2006-12-03, 22:36
#1
Gili Trawanga är en liten ö ett par kilometer utanför Balis grannö Lombok. Här kan du surfa utan att bli störd av infödingar och dyka i undervattensströmmar. Här kan du också njuta av den totala friheten det innebär att ha all form av polis på behörigt avstånd.
Trawangas rikligaste naturresurs är de små magiska svamparna som växer lite var stans på ön. Detta märks tydligt på de små restaurangerna som trängs längs den korta strandpromenaden , eftersom de alla bär skyltar som skryter om att just de har de mest magiska rätterna. Magisk pizza, “magic mushromm” stoppad kyckling med ganjjasås och “special” shake, är alla självklara komponenter på menyerna.
Jag och mina vänner hade hittat ett gäng idylliska hyddor precis invid en liten strand som i stort sett var privat. I priset ingick klädtvätt, frukost och magiskt te som serverades vid lunchtid på våra verandor varje dag. Teet visade sig som tur var vara förhållandevis svagt, då vi utan incidenter kunde surfa fram till middagstid.
Efter en vecka av konstanta restaurangbesök bestämde vi oss för att det var dags att laga vår egen mat. En grillkväll på stranden utanför våra hyddor kändes som en perfekt plan för kvällen. Eftersom det inte fanns några mataffärer på ön köpte vi två levande kycklingar av hyddägaren och slaktade dem med våra knivar. Att se de små liven studsa runt som studsbollar utan huvuden kändes en aning makabert.
Sedan mutade vi två infödingsbrudar som hade stått och iaktagit oss, att plocka dem medan vi letade ved och köpte öl. När det var klart släpade vi ut våra bambumöbler till stranden lagom till solnedgången. Infödingsbrudarna fick ansvaret för att göra upp eld medan jag satte ihop en skön spellista på ipoden. Lite Bob Dylan, några låtar från Hotel Byblos, Saint Tropez skivan, Dave Matthews Band och Pearl Jam kändes rätt för stunden.
Det hade hunnit bli mörkt och brasan brann medan vår Apple iPod Hi-Fi stod och pumpade ut ”Les Bruits De La Forêt” ovanpå kylboxen. De två tjejerna tyckte antingen om vårt sällskap eller trodde att vi hade ”hyrt” dem för kvällen, för de vill inte gå hem. Vilket som, var de duktiga på att grilla och såg bra ut, så de fick gärna stanna.
Efter några minuter kom vår hyresvärd med ett tidningspapper fyllt med svamp. ”Snacks” sa han på bruten engelska och log. Vi tackade och tog emot. Detta verkade arta sig riktigt bra tänkte jag medan en kompis utbringade en skål för vår lilla backanal.
Svampen slank ned med den chilimarinerade kycklingen. Riktigt gott faktiskt. Svampen smakade champinjon och flickorna hade överträffat sig själva med grillningen. Jag lutade mig tillbaka i stolen och njöt av utsikten och av ölen, medan flickorna fnittrade när en kompis berättade om den svenska midsommaren.
Lay Lady lay gick på samtidigt som jag började sjunka in i mig själv. En myra som kröp längs mitt ben tycktes le mot mig, och jag hälsade honom som en jämlike, och tänkte att vi inte var så olika ändå. Elden tycktes dansade framför mina ögon. Det kändes självklart att den existera i symbios med musiken som bara trängde längre och längre in i mitt medvetande. Bob Dylans härdade röst talad direkt till mig, och jag fick en känsla av att jag förstod honom bättre än alla andra. Han satt på alla svar och det var han som bestämde om elden. Lay Lady Lay tycktes påverka den mest, och jag kände att något magiskt skulle hända om jag satte på den igen. Fan vad skönt det kändes när den kom på, en total tillfredsställelse. Trädet jag satt under såg ut som ett förvuxet bonsaiträd. Att observera det samtidigt som Lay Lady Lay spelade kändes som det mest betydelsefulla i världen.
