Citat:
Ursprungligen postat av Fullkung
Söker även efter de fyra romaner (noveller?) som skrevs innan "Svält".
Omöjligt?
Fyra?
1877 -
Den Gaadefulde. En kjaerlighedshistorie fra Nordland (roman på 39 sidor utgiven under hans riktiga namn Kn. Pedersen).
Första utgåvan kan du nog glömma att få tag på (eller ha råd med). Det finns bara ett tjugotal exemplar bevarade. Ett exemplar såldes på auktion för ett par år sedan för 170 000 kronor. Hamsun-Selskapet tryckte 2000 ex. av den år 2004. De kanske fortfarande har den i lager:
http://www.hamsun-selskapet.no/
1878 -
Et Gjensyn (episk dikt på tre sidor utgiven under namnet Knud Pedersen Hamsund)
1878 -
Bjørger (dikt, äventyr, dagbok och brev i en och samma bok, utgiven under namnet Knud Pedersen Hamsund).
Två norska internetantikvariat har den illustrerade nyutgåvan från 1981. Sökmotor:
http://www.antikvariat.net/search.cgi?la=sv&qx=advanced
1879 -
Frida (refuserad). Jag tror aldrig den har publicerats.
Efter refuseringen fick han en dikt publicerad (1879):
I Nød
Sangfuglen kan ikke spinde
sit tonende næt
og den har knækket sin vinge
-nu er den træt.
(Knud Pedersen)
1884/85 - Under denna tid skrev han artiklar om bl.a. Mark Twain (publicerade i en veckotidskift). En tryckmiss gjorde att ett 'd' bortföll i en av Twain-artiklarna. Efter detta använde han sig av efternamnet Hamsun istället för Hamsund.
1886 - skrev litterära artiklar om bl.a. Zola och Strindberg.
1888 - De första kapitlen till 'Sult' trycktes anonymt i tidskriften 'Ny Jord'.
1889 -
Lars Oftedal (11 artiklar, tidigare tryckta i "Dagbladet").
1889 -
Fra det moderne Amerikas Aandsliv (en lång artikel). Artikeln kunde enligt Hamsuns eget yttrande läsas som en roman.
Flera norska antikvariat har originalupplagan för ett par tusenlappar (använd sökmotorn ovan). Den gavs även ut i en andra upplaga 1962.
1890 -
Sult publiceras i bokform.
Hamsun-Selskapet gav 1997 ut
Romanen om Reban. Hamsuns ukjente ungdomsverk (71 sidor). Jag är inte säker, men detta skulle kunna vara ett romanfragment från slutet av 1870-talet.
De två första romanerna,
Den Gaadefulde och
Bjørger, har aldrig publicerats i någon av "Samlede Verk"-utgåvorna. Detta enligt Hamsuns önskan.
Om Hamsun:
John Landquist -
Knut Hamsun. En studie över en nordisk romantisk diktare (1917).
(Landquist gav 1929 ut boken
Knut Hamsun: Hans levnad och verk)
Ett måste är givetvis hans hustrus, Marie Hamsun, memoarer. Utgiven på svenska 1954 med titeln
Regnbågen.
"För min beslöjade blick samlar sig alla livets brokiga färger som en regnbåge över ett enda namn - Knut Hamsun", säger Marie Hamsun i några inledande rader till sin självbiografi. Den store diktaren till "Pan" och "Victoria" och "Markens gröda" är också huvudpersonen i hans makas bok - "den genomblixtras av hans brev, skälver av hans nerver, ekar av hans kraft och tiger i hans tystnad", skriver Ingrid Arvidsson i sin recension i Dagens Nyheter. I denna bok möter vi Knut Hamsun som älskare, som make och familjefader. Han som var kärlekens store tolkare i Norden kunde själv älska, stormande och erövrande. Men hans kärlek hade sitt pris: den krävde av hustrun total underkastelse.
Marie Hamsuns memoarer är en bekännelse - av kärlek och av lojalitet, båda lika orubbliga. Men det finns en svart ränning, starkt markerad, i den röda väven. "Kärleken blev ingen fjärilslek för oss", säger hon en gång. "Ibland tyckte jag att vi var som spikade på ett kors." Hon offrade allt, sin karriär vid teatern, som han hatade och hånade, sin släkt och sina vänner. Hon uthärdade stormarna, hans neurasteni, hans människoskygghet, hans utbrott av rasande svartsjuka.
"Jag ödmjukade mig i stoftet för honom" - Marie Hamsun har skrivit ner dessa ord som en kommentar till de brev från hennes make som hon återger, brev fyllda av brinnande kärlek som plötsligt slår om i iskallt hat, av hänförda lovsånger som med ens förbyts i de vildaste anklagelser, av tyrannisk självhävdelse som glider över i djup skuldkänsla och ångestfylld bön om förlåtelse.
Med sin bok REGNBÅGEN har Marie Hamsun visat att hon själv är en stor författare. Man vill gärna tänka sig att denna gripande och skälvande men ändå stillsamt värdiga bok skall komma att räknas som ett av de stora verken i nordisk memoarkonst.