Bokat tid hos psykolog

Så du menar att om min mor och far dött i en tragisk bilkrasch så är det mitt fel att jag lider av ångest inför det som komma skall?

Nu säger jag inte att fallet är så, men den metodik du använder dig av är den samma. Du säger att jag bär det yttersta ansvar för mitt eget lidande vilket jag inte alls håller med om.

Jag har därför rätt att söka "stöd" eller vad du nu vill kalla det hos någon som kan lyssna och förstå sig på mig. Det är väl inte för ingenting som ni psykologer har en av de längre och mer krävande utbildningarna i Sverige. Du verkar ha en ganska så kontroversiell inställning till ditt yrke. Det kanske är lika bra att du emigrerar till England. Kanske skulle det passa dig.

.:Edit:. God natt. .:tidE:.

vAD skulle det gjort om jag stack till England? För Sveriges del menar jag? Ska man bara göra det som är "mainstream?! Om vi tar ditt exempel: skullle det vara så att NÅN ÁNNAN skulle vara skyldig till dina föräldrars död?

Om någonting sådant hänt så det ju knappast vara mitt fel. Alltså är det inte mitt fel att jag påverkats av en sådan händelse. Eller?

Jag förstår ungefär vart du vill komma med din kristiska frågeställning. Men jag tycker du är alldeles för brysk i dina ordval. Det är folk som är i behov av hjälp som ser till så att du har ett arbete att gå till. Var tacksam istället.

//Resultant

Resultant...det låter inte riktigt som Social fobi, om du känner det som att du är med i något liknande Truman Show och pekar finger åt folk.
Snarare något psykosliknande tillstånd som medför social tillbakadragenhet.

Social fobi handlar inte om förföljelsemanier osv utan en upptagenhet med hur man ter sig i andras ögon i sociala situationer.
Det låter snarare som sagt som att du lider av något annat, som medför sociala svårigheter.

Sen håller jag faktiskt med Zodiac, allt det här psykologiserandet går en på nerverna ibland.
Vad ska anses normalt? Vem ska bestämma vad som är normalt? Etc

Jävligt viktiga frågor.

På tal om skillnader mellan olika terapiformer kan jag ju säga att man testat detta vetenskapligt och kommit fram till att terapiformerna knappt skiljer sig åt whatsoever, som zodiac sa, 2%.

Däremot spelar val av terapeut all roll.

Psykologin har alltid haft svårt att etablera sig som vetenskap pga saker som det jag skrev ovan och har ständigt fått kämpa för att ha existensberättigande.
Kritikerna menar att det är omöjligt att veta huruvida en patient egentligen hjälps av terapeuten som terapeut och inte som en medmänniska, vilken som helst.

Dessutom resultant verkar du inte se psykologin ur något större och bredare samhällsperspektiv, så denna diskussion kommer inte att leda någon vart.
Det har nog med ålder att göra, verkar som man börjar tänka mer och mer kritiskt mot tidiga "sanningar" med åren. Har märkt det själv, fast ännu i mindre skala.

Jag skrev även att jag får panik och ångest när det är mycket folk runt omkring mig. Jag vet inte vad som är den rätta benämningen på social fobi, men att jag har svårt för sociala sammanhang borde ju kunna hänga ihop med någon typ av fobi.

Förföljelsemanin kan jag känna även när jag är helt själv men den kan även infinna sig då jag är bland folk. Det varierar, men det är inte ett tillstånd som jag ständigt befinner mig. Har även hört att om man är medveten om att det man upplever inte är verkligt så har man ingen psykos. Stämmer det?

Mina besök hos psykologen vill jag ska leda till att någon kan sätta ord på mina tankar och sedan reflektera över dessa. Det betyder inte att jag vill ha ett uttalande från någon mer vetande hurvida jag är normal eller inte.

Edit. Diskussionen från början handlade egentligen inte om mina problem. Utan jag ville veta vad folk tycker och tänker om sina träffar med psykologer och liknande. Den har väl kommit lite offtopic.

//Resultant

Frågan är varför du får ångest.

Är det så att förföljelsemanin skapar ångesten och gör att du blir misstänksam och rädd för människor eller är det så att du har haft social ångest en längre tid och att förföljelsemanin först kommit på senare tid?
Tror du att människor talar om dig och skrattar åt dig?

