Citat:
Ursprungligen postat av Hello Kitty
Det påminner mig om när jag låg i min lägenhet mellan halv tio på morgonen till fyra nästa morgon och var tvärsäker på att snuten stod på min balkong o kikade in på mig i dom små hålen på mina nerdragna persienner. Jag sprang nog upp o kollade var tionde minut för att försäkra mig om att så inte va fallet

Men fy fan va nerjobbad man är i det läget. Försökte komma på bra historier om jag nu skulle hamna på förhör, man vill ju inte gola på folk liksom... Bläää för NOJA säger jag bara...

Jag har en teori om förhållandet mellan punderier och noja. När man är galet speedad och inte sysselsätter sig med något, fastnar man genast i oroliga tankebanor och börjar noja. När man i stället koncentrerar sig på något, glömmer man bort att oroa sig, och så fastnar man i det i stället och börjar alltså punda. Punderiet är ett utmärkt botemedel mot nojan, men ibland går det ju för långt också.
Edit: kanske borde förklara det där. Egentligen låter det ju inte så naturligt, att pundandet skulle kunna gå för långt, så jag får ta ett exempel. I mars 2005 körde jag metamfetamin för första gången och var inte hemma på fyra dagar, så jag spårade ur fullkomligt och såg poliser överallt. Världens noja. Hur som helst kände jag mig tvungen att göra mig av med påsen, och stoppade därför in den i en snöboll och tänkte slänga den i Fyrisån, men sedan jonglerade jag med snöbollar och kastade hela tiden bort den snöboll, som inte innehöll påsen, eftersom jag inte kunde skiljas från denna. Detta höll jag på med i flera timmar, och nojan gick därför nästan över, till dess jag hade gått längs Fyrisån ända bort mot polishuset och därför drabbades av en svårare noja och grävde ned påsen under viadukten över ån. Vid det laget hade jag tappat känseln i fingrarna efter flera timmars snöbollande, och det tog flera veckor för mig att få tillbaka känseln. Jag hade fått blåsor under skinnet, och till slut lossnade överhuden, ungefär som när en orm ömsar skinn -- och vips hade jag känseln tillbaka, fast nog fan var jag nojig under tiden. Trodde jag hade fryst bort känseln i fingrarna för alltid.