Klassföreståndare som spred falska rykten.

Då jag gick i lågstadiet så hade min klass en klassföeståndare som var nog ganska populär bland eleverna och räknades för det mesta som hygglig... men jag tycker inte hon var det. Jag tyckte det några år, tills det kom fram att det var hon som hade spridit ett falskt rykte om mig...det var sommarn innan jag började högstadiet.

Jag ska kanske berätta lite bakgrundsinfo...någongång i 2-3 årskursen var jag hos en barnläkare för att jag hade svårt att koncentrera mig och sitta stilla och liknande ADHD-aktiga problem. Jag fick ingen som helst diagnos, men hon sade att jag har symtom på lindrig MBD, som det ju hette på 80-talet. Det gjordes inga tillägstest eller något, det var bara barnläkarens teori, ingenting som bevisades.

Det i sig är ju helt ok. Men någonstans läckte det till klassföreståndaren. Redan i tredje årskurs hörde jag att hon mumlade sakta åt några klasskompisar som lite retade mig något i stil med "Ids inte. Ni vet ju" Dock var det först i sexan som en typ från paralellklassen sa nåt i stil med "Det har gått någo rykten om att du skulle ha någon hjärnskada.. MSD." Klart att jag blev paff. Mor min hade talat om att jag kanske har "Ett litet ärr" i hjärnan , och jag visste vad MBD var...och höll tyst om det åt andra. Men vad hjälper det, då klassföreståndaren säger det åt alla, fast det inte är ens bevisat att jag led/lider av MBD/ADHD

Nå iaf, samma person som talade om "MSD" så sade åt mig lite senare då vi lite grälade "Jävla MSD huvve!" Sedan var det en gök från min klass som sade det med. Jag minns ännu som om det vore igår fast det var över 16 år sedan. Vi hade haft gympa och varit i sportplan. Jag och han hann till skolan innan de andra eleverna och vi for direkt ner till omklädningsrummet. Där började han fråga frågor som "E du lite störd va?" Jag sa något typ att e du själv...sedan sade han att han vet nog att jag är störd på riktigt. Sedan viskade han nästan "Du har MBD" Senare i klassrummet kom han fram och sa typ "Du trodde väl inte på det jag sa i omklädningsrummet? Nej, jag skämtade ju bara!

Sedan var det en som jag blev kompis med sommaren inan vi gick vidare till högstadiet som erkände vad han hade hört. Det var så, att han och en annan snubbe, innan vi blev kompisar, tog strypgrepp på mig och retade i största allmänhet också..de gjorde så med många, men jag var en av de få som sade något åt läraren. De två skickades till rektorn och han sade att dom inte ska bråka med mig, för jag har en hjärnskada, som han felaktigt mindes som MSD. Sedan hade rektorn sagt typ Visste ni inte det? Nä, hade dom sagt förvånat. "Men nu vet ni" Hade rektorn sagt.

Inget illa om de två eleverna, för de var såpass humana så de förstod att det var fel att säga sådant, oavsett om jag skulle ha haft diagnos eller inte. F.ö. så trodde de inte på att jag hade MBD sedan då jag blev kompis med dom sommarn innan högstadiet började.

De gick alltså i paralellklassen. Värre var det med de eleverna som blev hjärntvättade av min klassföreståndare, som verkligen lyckades manipulera majoriteten av eleverna och få dom att tro på det ena och det andra. På vilket sätt hade hon då gått tillväga? Engång då jag var bortrest så hade hon skickat mina 3 lojala kompisar på mattestöd..sedan hade hon inför hela klassen sagt att jag har en hjärnskada, MBD. Jag vet inte detaljerat vad hon sade annat, men ungefär så. Det har en som var på plats berättat. Då jag frågade något om det hela så blev eleverna väldigt obekväma av sig.

Uppenbarligen ville hon hålla det vattentätt, så hon skickade mina bästa kompisar i klassen på stöd så hon fritt fick tala. I högge då jag frågade dessa elever om ämnet så blånekade dom. Det var direkt då jag frågade om denna klassföreståndare hade sagt något om mig, så var det ett kort "nä" Sedan då jag frågade engång till så sa en av dom "Tro nu, inte har hon sagt något." En flicka i paralellklassen jag försökte fråga om samma sak så sa "Nä, inte har jag hört något" osv..osv..osv. Sedan kunde det nog komma fraser som "Jävla hjärnskadade idiot!" då vi stred killar emellan.

