Jag gjorde en gång ett riktigt galet försök.
Skulle göra ett mycket primitivt litiumbatteri, med vattenlösning av NaCl som elektrolyt. Elektrodmaterial Li spetsad på en ståltråd samt en kopparplåt.
Och när litiumbiten bubblade i vattenlösningen som värst, så flög själve Horn-Pelle i mig
Jodå, jag smakade på litiumbiten! Mettaliskt Li direkt på tungan.
Reaktionen mellan Li och vatten är starkt exoterm, så metallen var ordentligt het. Därtill reagerade den omedelbart med fukt till LiOH, så det frätte bra. Het konc LiOH-lösning direkt på tungan, det brände till rejält. Fick sveda och brännsår på tungan i några dagar. Smakade beskt, nästan lite otäckt fiskartat, brände ordentligt.
Eftersom litiumsalter används terapeutiskt inom psykiatrin för behandling av manodepressiv sjukdom, så slog tanken mig att jag kanske skulle bli hög som en skyskrapa av ev absorberade Li+ - joner.
Men in det avseendet hände ingenting. Inga skruvar, som inte redan var lösa, lossnade.