Svampar - Cirklar, Spiraler och Döden

Detta är min första tripprapport här så jag ser gärna konstruktiv kritik.

Plats: Utomhus, den 17:e December.
Inblandade: Jag (Leeroy), Sonny och Bubba.
Drog: Svamp (Copelandia Cyanescens)
Erfarenheter:
Jag: LSD, E, Amfetamin, Cannabis, AMT, Svamp (Philosophers Stones).
Sonny: Cannabis, Kodein, Svamp (Copelandia Cyanescens), AMT, HBW, Svamp (Philosophers Stones).
Bubba: Cannabis, HBW, Svamp (Copelandia Cyanescens), 4-Ho-Dipt.

------------

Innan ni börjar läsa denna tripprapport så vill jag säga att det här är ingen glad eller trevlig historia. Det här är inte något berättelse om hur grönt och skönt allting blev och hur vi skrattade och skrattade timmarna i ända medan vi drog en joint och tittade på solnedgången. Nej, det här var något alldeles speciellt för mig, man kan säga att det gav en nya perspektiv på saker och ting, på ett mörkare sätt.

-----------

17:35
Vi kommer hem till mig efter att ha varit i en inspelningsstudio hela dagen så man va måttligt grötig i huvudet, men fortfarande taggad att få i sig sina svampar som man trånat efter i uppåt en vecka. Det va som sagt den sjuttonde december vid halv sex och i Stockholmsområdet och i samtliga delar av Sverige så är det kolsvart ute då och samtidigt denna dag så hade den riktiga kylan kommit. Innan hade vi haft en härlig vintertemperatur av 3-8 plusgrader men nu hade det börjat leta sig nedåt och det var säkerligen -2 grader när vi väl satte igång.
Vi satt i mitt "pojkrum" och förtärde svamparna rakt upp och ned med lite vatten och Black Sabbath's Vol.4 i bakgrunden varierat med lite Shpongle, mest för att komma in i den rätta känslan. Det var jag och Sonny som hade gjort beställningen på svamparna så Bubba skulle få köpa in sig på en påse så han hade nått att gå på också, men jag och Sonny drog i oss en och en halv påse vardera. Både Bubba och Sonny hade tagit Copelandia Cyanescens tidigare och var bekanta med smaken och tvingade ned det med mycket dricka. Jag själv var inte alltför störd av smaken och tyckte det fungerade rätt bra, en skum eftersmak men inte mer än så.
Vi hade kommit överrens om att när det första fnittret kommer så måste vi ut för det fanns mer folk i huset och vi ville göra det så diskret som möjligt. Och efter fem minuter, poff, så hade de kickat in. Det kom som en chock för ingen trodde att det skulle gå så fort. Så vi klädde oss varmt och började röra oss ut.

17:45
Väl ute så hade färger börjat bli starkare, ljud blivit klarare och luften renare och det va en fröjd att gå bort till våran "hemmaplan" Hundklubben som ligger 10 minuter gång från mitt hus. Där vi haft sådana här upplevelser tidigare, så det va som en trygg plats. På vägen dit känner jag att eftersmaken från svamparna ständigt och jag börjar må lite illa. Dock avtar det efter bara ett par minuter då man börjar fascineras av saker runt omkring och har inte tid att må illa helt enkelt.
Vi hade nu haft fysiska känningar i kanske fem, tio minuter och det visuella hade börjat komma. På Philosophers Stones så hände det inte mer än att jag fick ett euforiskt rus, lycka, välbehag, allting va häftigt etc etc, men här var det bara början. Benen vart tyngre och helst ville jag bara sätta mig ned men mina vänner insisiterade på att dra med mig vidare. Så vi fortsatte vår fånigt korta vandring som kändes som evigheter och jag började se nautiska flaggor på träden och på marken som rörde sig i vågor som om de försökte signalera något till oss. Jag sa till mina vänner: "Vi följer flaggorna istället", men de dumförklarade mig då de inte såg några jävla flaggor. Det var nu euforin va som starkast. När vi kom ut ur den mörka tunneln av träd som ledde ut till en äng som sedan skulle mynna ut i den platsen vi kallar för Hundklubben. Här fascinerades jag av frusna vattenpölar, starka lysen på byggnader och buskarnas frostiga grenar. Vi stannade upp ett tag och man fick känslan av att man var nyfödd och man utforskade allting igen för första gången, precis som på filosofistenarna.
Vi började gå vidare mot vårat mål, klipporna vid hundklubben där det fanns stolar och fin utsikt.

