Är det meningsfullt att gå i terapi?

Ofta är terapi och liknande lika meningsfullt som att lägga sin hand på en varm platta.
Det är meningsfullt på det sättet att när man gör det så inser man att det inte är meningsfullt.

Ska terapi funka så måste du vara villig till att ta till dig det terapin har att erbjuda.

alltså du ska vara säker på att du inte kommer sitta där o tänka
"Vilket skitsnack" när du väl sitter där..

alltså du måste känna att du är redo att lyssna och ta in och bearbeta det som sägs

nääppp. har bara hållt på i ca 25 år. och iinget dom gjort fungerade och det som hade någon efekt höll på att kosat andra livet *ler* njjjjjja, och sedab att dom erkänner att det är inte vård, det är försök lill atrt muldra smärtan. *Suck*
Fu*k it

Är terapi bara meningsfullt om man tror på att det kommer fungera samt har vilja, ork och motivation? Det låter ju helt bisarrt.

Jag tror terapi är olika meningsfullt beroende på person. Om terapin ifråga inte hjälper personen som får den så kan den nog iaf göra så att vårdteamet får en bättre bild av vad som är problemet. En person med AS eller DAMP som har kraftiga perceptionsstörningar, saknar lokalsinne och har lite övriga handikapp men en normal familj kanske inte blir så hjälpt av rotande i barndomen och snack om projicering hit och dit. En person med riktigt svåra upplevelser i barndomen och uppväxt i en helt dysfunktionell familj blir kanske inte bättre på en 8-12 sessioners KBT omgång.

Alla människor har ju olika förutsättningar, olika problem och olika grad av problem.

De riktigt svåra fallen kanske är lika dysfunktionella som de hade varit utan terapi, de lättare fallen hade kanske lyckats utarbeta fungerande strategier utan terapi. Jag tycker att terapi ofta verkar hjälpa människor en hel del. Vet iofs fall där det har varit rent av skadligt.

Min erfarenhat av terapi (KPT) är att det har hjälpt mig en hel del. Även fast jag är jävligt illa däran så har det ju liksom såtts små frön av alternativa tankegångar. Jag tror ju för det mesta inte själv på de positiva tankarna, är livrädd för allt och förbannat ångestfylld och deprimerad. 90% av min vakna tid går ju åt till att må fruktansvärt dåligt och jag är till 90% säker på att jag en dag kommer att begå självmord. Men samtidigt så föreställer jag mig ibland hur jag sitter och pratar med min terapeut och hur han lägger fram olika kloka förslag och vad han skulle tycka om de sjuka grejer jag tänker.

Har gått i samtalsterapi i 3 år (är 20) nu och det har inte hjälp det minnsta, snarare har det blivit sämre. Har fått en massa olika SSRI mediciner och skit som inte hjälper. Samtalen har inte varit det minsta givande då jag inte litar det minsta på psykologerna och läkarna på mottagningen. Råkade nämna att jag hade provat cannabis ett par år tidigare på ett av dom första samtalen och sen dess har dom sett mig som nån allmänt farlig pundare, blev tvungen att ta pissprov 1ggr vecka i nästan 3 år, så då lärde jag mig att man inte kan berätta sanningen för dom utan man måste ljuga och säga vad dom vill höra. Dom har även ringt och talat med mina föräldrar om vad vi har pratat om och annat utan min tillåtelse. Så när jag var där senast berättade jag att jag inte kommer att infinna mig på några flera möten (fast lite otrevligare ordval) tackade för mig och for, och det känns faktiskt bättre nu.

Självklart kan du inte få hjälp hos en psykolog du inte litar på. Varför går du kvar?

Jag tänker såhär: visst är terapi bra!

Men jag försöker tänka ett steg till. Varför behöver vi terapi? Vad är det som gör att denna hundraåriga konstruktion fått ett fäste hos oss? Jag tror att det beror på att vårt sätt att organisera vårt samhälle. Jag tänker mig att vi lever ganska isolerat från varandra, där kärnfamiljen eller söndersplittrade delar av den ska hantera livets alla belastningar. Vi hinner helt enkel inte med varandra. Vi hinner inte prata, inte lyssna, inte bry oss tillräckligt.

