Citat:
Ursprungligen postat av Sepp
Kan människan som varelse frångå sin utgångspunkt och förhålla sig objektiv till världen eller är hon ett subjektiv per definition.
Människan är ju en blandning av högt och lågt, dels har vi fantiska insikter om hur världen fungerar dels är vi fortfarande styrda av instinkter och begär.
Är någon form av oförvrängd upplevelse ens möjlig för oss? Eller vänder och vrider vi på allt för att passa vår egen världsbild och våra egna "lägre" behov...
Ehh, hur kan du säga att människan har fantastiksa insikter om hur världen fungerar? och hur har du subtraherat fram denna "sanning" när vi faktiskt inte har något att objektivt att jämföra med.
Men det ligger i människans grundläggande medvetenhet att ständigt sortera ut data som inte passar in i bilden då vi ständigt bombarderas att en oändligt ström av omgivningsdata. Så du kan inte ens säga att människan är fantastisk i någonsomhelst mening. än mindre objektiv.
Människan är per konstruktion ägnad intryck från vissa frekvensband, kan bara se vissa färger, uppfatta vissa lukter osv så varför skulle hon inte bara kunna tänka vissa tankar?
Den mänskliga vardagen är totalt självupptagen, vänd blicken utåt så kanske du kan se vad gott som människan gjort för universum. Finns det nått? Eller bottnar hennes existen bara i att tillfredställa sina jag (på minst möjliga uppenbara vis) Så varför skulle människan vara objektiv annat än som en tanke konstruerad enbart för att tillfredställa hennes själv - precis som vanligt.