Varför kan man bara fråga sig? Det är väl inte så underligt om man är en aning nojig av sig som person om man upplevt detta. Nu är det ju hänt och farit, men ni kan säkert tänka er hur det kändes för en tonåring att ha stämpeln "hjärnskadad" på sig. Då var inte ADHD någon tuff modegrej, som det lite verkar vara nu...utan mer eller mindre en nörd/CP-stämpel, eller så upplevde jag det som iaf. Lyckligtvis fick jag förstående vänner i högstadiet, samt tog image som hårdrockare(Vilket jag till musiksmaken fortfarande till stor del är!) så jag fann ändå en identitet. Ett stereotypiskt exempel på en missförstådd tonåring som blir hårdrockare/punkare/whatever.

Har någon liknade erfarenheter? Det skulle knappast löna sig att brottsanmäla händelsen efter så lång tid? Har t.o.m. övervägt det ibland.

Jag bör tillägga att detta är inte något som jag hela tiden tänker på, men det kom på tal i går kväll med en kompis och tankarna började kretsa...så jag tänkte att lika bra kan jag lätta mitt hjärta på detta forum, då jag annars inte brukar skriva här. Jag tillägger ännu att jag var en liten pajas ibland i lågstadiet...men jag gjorde absolut inget väldigt dumt. Dessutom så fick mobbarna i skolan, som t.o.m. sparkade flickor i magen, gå fria från stämpling. Dom blev tvärtom populära bland tjejerna under högstadietiden...allt detta gjorde mig väldigt bitter. Nu som äldre är man ju mera cynisk och realist, men då förstod man inte alls detta. Det är knappt så man vill förstå det idag heller.

Nåväl, detta var en bit av min livshistoria. Jag tror att jag fortfarande har lite ADHD-aktiga "ryck" ibland, men det är ingenting jag tänker på vanligtvis. F.ö. är jag lite skeptisk till att allt nuförtiden ska ha en diagnos, men så är det..

Tragisk berättelse. Man slutar aldrig att förundras över människors olika beteenden. Ett barn ju kunna lita på sin klassföreståndare, det är ju ofta en av de vuxna med mycket inflytande under uppväxten.
Min dåliga erfarenhet av klassföreståndare är inte lika allvarlig. I högstadiet hade jag två klassföreståndare, två kvinnor, varav den ena ganska snabbt valde ut några ur klassen som hackkycklingar. Hon försökte alltid trycka ner mig psykiskt så fort det fanns tillfälle. Hon försökte få mig att känna mig utanför min klass på något vis och hon lyckades väl delvis.
Tillslut så kunde jag inte gå på hennes lektioner (hon hade naturkunskapsämnen), utan fick söka mig till den stödgruppen som finns för elever som inte hänger med. Så där var jag säkert i 1,5år, även fast jag inte alls hade några problem med skolan. Det var skapligt understimulerande att sitta med den gruppen och läsa tex. matte, men då tyckte jag att det värt det. Allt för att slippa den där klassföreståndaren.
Tillslut så orkade jag inte mer och hoppade in i den vanliga gruppen istället.
- "Jasså, du tror att du klarar av det här", med ett hånflin var vad man fick i princip.
Jag låg ju efter då, men jag fick jobba på så att jag tillslut fick ett G, vilket hon omöjligen kunde neka mig.

Jag fick dåligt självförtroende av det där och trodde att jag var puckad eller så. Det är först nu efter gymnasiet och några år ute i arbetslivet som jag fattat att så inte är fallet, så jag sökte in till komvux för att läsa in naturämnena och det går hur bra som helst, särskilt matten.

För att återgå till dig, du har inte funderat på att kontakta henne och konfrontera henne?

Jag kan till 110% känna igen mig i trådskaparens berättelse. Just det där grisbeteendet från lärare och rektorer är verkligen den högsta formen av brist på empati.
Lärare och rektorer saknar empati, inte sympati. De har överflöd av sympati men noll empati. I alla fall den typen som sprider ut sånt där.

Jag vet inte var jag ska börja när jag läser det där. Har varit i exakt samma situation och samtliga citat från lärare och rektorer i ovanstående text skulle kunna vara hämtade ur mitt liv.
I mitt fall var det så att jag var bråkig, elak och asocial emellanåt i skolan och innan jag vid 12-års ålder fick diagnosen aspbergers syndrom hade två läkare vägrat sätta den diagnosen eftersom de inte tyckte den var riktigt lämplig. Allt eftersom skolan gick mer och mer åt helvete så började lärarna hota mina föräldrar med att "får han ingen diagnos så vi kan skaffa specialresurser får han inte gå kvar och då får kommunen skicka honom på internat eller nånting" istället så till slut satte en tredje lärare diagnosen. Som i efterhand visat sig vara felaktig, som förstörde min barndom och som stärkte mitt hat mot det svenska samhället mångfalt.

