Nu är det inte jag som har skrivit denna men tycker den är så jäkla bra så den bör ligga här.
Jag hade ett par månader tidigare upptäckt mdma och kommit fram till att
här fanns det mycket mer att utforska. Det var den där ljuvliga fasen på
sex månader då man springer omkring i ett lyckorus och planerar sin nästa
tripp och läser all droginformation man kommer över och berättar för en
massa folk om hur jävla ballt det är.
Ja, åtminstone gick jag igenom en sådan fas.
Jag hade hamnat i Goa, tripparnas mecka, troligen det enda stället i
världen med en högre koncentration av acid heads än i Amsterdam. Ett
rätt bra ställe att stifta bekantskap med den där märkliga mångfärgade
varelsen som brukar bo i små papperslappar.
Min flickvän flög in och hon hade med sig en liten fyrkantig bit
mycket tjockt och trådigt papper med rastertryck på. Vi hade bara den
lilla biten, men hade man möjlighet att studera hela kartan (vilket
jag fått sedan dess) kunde man se en bild ur den förträffliga 60-
talsserien Freak Brothers, nämligen Fat Freddy som höll upp sin coola
katt. Överst stod också tryckt i svängiga, lila bokstäver: "Fat
Freddy's Cat".
Alltså en sån här grej är ingenting man kastar sig in i oförberedd,
man vill ju inte ha en dålig tripp. Jag hade hört mig för bland de
stora kännarna i min umgängeskrets som kom med så hjälpsamma råd som
att "passa sig för strykninbelagda tripper". I sin oändliga visdom
rådde de mig också att ta ecstacy och röka några jointer innan jag
droppade - för att verkligen försäkra mig om att trippen skulle bli
bra.
Så där sitter jag nu i vår lilla svettiga bungalow på Anjuna Beach
och för säkerhets skull har jag petat i mig två olika sorters ecstacy
samt rökt åtskilliga jointer och chillums fyllda med åtskilliga
sorters gräs, hasch och charras. Jag är skruvad som en iller.
Vi klipper den lilla lappen i två ännu mindre lappar och vi sväljer
varsin halva. Tar det lugnt, snackar lite och hon går ut till
toaletten. Jag sitter något disträ på sängen och tittar på väggen
framför mig. Jag har förstått att det minsann skall ta en timme
innan man kommer på, och det har bara gått tio minuter, så jag
förväntar mig ingenting ännu.
En liten svart gekko, alltså en sån där lätt geleaktig insektsätande
ödla som är så vanlig i Asien, kilar plötsligt tvärs över väggen. Den
springer på det där karaktäristiska, vickande sättet fram till
lysröret som ger hela rummet den där charmiga operationssalstouchen
och kryper in i det.
Jag sitter en stund och funderar över det här och slås plötsligt av
att ödlor faktiskt inte kan krypa in i lysrör. Hoppar upp och
undersöker lampan. Ingen gekko! En hallucination! Far out! Hämtar
flickvännen och pekar på väggen, titta, där finns ingen gekko. Nää,
säger hon och tittar lite oroligt på mig, det finns det inte. Trippen
har börjat!
En timme senare är allting väldigt, väldigt konstigt. Små märkliga
mönster har börjat dyka upp lite här och där, min flickvän ser bra
mystisk ut och dessutom har det till vår förvåning inte alls gått en
timme, det har bara gått tjugo minuter sedan vi svalde de där löjligt
små och så inihelvete starka pappersbitarna. Vrålandes "tjugo
minuter, bara tjuuugo minuter" stapplar vi till festen. Lite väl
intensivt där. Träffar en rakad, tatuerad, piercad, mycket stirrig
kille med skotsk accent lika bred som autobahn. "Ah've bein treppin
for three dahs, like!" säger han och det ser ut som om hans ögon
sitter på stjälkar. Jodå, vi tror dig.
Rör oss ner till stranden. Kolla delfinerna säger jag på skämt. Min
flickvän stirrar under tystnad mot havet. Fan, man ser bara ryggarna,
konstaterar hon och börjar studera mönstren i sanden. Vi bestämmer
oss för att det är en jättebra idé att smaka på en bit sjögräs som
ligger uppspolad framför våra fötter. Zapp! En elektrisk stöt går
genom hela kroppen. Vi garvar lite och försöker igen. Zappp! Öhh, ok,
tången här är elektrisk. Varför inte? Vi knatar upp mot festen.
