Leva livet

Lever du det liv som du IGENTLIGEN skulle vilja leva?
Dvs har du kontroll över ditt eget liv.
Många skulle nog säga omständigheterna gör att jag inte kan det men om jag hade tid, pengar... what ever...
Personligen tycker jag att det är en j-vla massa sk-tsaker som hela tiden sätter krokben för ens lycka och planer. Så det känns som om man vadar i ett träsk av problem och man kommer igentligen inte någon vart.
Vad är din åsikt?

Jag måste erkänna att jag inte är säker på om jag överhuvudtaget har någon egentlig önskan om hur mitt liv skall utforma sig. I vilket fall som helst anpassar jag mina förväntningar och uppfattningar efter omständigheterna. Därför blir jag nästan aldrig besviken eller frustrerad.

Jag utgår från varje situation på det sätt som fattar mig bäst i tycke.

Det resulterar i att jag påverkar mitt liv på ett sådant positivt sätt som möjligt - samt att jag gör det bästa av situationen.

hehe, vi tänker på samma sätt. Jag lever inte heller för att uppfylla någon dröm. Där emot försöker jag alltid att sträva för något bättre.

Jag lever varje dag som om det vore min sista, känns som resten kvittar. Pengar och framgång är ju bara sååå överskattat!

Verkligen inte, orkar helt enkelt inte... Låter kanske vekt men så är det för mig. Skyller på att jag ska rycka in, svårt att genomföra drömmar när staten hotar med fängelse om man inte kommer till så kallade plikt...

Det största problemet för mig är att jag inte vet hur jag vill leva. Visst har jag lite vaga målsättningar som att jag vill vara vid god hälsa och lycklig osv, men hur jag uppnår dessa mål har jag ingen aning om. Det är oerhört frustrerande att vilja göra förändringar mot det bättre men inte veta hur, men jag antar att det är något jag aldrig kommer komma ifrån så länge jag inte snubblar över meningen med livet.

Oftast lever jag som jag själv bestämmer. Men ibland finns det sådant som jag kan inte styra själv. Men det gör inget. Jag lever lycklig och glad och är ganska så nöjd.

Nej jag lever inte som jag skulle vilja, jag har aldrig levat som jag velat leva heller, är alldeles för snäll, omtänksam och jagsvag för att göra något åt situatuionen också.

Dessutom har jag massa sociala spärrar också. T.ex. jag vill börja styrketräna ordentligt på ett gym men tycker det skulle kännas konstigt att träna med andra(Det är inte det att jag är asocial men jag har kasst självförtroende, tycker inte jag e tillräckligt biffig så det skulle vara pinsamt att gå). Det värsta är att jag tycker det är roligt att styrketräna och jag vet att om jag började gå på gymet så skulle jag inte lida särskilt mycket utan snarare fråga mig själv varför jag inte började gå på gymet tidigare.

Denna insikten i sig ger mig ångest och jag brukar hantera ångest med någon sorts bortträgning/uppskjutning av problemen, detta gör att jag aldrig kommer gå till gymmet.

Jag är fånge i mig själv, suck.

Knepig fråga när livet pågår på så många olika plan samtidigt.
Tusen saker interagerar med varandra och livet är som en oändlig ström av händelseförlopp man inte kunnat förutse. Man kan vara nöjd med en specifik händelseutveckling och missnöjd med en annan..det är snarare regel än undantag.

Du likställer "leva livet" med att känna kontroll?
Jag är nog av motsatt inställning, när man släpper på kontrollen, det är då fantastiska saker händer!
Dock, ett visst mått av säkerhet vill nog de flesta ha i grunden, för att öht kunna unna sig att släppa kontrollen.