På något sätt känns det typiskt svenskt. Eller rättare sagt, jag vet att det aldrig skulle hända i t.ex Spanien. Jag har haft lärare från sydländska kulturer och de är de enda som inte lyssnat på rykten eller behandlat mig som en idiot utan istället tagit mig på allvar och förstått mig.

Varför tror okunniga, dåligt bildade lärare med låg empati att det blir bättre för en elev som fått en diagnos (som dessutom i många fall kan vara tvivelaktig eller felaktig) om läraren, som inte riktigt vet vad det handlar om själv, berättar för alla elever bakom den andra elevens rygg att "han har en hjärnskada".
På vilket sätt ska det hjälpa de andra barnen att förstå ett luddigt, oklart psykiatriskt begrepp som inte ens är vetenskapligt accepterat inom särskilt många länder utanför Skandinavien, England och Tyskland och vars främsta vetenskapliga företrädare sitter i Göteborg och Uppsala och sprider sin till stor del egenkomponerade propaganda.

Även om barnen skulle "förstå", vilket aldrig kommer hända eftersom barn inte förstår sånt och eftersom begreppen är otydliga och ofta felaktiga, skulle det inte hjälpa den som fått stämpeln på något sätt. Det stärker ju bara särbehandlingen, kränker individens integritet (ja, barn har också integritet) och fråntar en person hans mänsklighet. Omyndigförklarar någon i livets samtliga områden.
Om t.ex en med bokstavsdiagnos blir arg är det för att "han har en hjärnskada". Oavsett vad han blir arg över och vem han blir arg på. Om en med bokstavsdiagnos tycker "maten är äcklig" eller väljer att skolka från en lektion är det för att "han har en hjärnskada".

Skolan och vården i Sverige förgriper sig på barn och inga politiskt korrekta lekmän som jobbat som "assistent" eller har ett "syskonbarn med bokstavsdiagnos och uppenbara svårigheter" ska uttala sig i denna fråga eftersom de inte har någon aning om vilka konsekvenser samhällets övergrepp har för individen i fråga.

Många HAR självklart de problem de diagnostiseras för och dessa blir självklart hjälpta av behandligen också. Jag har själv sett personer med t.ex Aspbergers syndrom, lullande, sega, monotona idioter utan förmåga till subtil kommunikation, som är som matade, nöjda små djur med den särbehandling de får. De inser inte att det är kränkande utan de är nöjda i sin egen lilla värld.

Fortfarande är det så felaktigt att bara för att någon fått en tvivelaktig diagnos, börja gå ut och snacka skit om den personen. Förstöra för den personen och dessutom uppvisa en grav brist på empati.

Jag undrar varför jag alltid haft dessa konflikter med svenska lärare men aldrig med sydländska. Varför de sydländska erkänt min rättighet som en människa med åsikter och ofta ställt sig på min sida när elever och andra lärare varit emot mig och närmast hatiskt eller med spelad "empati" (i lärarnas fall) försökt förklara att "du har ingen kontroll över någon av dina handlingar, eller åsikter eller känslor. Inget du känner eller gör är äkta. Du inbillar dig bara om du t.ex skulle bli kär eller om du tycker maten är god. Allt du gör är meningslöst eftersom det bara är en inbillad känsla, en hjärnskada. Därför ska du behandlas snällt och varsamt som ett djur".

Jag har en så otroligt stark integritetskänsla och självuppfattning att jag förde öppet krig mot dessa svin hela min uppväxt och det slutade med att jag faktiskt fick vissa av dem på skam. Att springa iväg med svansen mellan benen. Att snubbla till och skynda på stegen när de ser en på stan. Samtidigt vann jag respekt och erkännande som människa av mer intelligenta och empatiska lärare, under slutet av tonårstiden.
Ju äldre jag blev desto lättare blev det att försvara sin integritet och samtidigt förnedra och knäcka de fiender som försökt förminska en, utan att kompromissa med sin egen personlighet. Jag kunde i 19-års åldern vara lika brutal och socialt otrevlig som tidigare men ändå få erkännande som människa. Folks rädsla och öppna fiendeskap är erkännande nog.

Jag vet att många ungdomar inte tar skada av skitsnacket, men andra, som jag eller trådskaparen, har uppenbart gjort det.

Vill även nämna att jag gjort otaliga tester i efterhand som bevisat att jag inte har aspbergers syndrom. Jag har gjort EEG, hjärnröntgen, psykologiska tester, IQ tester, sociala tester och alla har visat balanserade och goda resultat som är motsatsen till den diagnos jag fick. Min sociala förmåga är högt utvecklad, jag har överutvecklad förmåga till subtil kommunikation men jag är inte en som anpassar mig i alla situationer trots detta.
Det har aldrig gått att dokumentera någon form av avvikelse eller synlig skada i min hjärna, på några medicinska tester. Tvärtom är allt synnerligen normalt på dessa tester.
Jag väljer att hata och söka hämnd på det svenska samhället vilket gjort sig förtjänt av min hämnd.
Så väljer jag att flytta till Brasilien där mina andliga och rasliga bröder finns, långt bort från detta svenska, själlösa helvete av rosahyad ondska.

