Sömnmedel

--------------------------------------------------------------------------------

Sömnmedel kan ligga bakom sömnsvårigheter
I en artikel i Dagens Nyheter idag (19/10) beskrivs hur man människor blir sjuka och deprimerade av sömnbrist. Många människors brist på sömn kan paradoxalt nog ha att göra med deras konsumtion av sömnmedel.

Var tredje kvinna och var femte man säger att de har problem med sömnen - det visar Socialstyrelsens senaste folkhälsorapport. Mer än var tionde anser sig ha allvarliga besvär, det vill säga sömnproblem som pågått minst tre veckor. För de flesta är det oro och stress som ligger bakom. För en del kan det vara abstinens av sömnmedel.

Om man idag går till doktorn med sömnbesvär är risken mycket stor att man går därifrån med ett recept på sömnmedel. Konsumtionen av sömnmedel pekar starkt uppåt och cirka en halv miljon svenskar äter sömnmedel varje dag.

Rekommendationer från läkemedelsverket säger att läkare helst ska välja andra metoder för att få bukt på patienternas sömnproblem – i praktiken är piller det första valet.

En majoritet av sömn- och insomningsmedlen är starkt beroendeframkallande. De ska bara ges under mycket korta perioder eftersom risken för beroende vid längre behandlingar (längre än fyra veckor) är mycket stor. I praktiken upphör effekten av den dos läkaren skrivit ut till patienten efter cirka fyra veckor eftersom man redan då utvecklat tolerans mot sömnmedlet. Ett vanligt tecken på att man blivit beroende är att man vaknar tidigt på natten och inte kan somna om. Kroppen har då förbränt läkemedlet under förnatten och vill ha mer. Man är abstinent.

Om man går till sjukvården med detta problem blir svaret ofta att man höjer dosen av medicinen som orsakar problemet vilket naturligtvis förvärrar problemen.

Det finns verksamma icke-medicinska terapier mot sömnbesvär. De används inte. Istället väljer sjukvården, precis som i fallet med depression och andra psykiska besvär, att enbart medicinera. Detta trots att det är allmän kunskap att det inte är en effektiv och hållbar lösning – varken för patient, sjukvård eller samhälle.


För mer info:
Per Sternbeck, förbundssekreterare, RFHL
08 – 545 560 68
per.sternbeck@rfhl.se
Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende

Det du skriver stämmer inte överens med mina upplevelser av detta med sömnmedel. Jag fick vänta 6 år från det jag sökte hjälp tills jag fick sömntabletter som fungerade. Fick Imovane när de inte var narkotikaklassade, men de fungerar inte för mig. Som ung kvinna kan det vara tämligen omöjligt att få något starkare än esucos och propavan. Det gäller att ligga i och tjata eller gråta hos doktorn, jag valde till sist den senare metoden. Detta efter många år av sömnlöshet, jag saknar förmågan att falla i djup sömn, kan dåsa till i en par timmar efter kanske 36 timmars oavbruten vakenhet. Nu har jag ätit Stilnoct i några år och står fortfarande på dosen 1 tablett 10 mg per natt. Av det sover jag som från början fortfarande 4 timmar vilket är bättre än ingenting. Att jag skulle behöva högre dos eller kombinera med annat preparat vägrar läkaren gå med på, han är rädd för socialstyrelsen.

Vad är det för mening att ge sömntabletter under en kort period? Jag skulle inte ens klaga om jag hade haft sömnsvårigheter i några veckor, då skulle man ju söka svaret till problemet på annat håll. Kort sagt, sådana som jag finns inte i praktiken. Vi som behöver tabletter för långtidsbruk existerar inte? Vad är jag då, ett spöke?

Det stämmer inte på mig heller. Nu får jag flunitrazepam och tar 2 till natten och dom funkar. dvs 2mg

Läste lite på RFHLs sidor och det står väl en del vettigt där också. Men sådana här saker blir jag så trött på. Visst, jag håller med om att man inte kan medicinera bort allt och att man skall vara restriktiv med att skriva ut mediciner åt människor som kanske har kärlekssorg eller på annat sätt kan antas inte vara sjuka i egentlig mening.

Men aldrig någonsin nämner man vad man gör när en sådan som jag dyker upp, en som varit konstant deprimerad sedan barnsben, med kroniska sömnbesvär. Med ångest som alltid är närvarande. Jag dras över samma kam som människor som en dag antas kunna sluta med sin medicin och jag är trött på att leva i ständig skräck för att läkaren en dag ska säga: "Nu får du inget nytt recept på Stilnoct, nu har socialstyrelsen nya regler".

Det är rent förskräckligt med dessa förenklingar de kör med. Vi kan aldrig få ett samhälle där ingen äter narkotikaklassade läkemedel, det begriper inte de här föreningarna tyvärr.