Vilken livsfilosofi har medelsvensson?

Nu när religionen för länge sedan spelat ut sin roll för majoriteten av alla svenskar, vad för slags levnadsfilosofi har kommit i dess ställe? Vad har fyllt vakuum? Eftersom Gud dödförklarats, måste der Ersatz består i en filosofi på strikt sekulära grunder.

Vilka uppfattningar om livet är det då som mannen o kvinnan på gatan, gemene man, folk i allmänhet, hyser nu när dom befriats från religionens fjättrar. Har ni bildat er nån föreställning om'et? Jag tänker på sånt som

• Livets mening
• Existensen av nåt utomsinnligt
• Viktiga värden
• Etik o moral.

Står det så pass illa till som jag misstänker, nämligen att medelsvensson är en hedonistisk egoist med uteslutande materialistiska värderingar? Går hans sekulära livsfilosofi inte ut på annat än att maximera den egna sinnliga lusten? Är sex o pengar dom nya avgudarna?

Jag brukar ofta få känslan av att de flesta inte tänker så mycket på alls på dessa djupa frågor. De behöver inte göra det heller. Dom som har det bra reflekterar inte på allvar över livets mening så mycket.

Annars så tror jag att allt fler tänker som jag. Livet har ingen bestämd mening och det viktiga är att man själv och ens närmaste har det bra. Sekundärt men inte helt oviktigt är att andra har det bra.

Ändå röjer dom en åsikt i deras sätt att bete sej. Det behöver inte vara på ett artikulerat plan.
Så är det nog. Aldrig tänker man så lite på döden och livets mening som när man mår toppen, är energisk och företar sej saker.
Det verkar ha fog för sej. Så tänker nog många i dagens Sverige. Skulle man kunna kalla det för ett slags svenssonhumanism?

Även om jag inte alls kan hålla med om att religionen spelat ut sin roll i samhället, även om jag anar sarkasm i din röst, så för argumentationens skull:

Medelsvennson har sällan någon genomtänkt eller konsekvent moral. Dock vill jag absolut hävda att egoismen inte är ett utmärkande drag i den svenska moralen. Snarare någon form av rättviseteori, om än inte tydligt formulerad. Det anses av många rätt att tvinga alla att ha det lika dåligt och att ta från de produktiva för att ge åt de improduktiva.

Någon form av folkhemsk solidaritet? Det är i dagens Sverige tydligen helt OK att bli rik på spel, men genom hederligt arbete får det inte ske. Ja, jag kan hålla med där. Även om stora inkomstskillnader gör att kakan blir större (ökade ekonomiska incitament --> ökad BNP; större bitar till var och en), verkar det svenska folket mindre berett att acceptera såna.

Likhet i levnadsföhållandena tycks sålunda vara ett svenskt värde.

Livets mening är sökandet efter livets mening. Eller att se till att barnen växer upp bra och får utbildning och stadiga liv.
Ger man blanka fan i.
Trygghet, trohet, rättvisa.
Många har inte en väl genomtänkt moral, och skulle inte få någon hög Brylde-score. Däremot saknas inte moral, även om det inte alltid är konsekvent. Moralen bygger på den kristna, i stor utsträckning.
Nej, med det kan tänkas vara en lätt tro så.
Nej, men det finns inga illusioner om något universellt gott och styrande, eller att man ska förhålla sig på ett visst sätt för det krävs av något högre väsen.
Det finns inga gudar.


Lite snabbt svarat så här i natten....

* Livets mening
man skapar "sin egen mening" dvs. att anpassa sig så bra som möjligt i samhället, få många vänner en bra partner bra barn vovve villa volvo osv. som alla 90% av alla andra svenskar.

* Existensen av nåt utomsinnligt
"spöken" och reinkarnation.
* Viktiga värden
samhälls status (se livets mening)
* Etik o moral.
fråga först, säg inget förhastat och säg inte emot!
och "alla är lika värda men..." "terrorister är dåliga"

hrmpf, kanske en liten dyster syn, men i korta drag är den iaf inte fel!!!

pragmatismen. Läs lite av Torbjörn Tännsjö.

Så tror jag folket tänker, dvs att man resonerar sig fram till den bästa lösningen i valsituationer. Moral och etik är aldrig riktiga fenomen innan man ställs inför en valsituation som utmanar ens värderingar. Det är då pragmatismen sätter in och man resonerar liknande:

Om jag gör x, vad händer då med Y. Men om jag inte gör X då drabbas Z ännu värre. Alltså så måste jag göra X, dvs om det inte bryter ohyggligt mot mina värderingar som jag fått under min uppfostran.

Sunt förnuft helt enkelt. Så resonerar nog folk. Vissa värderingar är starkare och gör att de har tyngre vikt vid resonemangen. Men någon sakrosankt moral eller etik tror jag inte att det finns längre.