Småbarnsföräldrar tvingas att jobba långa dagar och göra karriär, samtidigt som pensionärer är isolerade och har för lite att göra. Barnen får vara långa dagar på dagis, på skola, etc. Och föräldrarna är så pressade av alla krav från yrkeslivet att dom knappt orkar med sig själva - med alla krav på att vara effektiv på arbetet och att alltid ställa upp. Inte konstigt att dom behöver fritiden för att ta igen sig. Det finns därför ingen ork att dessutom lyssna på sina barn, sina tonåringar och deras bekymmer. Dom får klara sig själva. Och många barn får t.o.m. beröm för att dom är så "självständiga". Samtidigt föds en hunger hos barnen och det uppväxande släktet att det ska finnas någon som ser dem, som lyssnar på dem. Inte konstigt då att dom får koncentrationsproblem, nedstämdhet, ångest och ätstörningar. För dessa symtom är ju ett sätt att ordlöst berätta att "se på mig!". Jag behöver också bli lyssnad på. Inte konstigt då att dom blir glada när dom äntligen får träffa en terapeut som sitter och lyssnar och koncentrerar sig enbart på dem under åtminstone en timme i veckan. Precis det de skulle behöva fått av sina föräldrar eller någon annan klok vuxen.

Jag tror därför att hungern efter terapi är en konsekvens av ett samhälle där vi inte har tid för varandra. Så visst, sett utifrån detta är naturligtvis terapi meningsfullt.

Men jag skulle bra många gånger hellre ha ett samhälle där vi hade tid för varandra! Då skulle vi ha behövt avsevärt mindre psykoterapi och mångdubbelt värre: mediciner som förstör våra hjärnors förmåga att hantera och processa information på rätt sätt.

Fins många som sitter och snackar om skitproblem. Inte gör något. En del sitter på hur mycke som hälst klagar knapt. En del vill prata om saker. En del behöver det inte. Alla berabetar på olika sätt och hittar sin väg att gå.

På grund av Soc

Bra fråga. Jag har gått i terapi. Undrar själv vilken nytta jag hade av det. Har även anhöriga som gått i terapi under lång tid utan någon "synbar" förändring.

Anledningen till att jag påbörjade terapi var en existentiell kollaps, eller vad man skall kalla det. Livskris av ett för mig totalt främmande slag. Tidvis, under denna period trodde jag mig faktiskt hålla på att bli psykotisk. Närmaste beskrivning jag kan tänka mig är känslan av att falla utan att ha någonting fast att kunna hålla i sig i.

Hursomhelst så tror jag att terapin var nyttig i och med att det var ett forum för mig att samla ihop en massa splittrade tankar. Det är väl det enda jag kan säga på rak arm iallafall.

Jag är ändå väldigt tveksam inför det hela. I ärlighetens namn bör väl påpekas att jag knappast är opartisk. Är uppvuxen i en sorts freudiansk/psykodynamisk retorik där begreppen ständigt påvisat de essentiella bristerna i kommunikation mellan individerna.

Under terapin kände jag aldrig att mina dysfunktionella tankemönster ifrågasattes. Snarare handlade det om ett bekräftande av mig som person, vilket jag antar skulle fungera jagstärkande. En sorts samtalsmässig "omvårdnad" kanske man kan säga. I slutet av terapin så klargjorde också terapeuten sin inledande hypotes, den han utgått ifrån vilken låg i linje med den "behandling" jag erhöll.

Undrar själv i skrivande stund över resultatet faktiskt. Kanske har jag blivit mindre neurotisk men desto mer bitter. Många i min omgivning är delaktiga i "branschen" och har föreslagit ytterliga terapi, med argumentet att det är en lång process att finna en terapeut som man faktiskt kan upprätta en "riktig" arbetsrelation till. För egen del undrar jag isåfall var kvalitetsgranskningen består av, då det ju kostar en betydande summa med terapi.

Så din teori går ut på att alla psykiska sjukdomar bottnar i isolation och bristande kärlek och närhet som barn? Vissa kanske skulle vilja komma med argumentet att det fanns färre psykiskt sjuka förut, utan att ta hänsyn till omedveten kring just dessa och dess symptom.
Du har antagligen rätt i att det kan skapa stress och osäkerhet, men det finns långt fler orsaker än så, men det har faktiskt inte med saken att göra.

Vad som har med saken att göra är huruvida terapi fyller något syfte. Svaret på den frågan är, ja, det gör det. Det är ett erkänt tillvägagångssätt bland annat för att lindra symptom av psykiska sjukdomar, ofta tillsammans med medicin. Terapi kan även bota lindrigare hinder, såsom social fobi, utan hjälp av läkemedel.

Bad du om att få byta psykolog, och om du gjorde det, fick du ett nej till svar?