Det är först nu jag inser att den här trippen bara börjat. Det blir
bara starkare hela tiden. Jag står och dansar och plötsligt
försvinner mina ben. Hupp. Vad gör man nu då, inga ben liksom. Pinsam
situation. Bäst att gå uppför trappan till toaletterna. Någon räcker
ut en joint till mig. Drar ett bloss och hupp, hupp, benen är
tillbaka, vilket ju är bra. Så jag går ner på dansgolvet igen och
plötsligt står jag bredvid en upphöjd plattform på vilken en blond,
skäggig snubbe står och dansar. Han tittar på mig och jag inser att
alla hans lemmar sitter löst. Och plötsligt har han förvandlats till
en slingrande, gyllene kinesisk drake, hans mun har dragits ut i en
enorm käft med vassa tänder, bakom honom virvlar en gyllenskimrande
svans. Det är inte läskigt, bara jävligt konstigt. Och strax därefter
upphör tid att ha någon innebörd.
Allting bara är.
Och sedan är jag tillbaka på dansgolvet och någonstans ifrån har jag
hittat en bit sandsten och det slår mig att jag gått omkring med den
i handen den senaste timmen. Jag är fortfarande e:ad, så det känns
väldigt skönt att gnida stenen med tummen. Klockan är säkert runt tio
på morgonen och vi står rakt under solen och det är antagligen varmt
utav bara helvete, men det här märker inte jag, jag känner bara att
solen ger energi och jag kommer på den här geniala idén att hålla upp
den magiska stenen mot den magiska solen, eftersom jag då borde få
ännu mer energi. Rätt logiskt, egentligen. Jag lyfter upp stenen och
blundar och nu flyger jag genom en pyramid. Runtomkring mig snurrar
ankh-tecken och jag flyger in i en korridor med hieroglyfer på
väggarna. Sedan är det ett romerskt tempel och det är enorma romerska
bokstäver som virvlar förbi mig. Och jag öppnar ögonen och inser att
ett tiotal personer på dansgolvet har höjt sina armar mot min sten
och dansar med stora leenden på läpparna mot den magiska stenen.
Trippigt, liksom.
Efter många timmar är festen över och jag sitter och stirrar ut mot
havet och mönstren i den klarrosa himlen. Ljudet är avstängt, men jag
hör fortfarande skruvad trance spelas inne i huvudet. Det är runt
hundra personer kvar och alla röker jointer och tar det lugnt. Varpå
det indiska flygvapnet, som av någon anledning brukar öva i Goa,
dyker upp från ingenstans med två jetplan och gör en djupdykning över
partyt i mach två. Två ljudbangar, högre än någonting jag hittills hört
och så är de redan över horisonten. Och alla sitter och flämtar och
säger samma sak:
Såg du också det där, såg du också det där?
Trippa lugnt,
S. K. Ruvad
Jag hade ett par månader tidigare upptäckt mdma och kommit fram till att
här fanns det mycket mer att utforska. Det var den där ljuvliga fasen på
sex månader då man springer omkring i ett lyckorus och planerar sin nästa
tripp och läser all droginformation man kommer över och berättar för en
massa folk om hur jävla ballt det är.
Ja, åtminstone gick jag igenom en sådan fas.
Jag hade hamnat i Goa, tripparnas mecka, troligen det enda stället i
världen med en högre koncentration av acid heads än i Amsterdam. Ett
rätt bra ställe att stifta bekantskap med den där märkliga mångfärgade
varelsen som brukar bo i små papperslappar.
Min flickvän flög in och hon hade med sig en liten fyrkantig bit
mycket tjockt och trådigt papper med rastertryck på. Vi hade bara den
lilla biten, men hade man möjlighet att studera hela kartan (vilket
jag fått sedan dess) kunde man se en bild ur den förträffliga 60-
talsserien Freak Brothers, nämligen Fat Freddy som höll upp sin coola
katt. Överst stod också tryckt i svängiga, lila bokstäver: "Fat
Freddy's Cat".
Alltså en sån här grej är ingenting man kastar sig in i oförberedd,
man vill ju inte ha en dålig tripp. Jag hade hört mig för bland de
stora kännarna i min umgängeskrets som kom med så hjälpsamma råd som
att "passa sig för strykninbelagda tripper". I sin oändliga visdom
rådde de mig också att ta ecstacy och röka några jointer innan jag
droppade - för att verkligen försäkra mig om att trippen skulle bli
bra.
Så där sitter jag nu i vår lilla svettiga bungalow på Anjuna Beach
och för säkerhets skull har jag petat i mig två olika sorters ecstacy
samt rökt åtskilliga jointer och chillums fyllda med åtskilliga
sorters gräs, hasch och charras. Jag är skruvad som en iller.
Vi klipper den lilla lappen i två ännu mindre lappar och vi sväljer
varsin halva. Tar det lugnt, snackar lite och hon går ut till
toaletten. Jag sitter något disträ på sängen och tittar på väggen
framför mig. Jag har förstått att det minsann skall ta en timme
innan man kommer på, och det har bara gått tio minuter, så jag
förväntar mig ingenting ännu.