Nej det behöver inte alls hänga ihop med någon fobi, kan likaväl vara schizoaffektivt syndrom som social fobi och vi bara talar om sociala svårigheter.
Det är alltså viktigt att ta reda på varför du känner ångest och hur och i vilka situationer.

Sen är det kanske mindre viktigt exakt vilken diagnos du har och mer viktigt att du mår bättre.

Well, ja om man är medveten om att det inte är sant har man ingen psykos, det är lite själva psykosens essens att du tappar verklighetsförankringen.
Vad har du för slags förföljsemani då?

Grejen är...att det är faktiskt exakt vad det är. Du får ett utlåtande av en "professionell" om huruvida du passar in i samhällets norm som frisk eller lider av en "psykisk störning".
Hemska termer eller hur?

Kom ihåg att ALLT det här är någonting som vi människor själva konstruerat, orden, termerna, "sjukdomarna".
Din sanning är lika god som någon annans.

Min poäng är att det är viktigt att tänka kritiskt och inte fastna i alla diagnoser som finns inom psykologin i vårt samhälle.
Skulle alla svenska medborgare tvingas att gå i terapi skulle man säkert sätta en diagnos av något slag på exakt alla.

Förföljelsemanin kom innan ångesten. När jag hamnar i det tillstånd där jag känner mig iaktagen eller igenkänd drabbas jag av ångest. Hjärtklappning, svettningar och mörka tankar som kan ta upp till en vecka att bli kvitt.

Det är olika. Som sagt, vid förföljestankarna, folkmassor (kön på ICA, tentasalen etc) och flertalet andra tillfällen.

Jag vet inte vilken typ. Oftast känns det som om alla vet vem jag är och vad jag gör. Då får jag för mig att det beror på att folk sett mig på tv. Iaktagen 24/7 skulle man kunna säga.

Det bekommer mig egentligen inte att jag skulle bli sedd som "psykiskt störd". Åtminstonde vet personen som ställer diagnose väl vad som är fel. Det låter väl inte för bra folks öron. Men det är väl inget man behöver skylta med heller.

Aha okej, då är det nog inte social fobi, fast det är ju såklart svårt att säga.

Men om det är så att dessa tankar om att du tror att folk vet vad du gör osv i sin tur skapar social ångest är det ju inte det sociala som är problemet egentligen, utan att du känner dig jagad och utsatt.

Mörka tankar? När känner du hjärtklappning och att det är sådär svårt att andas?
Hur tänker du då...?

Är du rädd för att andra ska tycka att du är konstig om du uppträder nervöst och darrigt?
Känner du krav på dig själv hur du ska uppträda i sociala situationer?
Känner du att det måste "kännas" bra och sociala situationer måste bli perfekta för annars blir du arg på dig själv?
Tror du att de dömer dig och tycker du är en dålig person?

Försöker utröna lite hur du tänker...

Du får för dig att folk sett dig på TV... Om jag säger att jag sett dig på TV, hur reagerar du på det?

Nej, min poäng var att du är inte mer störd än någon annan, sådana stämplar gör inget gott och definierar oss inte som människor.
Alla har ett lika värde oavsett ALLT.

Det har hänt att jag fått andnöd när jag blivit så uppstressad av folk och det har oftast slutat med att jag sprungit ut från affären för frisk luft. Oftast då jag fått kanske en blick av någon i kön och då dikterat ihop en historia i huvudet varför han/hon tittade så där lömskt på mig.
Jag är mån om att folk ska tycka att jag är reko. Och tänker ofta hur folk ser på mig och vad dom tänker. Ett skratt på Donken kan få mig att tro det är mig skrattet handlar om. Är jag självupptagen? Inte överdrivet.

Hur menar du med att den sociala situationen måste bli "perfekt"? Typ som om jag inbillar mig hur det skulle gå till? Nej, sånt har jag aldrig tänkt på.

Skulle du springa på mig på stan och sedan säga att du sett mig på tv så skulle nog det andra tillståndet ta överhand.
En vän har provat och jag fick panik den gången.

Ja okej, testade mest för att se hur du reagerade. Såklart har jag inte sett dig på TV

Tänkte mest att om du vill att ditt eget uppträdande i sociala situationer ska vara perfekt och blir störd om t ex du inte säger "rätt" saker osv.

Ja du, kanske bäst att du talar med en psykolog då, jag blir mest förvirrad i mina amatörpsykologiska teorier =)

Har du själv prövat ngn sorts terapi? Kanske Anger-management?