ca 18:00
Och det va nu det hände. Jag fick en stark lust att börja springa. Så jag sprang och sprang runt på ängarna medan Bubba skrek åt mig att sluta, men Sonny svarade med "Äh, låt honom springa." Jag kände att jag inte vägde något, att jag kunde lyfta från marken när jag ville, men så fort jag försökte så föll jag ned på den isiga ängen. Det va nu jag förstod att svamparna verkligen hade börjat kicka in. Så jag gav upp mina planer för att kunna flyga och sprang ut mot klipporna. Och precis när jag kommer ut så slås jag, som om det var något som kom rakt i ansiktet på mig, av den mest obehagliga känsla jag varit med om. Och så här i efterhand så tror jag starkt att det kan ha varit att det va så öppet, det va så mycket himmel och så mycket att titta på om man jämför med det som var innan att man drabbades av någon form av panik. Det va precis vad jag fick det också, panik, jag började falla in i en negativ tankespiral och jag va medveten om det. Alla oroligheter kom på samma gång och jag började småspringa bort mot Sonny och Bubba. Sonny slås av fascinationen och uttrycker ett gällt "Wow" när han kommer ut och ser det stora öppna vid hundklubben, Bubba är tyst. Jag kommer fram till dem och de frågar: Är det bra Leeroy? Jag ryggar undan och säger underlägset: Nej, det är inte bra, det är inte bra här, det är inte bra alls. Vi kom in på ett samtal om vad vi skulle göra istället då jag uppenbarligen inte gillade den här platsen. Jag satte mig ned, eller föll kanske är bättre att säga, och tittade på mina vänner med pupiller som måste varit stora som tefat. De försökte diskutera med mig, men jag hörde dem inte. Jag tittade på dem och deras ansikten rann, konturerna var borta och under deras hud så det ut att vara som de rinnande siffrorna som man ser på Matrix filmomslaget. Jag lade mig ned på marken och då märkte jag att jag hade både tunnelseende och "tunnelhörsel". Allting lät som om det va så långt borta. Jag kunde höra hur Sonny och Bubba pratade och jag trodde de va borta vid klipporna, men när jag reste mig upp så var de bara en halvmeter ifrån mig. Då blev jag rädd igen, jag började tappa greppet.

Här förlorade vi alla begreppet om tid.

Vi gick ut mot Hundklubben, där man försövrigt ser ut över Stockholm och Lidingö, ändå och jag satte mig på en sten och tittade ut. Jag såg havet som kokade, jag såg hur himlen öppnade sig, jag såg mörka andar som svepte över himlen och på något sätt så såg det ut som om Stockholm brann. Jag såg samma flaggor igen som tog sin form i alla konturer i det som fanns. Jag såg dem på stolarna, på träden på stenarna. Jag satt mest och stirrade ut över fjärden medans Sonny och Bubba satt och pratade. Efter ett tag började jag känna mig fastvuxen i stenen och reste mig genast upp, sopade av mig över arslet och gick tillbaka till där jag satt förut, lite längre upp på stigen innan Hundklubben.
Här kom jag in i det mest påtagliga under hela trippen och jag ska försöka beskriva det så gott jag kan. Jag föll in i en cirkel, en egen cirkel som kretsade runt saker som va typsikt mig, typiskt Leeroy. Som att jag drog undan rocken, stoppade ned handen i byxfickan, fiskade upp mobiltelefonen, snurrade den ett varv och lade ned den i byxfickan igen, eller att jag drar fingrarna genom håret på ett speciellt sätt. I samband med detta så hostade jag och drog in luft genom näsan för att undvika att det rann ut snor (jag vettefan vad det heter, om det ens har något namn, jag kallar det att "snyta sig" här). Allt detta gjorde jag om och om och om igen i vad som kändes som en evighet. Plocka upp mobilen, snurra den, stoppa ned den, snyta mig, hosta, dra fingrarna genom håret, snyta mig, hosta, plocka upp mobilen, snurra den, stoppa ned den igen, snyta mig, hosta, dra fingrarna genom håret, snyta mig, hosta etc, etc. Och så där satt jag samtidigt som min hjärna va på ett helt annat plan och efter ett tag visste jag vad jag skulle göra här näst, jag visste att efter jag hade stoppat ned mobilen i fickan så skulle jag snyta mig t.ex.. Under tiden jag var inne i mina tvångshandlingar så rann det flashbacks framför mina ögon. Jag tänkte på tamburen hemma, mina föräldrar, min gamla flickvän, mitt band (framförallt när vi repade sist), en kompis till mig och Sonny som jag bara träffat en gång men fick bra intryck av, TV programmet På Spåret på SVT med Ingvar Oldsberg. Och allt detta "flashar" och "rinner", hur nu fan det kan fungera, framför mina ögon.

