eberhardts bok. Jag köpte den själv igår, i pocketupplaga. Igår räckte min tid bara till en snabbläsning, men de dråpliga exempel som boken är fylld av garanterade att jag fick skratta. Jag läser den på nytt under veckoslutet.

Även Häggs Välfärdsåren och Hamiltons Det infantila samhället är mycket bra böcker.

Jag fick förmånen att höra herr Erberhard i P1 Morgon tidigare i veckan, då gällande ett eventuellt tvång på flytväst. Det får nog bli ett exemplar av den där boken.

Bästa boken jag läst på år och dagar, kosar 37 spänn som pocket på adlibris. Frågan är ju bara om det kommer att kunna hindra den utveckling vi ser i samhället ang. förbud och trygghetsnarkomani? Jag tror tyvärr det ärt kört..