Mitt lugn avbröts av att en kompis drog ut ipoden och hotade att slänga den i vattnet om jag inte bytte låt, eftersom vi, enligt honom lyssnat på samma 20 gånger. Jag kände mig oerhört sårad över att han inte såg det vackra med låten och bestämde mig för att ta en promenad längs stranden. En av ”infödingstjejerna” ville följa med och jag kände att jag behövde värme, så jag gav henne en nick, och vi började gå.
Stjärnorna lyste upp himlen likt tusen ficklampor. Himlen tycktes vara indelad i ett mönster som gick genom stjärnorna. Att jag kunde se detta mönster gjorde mig stolt och jag kunde se mig själv ta emot nobelpriset för min bedrift. Allt var så jävla vackert att det kändes läskigt. Flickan (kan inte uttala hennes namn) som såg ut att vara runt 18 år log mot mig på ett sätt som kändes religiöst. Jag drog henne till mig och kände hur hennes värme strömmade över till mig. Det var som om vi hade samma blodomlopp och samma hjärta. Satan vad sexuellt laddat läget var. Jag drog i hennes klänning men hon tog min hand och förde mig mot vattnet. När vi kommit ut en bit tryckte hon sig mot mig och sa att hon visste vad jag ville, och att hon ville samma sak. Jag blev lite småförvånad över hennes framfusighet då jag tidigare uppfattat henne som blyg. Svamparna har tydligen verkat bra på henne tänkte jag samtidigt som refrängen på ”Jokerman” hördes från vårt läger.
Väl tillbaka sitter en kompis och håller en kniv över sin arm. Jag frågar vad han håller på med och han svara att det nog skulle vara bäst om den bara försvann. Fattar du inte att armen måste väck ropar en annan. Varför undrar jag? Den skall ju inte vara där, det är ju självklart säger han. Det är nog inte så bra säger någon. Vi kommer att få problem i tullen, så strunt i det där nu. Ja strunt i det där nu säger jag, som inte inser det sjuka i situationen.
”Besame Mucho” går på och stämningen lättar. Flickorna börjar dansa runt elden, och jag bara ler. Deras ansikten tycks växelvis bli onda eller goda. Ser du att det är något skumt med de där jävla brudarna säger en kompis. Jag nickar och känner att saker och ting snart kommer spåra. Måste hålla kontrollen tänker jag och klamrar mig fast i stolen.
Mina blöta kläder känns ruttna. Jag slickar på armen för att avgöra saken, men jag lyckas inte klura ut det. En kompis får avgöra saken tänkte jag och sträcker ut armen till killen med kniven. Smakar inte kläderna lite skumt? Han tar sig ett ”smakprov” och briserar av glädje. Helvete, grabbar ni måste prova, ropar han. De andra sätter sig i en liten ring runt min arm och börjar slicka på min blöta linneskjorta. Tjejerna märker inte vårt bisarra beteende utan verkar helt uppslukade av sin ”elddans”.
”Yellow Ledbetter” spelar i bakgrunden samtidigt som vi ligger och flyter ute i det varma vattnet. Jag tycker mig kunna skymta hajfenor några meter från en kompis, men att hajar skulle kunna göra en människa illa känns så otroligt avlägset att jag bara ler. Jag fick en känsla av att saker och ting inte kunde bli bättre. Var hon skön ropar en kompis. Det är klart hon var säger en annan i mitt ställe och jag nickar för mig själv samtidigt som en haj tycks klia sig mot min rygg. Det där tycker hajar om säger jag för mig själv. Nu vet jag allt om hajar också tänkte jag och börjar paddla in mot land.
Väl på land hittar vi tjejerna sovande framför brasan i sanden. En kompis börjar klappa en av dem på huvudet, och sedan på hennes mage. Han ser besatt ut och jag känner mig uppslukad av hanns beteende. En liten glödgad kolbit kommer flygande genom luften och landar på mitt ben. Jag observerar den glödande kolbiten, men slås aldrig av tanken att jag borde ta bort den. Jag är hjärnan, det där är kroppens problem tänker jag. Den glider tillslut av men det gör inte ont. Värmen kändes god och jag kände mig mysig. Jag kryper in mellan tjejerna och blundar. "Livmoderkänslan" var total, och fan vad lycklig jag kände mig....
