bota depression o liknande med viljestyrka?

jag vet personer som säger att dom inte behöver antidepp-piller o andra medicineringar för att dom kan bota alla sina psykiska problem med viljestyrka. Tekniskt sätt så borde det gå, och isåfall skulle det va fantastiskt. Låt oss måla upp följande exempel, det är absolut inte mig själv det handlar om utan bara ett typiskt exempel som är lätt att förstå:

"X är deprimerad för att hans tjej dumpat honom. Han tänker fortfarande på henne, och kan inte komma över henne, trots att hans polare sagt att han borde släppa det. Han blir mer och mer deprimerad, hamnar i en ond cirkel, tänker på henne o blir så där fånigt sentimental blabla. Så en dag bestämmer han sig för att: nej, jag bryr mig inte om henne, jag vill va singel nu. Och så tänker han aldrig mer på detta, och mår bra och har kul istället."

Skulle detta kunna funka. Jag har själv aldrig fått brustet hjärta, men många tejer och killar får ju det i såna situationer, kan dessa bli bättre bara genom att tänka tillräckligt många gånger att dom inte saknar denna tjej/kille och till slut ge upp? Det borde gå tycker jag. Samma med depression, jag faller lätt in i små depressioner och får ofta höra att jag ska tänka positivt (sa dom redan i skolan), men inte fan går det, jag är överdrivet negativ. Vad gör antidepressivmedicin som inte viljestyrka kan? Notera att jag talar om depressioner med diffusa orsaker, inte att din bror har dött eller nåt sånt, det är såklart en annan femma.

Visst, alla lättare depressioner botas med viljestyrka. Om du inte gör det så riskerar du att få en klinisk depression där det krävs medicin för att hjälpa dig upp. Men medicinen botar ingenting på egen hand egentligen, den hjälper bara till genom att knuffa på lite. Lider man av en riktig depression så saknas allt som skulle kunna kallas viljestyrka och motivation. Det är liksom det som är problemet.

Man ska absolut försöka tänka så mycket positivt man bara kan, till slut kommer du hamna i en positiv spiral uppåt istället för en negativ spiral neråt.

Grejen är att vid en djupare depression så har du helt enkelt ingen motivation eller vilja att göra något alls.

Alltså det går men det kan ta allt från månader till åratal. Hela grejen är ju att man måste lösa grundproblemen till depressionen. Medicin lindrar bara

Väldigt djupa depressioner kräver professionella lösningar ( och kanske medc.) men jag tror på människans egna kraft att bota sig mot nästan all slags psykisk sjukdom. Dom behöver ibland lite hjälp på travet.

Jag hade en enormt djup depression + panikångest i 4år. Till slut så kom jag över det själv, ja är inte typen som söker hjälp heller. Har fortfarande lite ångest men känner mig starkare än någonsing. Inget vanligt problem i vardagen påverkar mig längre eftersom man levt med värre saker

Ett problem är också att vi menar olika saker med "depression". När du talar om depression behöver det inte alls vara samma saker som jag menar. Begreppet har med andra ord låg reliabilitet och validitet.

När en del känner sig "lite nedstämda" (med mitt språkbruk) betecknar de detta "jag känner mig deprimerad".

Begreppet "depression" behöver heller inte vara ett "tillstånd" innuti mig, utan kan användas som en del i en argumentation som har vissa syften. T.ex "När du säger sådär känner jag mig verkligt deprimerad". Eller:
- Varför har du inte diskat (städat, gjort läxorna etc) som vi kom överens om?
- Jo, jag drabbades plödsligt av mina depressiva stråk, etc.
Vilket har en skuldbefriande effekt. Man blir då inte lika anklagad som man skulle bli om man inte "varit deprimerad".

Jag tror dock att det finns ett klinikt avskiljbart "depressivt syndrom". Detta kan behandlas med läkemedel om man så önskar. Vilket i de flesta fall tycks ha någon slags effekt, men långtifrån hos alla. Huvuddlen av dessa läkemedleseffekter är för övrigt inte heller farmakologiska utan psykologiska. Man har träffat en trevlig doktor, man har blivit vänligt bemött, man känner att man "äntligen tar itu med problemen" genom att ta sin tablett etc.

Men det är också så att detta tillstånd kanske inte är nåt man ska försöka "bli av med", utan kan också vara en kanal för att lära känna sig själv. I många fall så går mer lindriga fall av depressivitet över av sig självt. Dock får man nog räkna med ett halvår för denna självläkning. Dessutom riskerar man att tillståndet återkommer, vilket förövrigt inte heller tycks förhindras med sk antidepressiva läkemedel (om man inte fortsätter ta dom förstås).

För andra kan det vara ett tillfälle att påbörja en psykoterapi i avsikt att försöka lära känna sig själv och få förståelse för vilken betydelse de depresiva känslorna kan ha. Det kan då visa sig att det kan finnas samband med tidigare erfarenheter som gör depressionen begriplig. T.ex. är det inte helt ovanligt att "brustet hjärta" (som trådskrivaren hänvisade till) kan ge "resonans" till gamla bortglömda "övergivanden" som inte fått läkas och bearbetas. Nån kär släkting som dött som man inte fått sörja. Kanske en skillsmässa mellan föräldrarna som man inte fått möjlighet att bearbeta etc. Dessa erfarenheter kan i en psykoterapi bearbeteas genom att de ges möjlighet att komma till uttryck, förstås och integreras.

Nu menar jag inte alltför djupa "depressiva tillstånd" (där det dock är svårt att exakt avgöra var gränsen går eftersom begreppet används i en mängd olika sammanhang och situationer och syften), för vid riktigt allvarliga fall kan det vara en poäng att snabbt ta sig ur tillståndet eftersom det kan vara potentiellt livshotande, med självmordsförsök, apati och självmordshandlingar.

Det här låter enligt mig helt sanningsenligt med den psykodynamiska terapin, anser den kognitiva inriktningen samma sak?

Viljestyrka är väl det enda som botar depression?

Det du talar om är inte depression i egentlig mening, dvs medicinsk. En depression är en kemisk obalans i hjärnan och måste medicineras i kombination med kognitiv terapi. Egentligen använder vi helt felaktigt ordet deprimerad alldeles för ofta.

Den depression som du menar, kan man mycket väl komma över viljemässigt - det kallas att "rycka upp sig".

Precis. Alltför många bara gnäller i onödan och vill att folk ska tycka synd om dem.

Motivationsbrist är nog vanligare bland folk som säger att dom är deprimerade än depressioner i sig! (No offence mot alla som verkligen är deprimerade där ute bara en liten spark på alla människor som gnäller i onödan).