Jag vill ut ur cirkeln. Sittandes ned på marken, utslagen, frågar jag mina vänner, som har börjat komma tillbaka till mig för att se hur det är, om det man kan komma ur cirkeln, jag vill avbryta. De säger att det inte går. Och mitt hopp dör där. Jag faller djupare in i cirkeln och tappar mer kontroll. Det kändes som att gå igenom isen på vintern, fast vatten hade större motståndskraft så det tog längre tid att åka ned. Jag började frysa. Jag hör knappt någonting, jag ser knappt någonting och vips står Bubba framför mig som pratar med mig men jag förstår honom inte. Jag måste anstränga mig länge och väl innan jag förstår att han vill att vi ska iväg. Vilket va skönt, för då börjar jag tänka på annat och kom jag äntligen ut ur den destruktiva spiralen. Hans ansikte rinner med Matrix siffrorna igen och jag undrar vad Sonny tycker. Sonny har börjat lacka ur på mig för att jag bara sitter ned och hotar med att lämna mig. Bubba säger lågt men bestämt: "Leeroy, vi måste gå NU! Jag svarar: "Vad händer om jag inte gör det?" De börjar tröttna ordentligen, men vill inte lämna mig så de tar mig under var sin arm och börjar dra mig bortåt, tillbaka dit vi kom ifrån.