Trawangas rikligaste naturresurs är de små magiska svamparna som växer lite var stans på ön. Detta märks tydligt på de små restaurangerna som trängs längs den korta strandpromenaden , eftersom de alla bär skyltar som skryter om att just de har de mest magiska rätterna. Magisk pizza, “magic mushromm” stoppad kyckling med ganjjasås och “special” shake, är alla självklara komponenter på menyerna.
Jag och mina vänner hade hittat ett gäng idylliska hyddor precis invid en liten strand som i stort sett var privat. I priset ingick klädtvätt, frukost och magiskt te som serverades vid lunchtid på våra verandor varje dag. Teet visade sig som tur var vara förhållandevis svagt, då vi utan incidenter kunde surfa fram till middagstid.
Efter en vecka av konstanta restaurangbesök bestämde vi oss för att det var dags att laga vår egen mat. En grillkväll på stranden utanför våra hyddor kändes som en perfekt plan för kvällen. Eftersom det inte fanns några mataffärer på ön köpte vi två levande kycklingar av hyddägaren och slaktade dem med våra knivar. Att se de små liven studsa runt som studsbollar utan huvuden kändes en aning makabert.
Sedan mutade vi två infödingsbrudar som hade stått och iaktagit oss, att plocka dem medan vi letade ved och köpte öl. När det var klart släpade vi ut våra bambumöbler till stranden lagom till solnedgången. Infödingsbrudarna fick ansvaret för att göra upp eld medan jag satte ihop en skön spellista på ipoden. Lite Bob Dylan, några låtar från Hotel Byblos, Saint Tropez skivan, Dave Matthews Band och Pearl Jam kändes rätt för stunden.
Det hade hunnit bli mörkt och brasan brann medan vår Apple iPod Hi-Fi stod och pumpade ut ”Les Bruits De La Forêt” ovanpå kylboxen. De två tjejerna tyckte antingen om vårt sällskap eller trodde att vi hade ”hyrt” dem för kvällen, för de vill inte gå hem. Vilket som, var de duktiga på att grilla och såg bra ut, så de fick gärna stanna.
Efter några minuter kom vår hyresvärd med ett tidningspapper fyllt med svamp. ”Snacks” sa han på bruten engelska och log. Vi tackade och tog emot. Detta verkade arta sig riktigt bra tänkte jag medan en kompis utbringade en skål för vår lilla backanal.
Svampen slank ned med den chilimarinerade kycklingen. Riktigt gott faktiskt. Svampen smakade champinjon och flickorna hade överträffat sig själva med grillningen. Jag lutade mig tillbaka i stolen och njöt av utsikten och av ölen, medan flickorna fnittrade när en kompis berättade om den svenska midsommaren.
Lay Lady lay gick på samtidigt som jag började sjunka in i mig själv. En myra som kröp längs mitt ben tycktes le mot mig, och jag hälsade honom som en jämlike, och tänkte att vi inte var så olika ändå. Elden tycktes dansade framför mina ögon. Det kändes självklart att den existera i symbios med musiken som bara trängde längre och längre in i mitt medvetande. Bob Dylans härdade röst talad direkt till mig, och jag fick en känsla av att jag förstod honom bättre än alla andra. Han satt på alla svar och det var han som bestämde om elden. Lay Lady Lay tycktes påverka den mest, och jag kände att något magiskt skulle hända om jag satte på den igen. Fan vad skönt det kändes när den kom på, en total tillfredsställelse. Trädet jag satt under såg ut som ett förvuxet bonsaiträd. Att observera det samtidigt som Lay Lady Lay spelade kändes som det mest betydelsefulla i världen.
Mitt lugn avbröts av att en kompis drog ut ipoden och hotade att slänga den i vattnet om jag inte bytte låt, eftersom vi, enligt honom lyssnat på samma 20 gånger. Jag kände mig oerhört sårad över att han inte såg det vackra med låten och bestämde mig för att ta en promenad längs stranden. En av ”infödingstjejerna” ville följa med och jag kände att jag behövde värme, så jag gav henne en nick, och vi började gå.