Vilken idiot din fröken var! Man får lust att stämma henne.

Jag har själv fått en ADHD-diagnos i vuxen ålder. Det enda syftet är att få tillgång till medicin för att se om det kan hjälpa, vilket jag upplever att den gör. Diagnosen är något jag ligger VÄLDIGT lågt med. Skulle aldrig berätta för kollegorna (även om de är vuxna civiliserade människor). Jag litar inte på att de skulle kunna ta till sig informationen på ett nyanserat sätt. Det är ju knappt att expertisen på området ens kan bemöta en me diagnos på ett ofärgat sätt. Alla möjliga saker tillskrivs diagnosen hos den som fått den på ett sätt som Blight så fint beskriver. Jag har inte drabbats av detta eftersom jag fått diagnosen som vuxen och sluppit prat över huvudet som barn får stå ut med.

Jag tror det kan vara väldigt skadligt med den särbehandling och diagnosidentitet som en diagnos kan medföra. Tänk bara en sådan sak som vad lågt ställda förväntningar kan ha för inverkan på skolprestationer.

Det värsta är att sådan här skit pågår hela tiden och när de stackars barnen byter skola har man "överlämningssamtal" så de aldrig skall slippa stämpeln. Nu hade du ju inte diagnosen, vilket gör det ännu värre kanske, men jag tycker det vore nästan lika illa om du hade diagnos att hålla på och prata med de andra barnen om "hjärnskada" som din lärare gjorde bakom din rygg.

Förstår verkligen att du tog illa vid dig av detta.

T.K.

Jodå, för länge sedan ringde faktiskt jag och en kompis till henne. Min kompis talade och sa b.la. att varför hon svartmålat enskilda elever. Hon börja skrika och gorma och hota med polisen. Hon förstod knappast vad saken gällde. Men vi var omogna tonåringar då så..

Hon är pensionär nu och jag skulle kunna tänka mig att fråga angående saken...men det är inte så enkelt att ringa sådär bara. Tror det är lättare att börja med att tala om saken med gamla skolkompisar etc. Kanske de som vuxna är lite mer förstående om saken. De borde iaf förstå att jag med är en människa som dom,och därmed ha bättre förståelse. Det vet man ju inte heller. Somliga är som tonåringar hela livet.. Jag ser sällan forna skolkompisar, men ett fåtal ser man ju ibland.

Tackar i övrigt för alla svar. Det känns bra att se att andra varit med om liknande situationer..och jag håller med precis vad ni skrivit, och har tänkt själv i samma banor.

En lärare har tystnadsplikt.

Om de nu har det, varför är det då närmast obligatoriskt att skvallra om diagnostiserade elever och sprida till lärare som inte ens är berörda, andra barns föräldrar etc.

Mina lärare har även suttit på enskilda föräldramöten med andra elevers föräldrar och pratat om mig. Vilket jag fått höra av andra elever som hört från sina föräldrar om "min diagnos" och det roliga är att hela svenssonsamhället verkar tro att det är helt okej att göra så. De är så dumma, svenska, fula och enfaldiga att de på fullaste allvar tror att det är korrekt tillvägagångssätt.

Mod får ursäkta att jag bumpar en elva år gammal tråd, men tycker att jag bara måste. Skolan är en institution i samhället som har degenererat å det grövsta sedan 70-talets flumpedagogik. Detta plus sossementaliteten att alla ska vara lika.
Typ försöka pressa ned en fyrkantig kloss i ett runt hål
Har själv liknande upplevelser som TS, med skillnaden att jag kanske var mer åt nörd-hållet, typ "aspie light"; spelade musik när resten apade runt på skolgården. Detta räckte ju mer än väl som mobbningsskäl i den bondhåla där jag växte upp.
Och vad händer tror ni, kära flashbackare, när detta påtalades av mina föräldrar till klassföreståndaren?
Jo, kommentaren "det är väl bara att försöka vara mer som alla andra" och sedan ta upp saken inför hela klassen på morgonsamlingen....
Idiot!!!
Vad detta ledde till kan ju en något sånär normalbegåvad person räkna ut med arslet!
Detta hände sig i nådens år 1975; jag är en gammal man idag, men kände bara för att spy galla över skolväsendet. Inte fan har det blivit bättre heller...

Peace out mina vänner!

Flyttar tråden till ett mer passande forum.

Psykologi: allmänt ————> Psykisk hälsa

/Mod