Vi kommer inte särskilt lång, utan vi kollapsar allihopa bara 10-15-20 meter längre upp på ängen, och där ligger vi. Jag faller bakåt, utan att ta emot och bara ligger och tänker. Jag börjar redan nu reflektera över vad som hände bara 10-15 minuter sedan. Sonny och Bubba rullar ihop närmre varandra och fortsätter att prata och säger åt mig att jag ska komma för annars kommer jag frysa ihjäl. Det är drygt 2-3 minus grader ute. - Frysa ihjäl?, tänker jag, det spelar ju ingen roll vi kommer ju alla dö hur som helst. Jag fortsätter i tankebanorna kring döden och ser inget större fel i att just dö, jag har aldrig tyckt att döden är läskig, men nu känner jag en lockelse efter den. Jag minns hur folk har predikat om att man dör av droger, folks om trott de kan flyga, hoppat från hustak och försökt stoppa trafik, nu förstår jag varför de gjort så. Jag får ett infall att hoppa ut från klipporna eller att faktiskt inte följa med Sonny och Bubba längre utan ligga och frysa ihjäl. Det lät inte så illa. Det låter ganska skönt. Det ska ju kännas som att glida ned i ett varmt bad, och värme behövde jag ju nu.
Och det va nu Döden kom, för att toppa allting, han uppenbarades för mig, inte i fysisk skepnad utan mer som en närvaro som när man känner att någon annan är i rummet fast flera hundra gånger starkare. Han visade mig det som finns där bortom, jag fick en "bortom tid och rum"-vision. Jag såg ett stort svart, bara ett stort svart som lockade något infernaliskt. Men lagom tills jag skulle svara honom så stängde han munnen på mig och sa att min tid dit är inte nu, jag hade (tydligen?) lovat en annan kompis att inte dö ännu. Jag ifrågasätter honom inte och han försvinner i den stunden då Sonny öppnar munnen och skriker "Hej!" till ett par människor som går nere vid stigen med ficklampor. Jag freakar och vi bestämmer oss för att börja sticka iväg. Vi går en annan väg, upp genom den frostbitna skogen, för att vara säkra på att inga ska se oss. Människorna med ficklamporna skriker "Hej" tillbaka och vi börjar jogga upp bland träden. Halvvägs upp så gömmer vi oss bakom en sten. De har börjat lysa på oss med ficklamporna för att se vilka vi är och jag får panik igen. Jag är helt övertygad om att det är onda män som vet vad jag just fått reda på och ska föra oss härifrån. Jag skriker "Vilka är ni!?" tillbaka till dem. Sonny och Bubba tar tag i mig och säger åt mig att vara tyst. Vi fortsätter uppåt genom skogen när vi ser att de börjat röra sig mot vårat håll, och just nu behöver de inte släpa mig, jag tar mig fram rätt duktigt då jag inte vill bli bortförd. Väl uppe i skogen får jag en tillfällig blackout och vet inte var vi är, vilken dag det är eller hur vi kom dit. Allt jag nu vet är att Sonny drar mig uppåt och framåt för att komma ut ur skogen.
Vid ett vägskäl börjar Sonny och Bubba diskutera om vart vi ska, Sonny vinner och vi går upp bland radhusen. Här får jag medvetande igen och rädslan för våra "förföljare" är fortfarande närvarande och jag vill vidare, men kan inte gå själv. Stödjer mig på Sonny som släpar mig vidare.
När vi är förbi radhusen och kommit ut på vägen så ringer Sonny en äldre vän till oss och ber honom hämta oss. Han säger att vi ätit svamp och behöver komma hem till honom. Han retas med Sonny i telefonen men lovar att plocka upp oss vid motorvägen och köra hem oss till honom. Jag finner ett lugn efter detta samtidigt som jag är på ett ställe som jag känner igen mig på, det är inte lika öppet längre och jag har gått på den vägen varje dag i flera, flera år.
Vi fortsätter framåt i vad som känns som ännu en evighet och när vi går ned för en backe som har en busshållplats på vänster sida så känns det som om busshållplatsen kommer emot oss med en djävulsk fart. Som om vi gick lika fort som en bil kör. Vilket var väldigt fascinerande. Vi når motorvägen efter många om och men och vi möter vår vän och hoppar in i bilen och då är allting okej igen. Vi har vårat flyktfordon och de onda männen med ficklampor som va efter oss va ju till fots så de kan inte hinna ifatt en bil, sa min slående logik. Jag kopplar av och lutar huvudet emot bilrutan där jag sitter i baksätet.

Det va väldigt intressant att åka bil. När jag lutar huvudet emot rutan så fortsatte huvudet ut genom rutan och jag kunde se utsidan av bilen. Försökte förklara det för Bubba som satt brevid mig men han var inte intresserad. Han såg väldigt härjad ut.
Sonny satt i framsätet brevid vår vän som körde och samtalade, Bubba satt och taggade ned och jag var bara intresserad av att åka bil, min bilruta och alla lampor utanför. Södra länken var något alldeles speciellt, alla de balla ljusen man åkte igenom fick mig att gapa och jag blev lite ledsen när de var slut. Jag försöker prata med Bubba men får ingen kontakt med honom. Jag blir lite besviken på mig själv, att de alltid får släpa på mig och att det alltid är jag som blir problematisk då jag är väldigt mycket mer lättpåverkad av droger än de andra. Men det skiter jag i nu, jag måste hålla koll på vägen och bilen så jag släpper den tanken och fokuserar istället på Gröndalsbron.
Väl hemma hos vår vän så är lugnet totalt. Jag klär av mig min smutsiga och blöta rock och lägger mig i hans säng och pustar ut. Det va nog bland de bästa känslor jag haft. En sådan trygghet har jag nog aldrig varit med om. Bubba sätter sig ute på den inglasade balkongen och röker en cigg och vill vara för sig själv medan jag och Sonny lägger oss i sängen och små diskuterar. Jag är nu så pass "återställd" att det går att prata med mig och jag är lite förvånad över att de inte är bittra på mig för att jag ställde till med sådant problem. Jag ligger där i värmen bland kuddarna och ser hur Sonnys och Vår Väns hår växer och knorrar sig, hur det kommmer små glittrande blåa och rödda pricker lite här var i deras ansikten, och att deras ansikten blir skeva ibland. Jag flinar åt det och lekar med mina händer som det känns som om jag kan stoppa fingarna genom handflatan. Vi pratar om vad som hänt under kvällen och för varje gång vi redogör en ny strapats för vår vän så pustar jag ut och gosar upp mig ännu mer bland kuddarna. Jag måste nog ha sagt "Jag har aldrig varit med om maken" minns tjugo gånger.
Jag går in på toaletten och ser mig själv i spegeln. Mitt ansikte ser ut som en oljemålning i dess reflektion och mina ögon är två stora svarta basketbollar. Jag viskar tyst till mig själv med ett stort flin på läpparna: "Jag har ALDRIG varit med om maken!".