En liten svart gekko, alltså en sån där lätt geleaktig insektsätande
ödla som är så vanlig i Asien, kilar plötsligt tvärs över väggen. Den
springer på det där karaktäristiska, vickande sättet fram till
lysröret som ger hela rummet den där charmiga operationssalstouchen
och kryper in i det.
Jag sitter en stund och funderar över det här och slås plötsligt av
att ödlor faktiskt inte kan krypa in i lysrör. Hoppar upp och
undersöker lampan. Ingen gekko! En hallucination! Far out! Hämtar
flickvännen och pekar på väggen, titta, där finns ingen gekko. Nää,
säger hon och tittar lite oroligt på mig, det finns det inte. Trippen
har börjat!
En timme senare är allting väldigt, väldigt konstigt. Små märkliga
mönster har börjat dyka upp lite här och där, min flickvän ser bra
mystisk ut och dessutom har det till vår förvåning inte alls gått en
timme, det har bara gått tjugo minuter sedan vi svalde de där löjligt
små och så inihelvete starka pappersbitarna. Vrålandes "tjugo
minuter, bara tjuuugo minuter" stapplar vi till festen. Lite väl
intensivt där. Träffar en rakad, tatuerad, piercad, mycket stirrig
kille med skotsk accent lika bred som autobahn. "Ah've bein treppin
for three dahs, like!" säger han och det ser ut som om hans ögon
sitter på stjälkar. Jodå, vi tror dig.
Rör oss ner till stranden. Kolla delfinerna säger jag på skämt. Min
flickvän stirrar under tystnad mot havet. Fan, man ser bara ryggarna,
konstaterar hon och börjar studera mönstren i sanden. Vi bestämmer
oss för att det är en jättebra idé att smaka på en bit sjögräs som
ligger uppspolad framför våra fötter. Zapp! En elektrisk stöt går
genom hela kroppen. Vi garvar lite och försöker igen. Zappp! Öhh, ok,
tången här är elektrisk. Varför inte? Vi knatar upp mot festen.
Det är först nu jag inser att den här trippen bara börjat. Det blir
bara starkare hela tiden. Jag står och dansar och plötsligt
försvinner mina ben. Hupp. Vad gör man nu då, inga ben liksom. Pinsam
situation. Bäst att gå uppför trappan till toaletterna. Någon räcker
ut en joint till mig. Drar ett bloss och hupp, hupp, benen är
tillbaka, vilket ju är bra. Så jag går ner på dansgolvet igen och
plötsligt står jag bredvid en upphöjd plattform på vilken en blond,
skäggig snubbe står och dansar. Han tittar på mig och jag inser att
alla hans lemmar sitter löst. Och plötsligt har han förvandlats till
en slingrande, gyllene kinesisk drake, hans mun har dragits ut i en
enorm käft med vassa tänder, bakom honom virvlar en gyllenskimrande
svans. Det är inte läskigt, bara jävligt konstigt. Och strax därefter
upphör tid att ha någon innebörd.
Allting bara är.
Och sedan är jag tillbaka på dansgolvet och någonstans ifrån har jag
hittat en bit sandsten och det slår mig att jag gått omkring med den
i handen den senaste timmen. Jag är fortfarande e:ad, så det känns
väldigt skönt att gnida stenen med tummen. Klockan är säkert runt tio
på morgonen och vi står rakt under solen och det är antagligen varmt
utav bara helvete, men det här märker inte jag, jag känner bara att
solen ger energi och jag kommer på den här geniala idén att hålla upp
den magiska stenen mot den magiska solen, eftersom jag då borde få
ännu mer energi. Rätt logiskt, egentligen. Jag lyfter upp stenen och
blundar och nu flyger jag genom en pyramid. Runtomkring mig snurrar
ankh-tecken och jag flyger in i en korridor med hieroglyfer på
väggarna. Sedan är det ett romerskt tempel och det är enorma romerska
bokstäver som virvlar förbi mig. Och jag öppnar ögonen och inser att
ett tiotal personer på dansgolvet har höjt sina armar mot min sten
och dansar med stora leenden på läpparna mot den magiska stenen.
Trippigt, liksom.
Efter många timmar är festen över och jag sitter och stirrar ut mot
havet och mönstren i den klarrosa himlen. Ljudet är avstängt, men jag
hör fortfarande skruvad trance spelas inne i huvudet. Det är runt
hundra personer kvar och alla röker jointer och tar det lugnt. Varpå
det indiska flygvapnet, som av någon anledning brukar öva i Goa,
dyker upp från ingenstans med två jetplan och gör en djupdykning över
partyt i mach två. Två ljudbangar, högre än någonting jag hittills hört
och så är de redan över horisonten. Och alla sitter och flämtar och
säger samma sak:
Såg du också det där, såg du också det där?
Trippa lugnt,
S. K. Ruvad
