Tycker alla ska vara försiktiga med att nyttja uttrycken högra handens väg (HHV) och vänstra handens väg (VHV) som om målet i de båda är olika. Dessa uttryck har fått helt förändrade betydelser sedan de introducerades i västerlandet. Vi har utan att tänka på det inför en dualism i de båda vägarna som egentligen inte finns där. Ursprungligen (såvitt vi vet idag) är det beteckningar på två olika vägar som leder till samma mål. I västerlandet är det dock ofta så att man vill få det till att det är olika vägar till olika mål vilket är helt oortodoxt.
Den kanske vanliga definitionen vi ser i väst är att HHV söker upplösandet av egot eller självet i Gud medan VHV ska leda till självförgudning och på så sätt behålla isolering av Självet. I den meningen är det givetvis så att ett utplånande av det som är en själv inte har någon plats i VHV. Men definitionen av VHV är som sagt bristfällig.
VHV är i asiatisk tradition snarare en beteckning på praxis som inte är heterdox och att då HHV är det motsatta. Men målet är fortfarande att förstå samma yttersta verklighet. Julius Evola åberopas ofta som bas för den västerländska synen med följande citat:
Citat:
"There is a significant difference between the two Tantric paths, that of the right hand and that of the left hand (which both are under Shiva's aegis). In the former, the adept always experiences 'someone above him', even at the highest level of realization. In the latter, 'he becomes the ultimate Sovereign' (chakravartin = worldruler)."
Vid första anblick kan detta te sig som om Evola är av samma uppfattning som västerländska tänbkare angående VHV och HHV. Men citatet är ryckt ur sitt sammanhang och nyttjar man det för att bevisa den dualistiska definitionen av VHV är det uppenbart att man inte läst hela boken - eller att man ens läst nästföljande meningar:
Citat:
There is a significant difference between the two Tantric paths, that of the right hand and that of the left hand (which are both under Shiva's aegis). In the former, the adept always experiences "someone above him," even at the highest level of realization. In the latter, "he becomes the ultimate Sovereign" (cakravartin = world ruler).6 This means that the duality between the integrated person and the dimension of transcendence, or between the human and God, has been overcome. All differentiations and subordinate relationships are rendered obsolete once the Shiva condition is achieved.
Och vidare:
Citat:
The highest Hindu ideal of liberation, moksha, is synonymous with the radical deconditioning of one's being, and thus it implies going beyond dharma and karma. On a social plane, Hinduism did acknowledge one's right to leave dharma and to be excused from obligations to one's caste in order to pursue the Absolute through asceticism and contemplative yoga. I find it necessary to emphasize
the absolute nature of the ultimate goal, which somehow eludes most Westerners. The goal consists in transcending and in subordinating to oneself every form of existence, whether divine, human, subhuman, material, or spiritual. It has been suggested that a divine nature is subject to conditionings like every other nature, in the same fashion that a human is bound, be it by a gold or iron chain. We are dealing here with a worldview according to which the world, which is opposed to the formless Absolute, may turn out to be the right key to paradise (sukhavati) just as a holy person
whose life conforms to dharma may inherit this state of bliss as a consequence of karma. Going from one plane in the heavenly hierarchy to another is not important, since they all are forms of conditioned existence. There is a saying: "Matter and place may vary, but the modality [of a conditioned being] remains the same in both the lord of all gods and in the vilest animal."
Men talar vi strikt om Satanismen finns det flera olika tolkningar vilket gör att det inte finns ett svar på din fråga. Eftersom Satanismen inte har någon gemensam grund att stå på finns det heller inga källor vi kan gå tillbaka till för någon form av Satanisk kanon. Dessa grupperingar har uppstått - ofta oberoende av varandra - och deras syn på livet skiljer sig radikalt från varandra. Vissa är strikt spirituella och andra strikt materialistiska. Vissa är dualistiska och andra icke-dualistiska.
Det finns vidare begreppsförvirring eftersom vissa anser att egot är en vital del av Självet. Bland annat LaVey uttryckte att de båda var intimt sammankopplade och han nyttjade ofta orden synonymt. Andra bryr sig föga om de ena eller det andra. Här finns en längtan efter att helt uppgå i något annat och större. Ytterligare andra vill bokstavligen bli en gud och på så sätt isolera sitt ego eller Själv till en extrem nivå. Och en fjärde syn är att vi är vad vi är. Det yttersta målet är varken att uppgå i något annat eller att isolera och stärka oss själva utan snarare att förstå världens underliggande "natur".