19:30
När jag kommer ut igen tittar jag på klockan och märker att hon är halv åtta. Jag blir ännu mer lättad. Jag var helt säker på att hon var runt 23 och att jag måste hem snart då jag ska upp och jobba dagen efter. Jag pustar ut för femtielfte gången och går ut på balkongen för att prata med Bubba men till min förvåning så sitter han och gråter. Jag frågar vad problemet är och han svarar att han känner sig så himla taskig. Jag frågar varför han känner det, han har ju hjälpt mig under hela kvällen så han har bara varit ett bra stöd. Han förklarar inte varför och hans ledsamhet och gråt eskalerar hela tiden, ångesten kommer till honom och efter tio minuter står han och storbölar ute på balkongen. Tårarna forsar och han vill ringa sina föräldrar. Vi säger till honom att han inte kan det men blir då ännu mer ledsen och arg att han tar sin telefon, ringer upp och pratar med sin mamma, förklarar för henne att han är så taskig och att han älskar henne och hans pappa mycket och att de ska vara snälla mot alla, etc. De kan inte få kontakt med honom heller för att fråga vad det är för fel, så hans pappa ringer mig och de kommer och hämtar honom. Besvikna på honom men samtidigt förstående då han fick någon form av ångestattack så skickar vi ut honom till hans pappas bil. Jag, Sonny och vår vän sitter och snackar och röker ute på balkongen och vi får skjuts hem vid halv tolv tiden. Väl hemma sätter jag mig och skriver och försöker skissa lite vad jag sett ikväll, men kommer inte ut med något bra, allt är för suddigt. Detta va det märkligaste jag varit med om och jag har fortfarande inte smält den här kvällen.

Det var en bra redogörelse, Leeroy! Snart borde min komma upp, ska bara sätta mig ner... Det var verkligen en speciell kväll min vän.

/ Sonny

ja, låter inte så kul, men fattar att det gjorde ett intryck. dåliga trippar kan va jävligt nyttiga, det vet jag från egen erfarenhet. passa er för att göra det i mörkret nästa gång bara, det är fan inte rekommenderat. understryker ännu en gång vikten av set &setting!!

hahaha sooft

bra rapport =) synd om han som stack hem . 4/5

Fy fan, har också fått en snedtripp på svamp. Vi var ute och det regnade så jag fick för mig att jag höll på att smälta bort, blev helt jävla livrädd.

Läskigt och trippa när det är mörkt ute. Bra skivet iaf!
4/5

Men hur gick det för polaren som fick ångesten, märkte hans föräldrar några svamp symtom

4/5

ja det blev ju en lång historia i efterhand då hans päron märkte av att han var hög (svårt att missa) och lät djungeltrumman skalla.. jag hyser fortfarande viss bitterhet för att han tog kontakt med sina föräldrar men jag vet hur den känslan känns som han hade (på ett ungefär, kan ju inte vara lika för alla, men men) och det är ju sugigt. har ringt honom vid såna tillfällen... well well, inga longterm effects i föräldrarelation iaf..