Stjärnorna lyste upp himlen likt tusen ficklampor. Himlen tycktes vara indelad i ett mönster som gick genom stjärnorna. Att jag kunde se detta mönster gjorde mig stolt och jag kunde se mig själv ta emot nobelpriset för min bedrift. Allt var så jävla vackert att det kändes läskigt. Flickan (kan inte uttala hennes namn) som såg ut att vara runt 18 år log mot mig på ett sätt som kändes religiöst. Jag drog henne till mig och kände hur hennes värme strömmade över till mig. Det var som om vi hade samma blodomlopp och samma hjärta. Satan vad sexuellt laddat läget var. Jag drog i hennes klänning men hon tog min hand och förde mig mot vattnet. När vi kommit ut en bit tryckte hon sig mot mig och sa att hon visste vad jag ville, och att hon ville samma sak. Jag blev lite småförvånad över hennes framfusighet då jag tidigare uppfattat henne som blyg. Svamparna har tydligen verkat bra på henne tänkte jag samtidigt som refrängen på ”Jokerman” hördes från vårt läger.
Väl tillbaka sitter en kompis och håller en kniv över sin arm. Jag frågar vad han håller på med och han svara att det nog skulle vara bäst om den bara försvann. Fattar du inte att armen måste väck ropar en annan. Varför undrar jag? Den skall ju inte vara där, det är ju självklart säger han. Det är nog inte så bra säger någon. Vi kommer att få problem i tullen, så strunt i det där nu. Ja strunt i det där nu säger jag, som inte inser det sjuka i situationen.
”Besame Mucho” går på och stämningen lättar. Flickorna börjar dansa runt elden, och jag bara ler. Deras ansikten tycks växelvis bli onda eller goda. Ser du att det är något skumt med de där jävla brudarna säger en kompis. Jag nickar och känner att saker och ting snart kommer spåra. Måste hålla kontrollen tänker jag och klamrar mig fast i stolen.
Mina blöta kläder känns ruttna. Jag slickar på armen för att avgöra saken, men jag lyckas inte klura ut det. En kompis får avgöra saken tänkte jag och sträcker ut armen till killen med kniven. Smakar inte kläderna lite skumt? Han tar sig ett ”smakprov” och briserar av glädje. Helvete, grabbar ni måste prova, ropar han. De andra sätter sig i en liten ring runt min arm och börjar slicka på min blöta linneskjorta. Tjejerna märker inte vårt bisarra beteende utan verkar helt uppslukade av sin ”elddans”.
”Yellow Ledbetter” spelar i bakgrunden samtidigt som vi ligger och flyter ute i det varma vattnet. Jag tycker mig kunna skymta hajfenor några meter från en kompis, men att hajar skulle kunna göra en människa illa känns så otroligt avlägset att jag bara ler. Jag fick en känsla av att saker och ting inte kunde bli bättre. Var hon skön ropar en kompis. Det är klart hon var säger en annan i mitt ställe och jag nickar för mig själv samtidigt som en haj tycks klia sig mot min rygg. Det där tycker hajar om säger jag för mig själv. Nu vet jag allt om hajar också tänkte jag och börjar paddla in mot land.
Väl på land hittar vi tjejerna sovande framför brasan i sanden. En kompis börjar klappa en av dem på huvudet, och sedan på hennes mage. Han ser besatt ut och jag känner mig uppslukad av hanns beteende. En liten glödgad kolbit kommer flygande genom luften och landar på mitt ben. Jag observerar den glödande kolbiten, men slås aldrig av tanken att jag borde ta bort den. Jag är hjärnan, det där är kroppens problem tänker jag. Den glider tillslut av men det gör inte ont. Värmen kändes god och jag kände mig mysig. Jag kryper in mellan tjejerna och blundar. "Livmoderkänslan" var total, och fan vad lycklig jag kände mig....
