Mörk klassisk musik!

Penderecki och Schnittke är inget för dom mörkrädda...

Underbar tråd, Brahms är helt sjukt bra.

Tack för tipsen

http://www.youtube.com/watch?v=p89_A6p2HrE

"Ondskan, ondskan i sin renaste form!"

Vet inte om detta räknas som klassisk musik men mörkt är det minst sagt.

Krzysztof Penderecki - Trenody To The Victims Of Hiroshima ("Tren")

http://open.spotify.com/track/55M8JTPitYYr2hQbTGRsqk

och för er som inte använder spotify:

http://www.youtube.com/watch?v=FfBVYhyXU8o

Många har nämnt Prokofiev i tråden, men inte så specifikt vad förutom "Den brinnande ängeln",
som onekligen passar ämnet. Snabbversionen av operan är hans 3:e symfoni.

Annars är Prokofiev's musik till långfilmen Alexander Nevsky ganska gastkramande på sina ställen.

T ex första delen av "Slaget på isen":
http://www.youtube.com/watch?v=Xy84N_U5jw0

Även "Fält av döda" är mörk, sorgsen och väldigt rysk:
http://www.youtube.com/watch?v=77LGxYTy6Y0

En inspelning som kicks ass på den här "låten" är gjord med Gergiev/Kirov orkester/Borodina.
Om det här är din stil så ladda hem.

Annat MÄSTERVERK av kompositören:
http://www.youtube.com/watch?v=cFhhv2kEXds&feature=related

Lyssna på hela det verket med Kremer/Argerich om ni får tillfälle...hela sonaten äger.

Vet inte om de redan nämnts men Shostakovich's båda violinkonserter är enormt svarta.
T ex Passacaglia ur violinkonsert nr. 1:
http://www.youtube.com/watch?v=3-swUGxiUTM

Hela satsen fint framförd här som höres, men min favoritinspelning är gjord av den här violinisten:
http://www.youtube.com/watch?v=oPjnY05_aSI

(Maxim Vengerov tillsammans med Mtislav Rostropovich och London Symphony Orchestra.
Köp hem den så får ni en resa ni sent ska glömma.)

Jag är inte typen som lyssnar så mycket på klassiskt, men:

- Passacaglia Op. 1 av Anton Webern
- Symfoni No. 3: Passacaglia – Allegro Moderato av Krzysztof Penderecki
- Liszts Faustsymfoni har sina mörka stunder.

Bumpar den här tråden.

Ingen som vet någon riktig kraftfull mörk symfoni? Sitta i ett mörk rummet samtidigt regnet öser ner och åskan dundrar! Symfoni som nästan slår en på käften av sin kraftfullhet men samtidigt väldigt mörk?

Beethoven - Symphony no. 7 in A major, Op. 92: II. Allegretto
Mendelssohn - Sadness of Soul

Om du exklusivt är intresserad av mörka symfonier kan Tjajkovskijs sjätte symfoni kanske smaka. Den känslomässiga tyngdpunkten ligger på den första och den sista satsen (symfonin, som klassiska symfoniker brukar, är alltså uppdelad i fyra satser). Verket är Tjajkovskijs sista slutförda; han gick under mystiska omständigheter (självmord är ett förslag) ur tiden en kort tid efter att ha dirigerat premiären. Den sista satsen dör långsamt bort till ljudet av en stadig takt från kontrabasen, som en begravningsmarsch. Något ärorikt, hoppfullt slut är alltså inte på tal, utan ett uppgivet sådant, fyllt av död.

En annan given sexa är Mahlers sjätte symfoni. Som med i stort sett alla Mahlers symfonier finns där idén om symfonin som måste vara som en värld; i den skall allt finnas (detta gäller också kanske till viss del av Tjajkovskijs symfoni, där mellansatserna inte är alltför mörka). Således kan man påstå att hela det mänskliga känslospektrumet finns representerat i Mahlers sjätte symfoni, men tonvikten ligger dock skulle jag vilja påstå på det mörka. Den andra (eller tredje; viss debatt kring huruvida ordningen på satserna finns) satsen, markerad andante (dvs. att den är tämligen långsam, men inte väldigt långsam), har en dominerande stråksektion och uttrycker kanske snarare än varm kärlek än något mörkt. Men den sista satsen med sina berömda två hammarslag (med ett tredje underförstått, men borttaget av Mahler, kanske av vidskepliga skäl och således återinsatt av vissa dirigenter) slutar med ett fruktansvärt A-moll ackord, sforzando (dvs. att det snabbt blir högt volymmässigt), som inte bara är fruktansvärt i sitt chockvärde utan även kvalitativt så.

Om du kanske mer informellt menade symfonier som alla klassiska verk för en större orkester (ovanstående är alltså även formellt symfonier med längd därefter; Tjajkovskijs varar ca 50 minuter, Mahlers runt 80) passar nog, för en annan form av mörkhet, Gustav Holsts Mars ur Planeterna. Även här för en stor orkester, men med en mindre tröttsam längd på ca 6-7 minuter.

Blev nästan rädd bara av att lyssna på den, där snackar vi pissigt bra skräckfilmsmusik.

Där kan Anton Weberns Passacaglia, Op.1 som jag skrev ovan vara en kandidat, sex minuter in ungefär kommer käftsmällen.

För övrigt är första stycket/satsen i Richard Strauss' Metamorphosen både melankoliskt och mörkt. Ett absolut MÅSTE är också Jean Sibelius' fjärde symfoni (sök no. 4 på YouTube), eller Barkbrödssymfonin som den även kallats. Han skrev den när han hade en cancersvulst i huvudet och det pågick ett världskrig, ni kan bara gissa om det märks när man lyssnar. Den är i fyra satser, och bör lyssnas på från början till slut!

Bruno Walter lär ju ha sagt att att Mahlers sjätte symfoni var för mörk för att dirigeras. Stämmer nog eftersom jag inte hittar någon inspelning med honom som dirigent. Sibelius fyra (barkbrödssymfonin) kan väl även rekommenderas.